Från suparfester till superklassiker

För fem år sedan var före detta kocken och entreprenören Lars Erlman en alkoholiserad soffpotatis med trettiofem kilos övervikt. I dag är han en helnykter toppidrottsman som genomfört superklassikern på under ett dygn.
Av: Maria Zaitzewsky Rundgren

Lars Erlman är en vältränad och energisk man. Han har många järn i elden och föreläser regelbundet om sin häpnadsväckande resa från fet alkis till professionell idrottsman. Om den har han också skrivit i boken ”Inte bara snack” som kommer ut i april.

Sannolikt är det hans envishet, driftighet och förkärlek för tuffa utmaningar som gjorde att han i april 2011 bestämde sig för att det fick vara nog. Han satte korken i flaskan – och sedan den dagen har han inte druckit en droppe.

För vem som helst hade det beslutet varit tillräckligt utmanande. Men inte för Lars Erlman. Han ville något mer. Och bestämde sig året efter för ett fysiskt idrotts- och förändringsprojekt som innebar att han sommaren 2014 skulle genomföra klassikern där Vasaloppet (9 mil), Vansbrosimningen (3 km), Vätternrundan (30 mil) och Lidingöloppet (3 mil) ingår. Men i stället för att genomföra loppen under en tolv-månadersperiod var målet att genomföra dem under 24 sammanhängande timmar.

 

Han cyklade Vätternrundan på åtta timmar och 20 minuter. Därefter flög han helikopter till Lidingö och sprang Lidingöloppet på tre timmar. Under natten till lördagen flög Lars Erlman vidare till Sälen och åkte rullskidor till Mora på fem och en halv timme.

Där väntade helikoptern för transport till Vansbrosimningen. Han simmade den fulla distansen på en dryg timme och gick i mål mitt i folkfesten i Vansbro. Då hade Lars hållit på i drygt 23 timmar och 30 minuter.

– Den 5 juli 2014 gick jag i mål och det var en obeskrivlig känsla att jag faktiskt klarade det på utsatt tid. Min styrka är uthålligheten och målet var att gå på 70 procent av min förmåga. Jag hittade en bra marschtakt och de yttre förutsättningarna var optimala. Men visst var det jobbigt stundtals. Under Lidingöloppet kändes det väldigt tungt i benen och under Vansbroloppet fick jag magkramper. Men jag tappade aldrig fokus, säger Lars Erlman.

Han hade sällskap av familjen hela dygnet. De åkte med i följebil och bidrog med pepp och hejarop. Han transporterades mellan loppen med helikopter och hoppades kunna ta en snabb tupplur då.

– Men det gick bara inte. Jag gick på adrenalin.

Han hade förberett sig i tre år för bedriften genom att ligga i hårdträning med cykling, simning och löpning på heltid. Under den tiden skaffade han sponsorer för att bekosta projektet som han kallade Lars Erlman 2014. Med så högt satta ambitioner fick han förstås inte misslyckas och med en enorm envishet och målmedvetenhet gick han från lönnfet, trött och otränad till supertränad vinnare.

 

Men hans resa mot ett nyktert och hälsosamt liv hade redan börjat några år tidigare. Det var när han kom till insikt om att han var alkoholist som det allra första steget togs. Då hade han druckit i många år och alkoholen hade blivit en så självklar del av hans vardag att han knappt reflekterade över det. Han använde alkohol som belöning. För att han hade klippt gräsmattan, för att det var fredag eller för att må lite bättre efter en lång arbetsdag. Det fanns alltid en anledning att ta ett glas och fira. Men en enkel fråga från sonen gav honom en rejäl tankeställare.

– Han ville gå över till en kompis en fredagkväll och jag sa nej med motiveringen att vi skulle vara hemma och mysa hela familjen. I själva verket handlade mitt nej om att jag ville kunna sitta hemma och dricka i fred. Jag hade ingen lust att avstå alkoholen för att åka och hämta mitt barn, säger Lars Erlman.

Så småningom blev hans alkoholism även uppenbar för hustrun, som ställde ett ultimatum. Fortsätt ensam eller ta hjälp och sluta dricka.

– Då bestämde jag mig för att sluta. Jag insåg också att jag var alkoholist, även om jag hade ett ordnat liv. Jag tror inte att någon utomstående anade och när jag berättade blev folk väldigt förvånade, säger Lars Erlman, som redan hade varit nykter en vända tidigare i sitt liv.

– När jag var ung var jag alltid killen som var fullast på festen. Jag gillade att dricka och när jag började arbeta som kock och hotellchef blev situationen knappast bättre. Med sena kvällar och långa pass hände det ofta att jag både åt och drack för mycket.

 

Så småningom började han arbeta som vd på olika företag, vilket innebar mycket representation med sena middagar och alkohol. Han fortsatte med samma höga arbetstempo och gick upp 35 kilo i vikt. Försökte gå ner genom att svälta sig själv – och gick förstås upp igen.

– Jag pendlade i vikt, hade ont överallt och mådde inte bra. Jag tappade självrespekten och beslutade mig för att åtminstone sluta dricka på fester. Men jag fortsatte att dricka hemma och det blev många synd-om-mig-öl. Till sist blev det ohållbart och jag bestämde mig för att försöka ha en helnykter period, vilket jag lyckades med i 17 månader. Men under de månaderna gick jag hela tiden och längtade efter att perioden skulle ta slut så att jag kunde börja dricka lite igen, säger Lars, som dock var fast besluten att inte börja storkonsumera.

 

Det gick bra till en början. Men så smög sig alkoholen in både på veckodagar och helger och efter en blöt fest blev allt svart. Han hade supit sig redlös igen och det var efter den händelsen som hustrun ställde sitt ultimatum.

– Jag funderade på att söka hjälp och letade runt, men hittade inget som jag tyckte passade mig. Så jag slutade att dricka helt av egen kraft. Jag berättade för alla jag kände och var öppen med att jag hade ett missbruk. Det gjorde att jag fick mycket stöd, men också att jag hade ögonen på mig, säger Lars  Erlman.

Han tillägger att det också fanns dem som ansåg att han inte borde prata så högt om sin alkoholism.

– Men jag är den jag är. Jag står för det som har varit och jag skäms inte för det. Jag tror på att prata om saker, inte sopa under mattan. Men jag är samtidigt noga med att inte vara ”Lars Erlman, den nyktre alkoholisten”. Det är ju den egenskap jag har haft minst nytta av i livet. I dag fokuserar jag inte på vad jag avstår ifrån utan vad jag gör i stället.

Och det är här som projektet kommer in i bilden.

– Många hittar ursäkter för varför de inte kan uppfylla sina drömmar. Jag ville visa mig själv och andra att det går att göra det man vill och att det går att genomföra sådant man tror är omöjligt. Jag har aldrig gillat konditionsträning. Därför blev superklassikern en extra tuff utmaning för mig. Men jag bevisade att det gick, säger Lars.

 

I april i år har det gått fem år sedan han tog sitt sista glas. Nykterheten känns numera lika självklar som alkoholen gjorde tidigare.

– Jag dricker inte ens lättöl längre, det är nolltolerans som gäller för mig. Jag är inte ett dugg sugen, eftersom jag har fyllt mitt liv med ett helt annat innehåll. Men jag är samtidigt livrädd att falla tillbaka, säger han.

Han har också tänkt om när det gäller barnen.

– Tidigare hade jag nog tyckt att de kunde få smutta lite vin hemma när de kom upp i tonåren. Men nu är det helt uteslutet. De vet att pappa har varit alkoholist.

Trots att det stora projektet med superklassikern nu är avklarat så ligger Lars Erlman inte på latsidan. Han fortsätter att träna och hålla sig i form, samtidigt som han föreläser och lägger sista handen vid sin bok. Nästa mål är att genomföra Ironman på Hawaii, ett triathlon med simning, cykel och ett maraton.

Dela artikeln:
0