IOGT-NTO-föreningen Breidablick i Östersund har sysslat med internationellt hjälparbete sedan 1980-talet. När Accent hälsar på syr och lagar man barnkläder till ett hem för flickor i Baltikum.
Varje måndag klockan tio samlas nio entusiastiska och handarbetskunniga damer i pensionsåldern i en liten föreningslokal på Gränsgatan i Östersund. Bordet som damerna sitter kring är belamrat av garn i allsköns färger, tygtrasor, gamla lakan, färdigstickade sockor, tröjor, mössor och mjuka leksaker. Ansamlingen är imponerande och medan vi samtalar går stickorna varma samtidigt som skratt och skoj blandas med småprat och koncentrerad tystnad.
Busslaster till Estland och Lettland
Breidablick heter IOGT-NTO-föreningen, som har ägnat sig åt syjuntor och ideell hjälpverksamhet sedan 1984. Då skickades de färdiga plaggen och leksakerna till Gambia, där IOGT-NTO bedrev projekt. Nu går en handfull busslaster per år till barnhem i Estland och Lettland. Mer specifikt handlade det om 142 välfyllda banankartonger förra året.
– Men vi skickar med annat också vid behov och tillgång, som kylskåp, barnsängar och rullstolar. Det är hjälpmedelscentralen som ställer upp med uttjänta hjälpmedel för handikappade och sjuka, berättar Ingegerd Bengtsson, eldsjälen som drog igång den här blomstrande verksamheten på 1980-talet.
Gör klart det som är halvfärdigt
Breidablick samarbetar med den ideella organisationen Baltikumhjälpen och står främst för renovering av gamla kläder, filtar, tyger, leksaker och lakan och nytillverkning av barnkläder och mjuka leksaker av garn och tyg.
– Vi får ofta in halvfärdiga handarbeten, som folk inte orkar slutföra. Vi tar hand om dem och skapar nya leksaker eller plagg, säger Barbro Ryberg, som just sitter med en halvfärdig waldorff-docka som ska få både hår och nya kläder.
Allt jobb är lika mycket värt
öreningen får ofta in gamla lakan som man syr om till barnlakan. Och av restgarn görs filtar med rutor i allsköns färger – eller så stickar man en mössa, vantar eller sockor, som kanske inte får en enhetlig färg, men ändå blir både varma och personliga.
– Det är bara fantasin som sätter stopp, säger Siv Ekman glatt och tillägger att allt jobb här runt bordet är lika mycket värt. Att riva tyg till trasmattor eller sticka mjukisdjur.
– Vi jobbar ju mot samma mål. Det känns bra, säger hon.
Stickar ett par sockor på en kväll
Jo, handarbetsglädjen är inte att ta miste på. De här damerna kan sin sak och tycker att det är roligt och avkopplande att sticka. Ett par sockor stickas på en kväll. För det är inte bara på måndagar som stickorna går varma, utan även under kvällar och andra dagar.
– Drivkraften med det här är ju att man gör något bra för andra, att man kommer till nytta. Att handarbete dessutom ger en massa personlig glädje är bara bonus, säger Elsa Axelsson och får medhåll av Ingegerd, som menar att det här projektet är unikt så tillvida att man inte har en massa mellanhänder som ska ha betalt. Sakerna går bokstavligen från dörr till dörr och kommer dem som har mest behov tillgodo till hundra procent. Faktum är att verksamheten har väckt så mycket positiv uppmärksamhet att den estniska staten gett en utmärkelse till de chaufförer som kör sakerna.
Barnkläder går åt
Mest efterfrågat i Baltikum är, enligt Ingegerd, barnkläder av alla de slag.
– Vi stödjer bland annat ett hem för flickor mellan tolv och arton år som i många fall blivit gravida genom våldtäkter. Där har förstås babyplagg en rykande åtgång, säger hon och pillar lite på en färggrann stickad orm med stora, bruna ögon.
Även varma filtar och lakan är populära, förutom leksaker förstås.
En del av de stickade plaggen säljs på marknader här i Sverige, för att finansiera transporterna. För arbetet är helt och hållet ideellt. När Ingegerd nu ska följa med en busslast till Estland och Lettland får hon betala sitt eget uppehälle.
Besöka barnhem och sjukhem
Men det är inget som bekymrar den 75-åriga damen, som på sin tid körde både buss och lastbil.
– Äsch, att sova enkelt på ett golv eller i ett tält gör inget. Poängen är ju att man lever lite som de gör där, att man kommer nära och ser hur verksamheten fungerar och vilka behov som finns. Jag kommer att besöka barnhem och sjukhem. I Riga finns svensktalande personal som mer specifikt kan tala om vilka familjer som behöver hjälp med vad. Jag ser fram emot resan förstås, men jag vet ju också att man får se mycket elände. Men även det lilla behövs och det tycker jag att man ska göra!
Någon marknadsföring för Breidablicks verksamhet behövs inte.
– Oh, nej, då skulle vi drunkna i saker, vi skulle helt enkelt inte hinna med, suckar Ingegerd och berättar att hon ofta hittar kassar med garn, trasiga leksaker porslin eller lakan hängande i påsar på sin ytterdörr. Folk på bygden vet vad ”pantertanterna”, som de kallar sig, gör och vill gärna bidra. Bidragen och hjälpen droppar in via mun-mot-mun-metoden och det tycker Ingegerd fungerar utmärkt.
Svenskt kaffe populärt
Mottagarna av sakerna är förstås otroligt glada. Särskild glädje väckte en last med svenskt kaffe.
– Nu när man hör talas om att en ny busslast från Sverige är på väg står kaffet högt på önskelistan, konstaterar Ingegerd med ett skratt.
Huset där Breidablick sitter hör till Godtemplarnas byggnadsaktieförening. Med varm hand har man upplåtit den lilla källarlokalen till pantertanterna som hoppas på fortsatt stöd framöver.
– Vi är så glada för att vi får vara här och att vi kan lämna kvar allt material. Vi stortrivs och tycker alla att det är sådant här konkret arbete fler föreningar borde ägna sig åt. Att bara sitta och dricka kaffe och prata leder ingen vart. Vi producerar och gör något nyttigt samtidigt som vi har kul!
Maria Zaitzewsky Rundgren