Medlemmen

En nykter resa från Piteå till Martinique

13 år gammal tog Elon Larsson sitt första steg ut i världen med hjälp av Ungdomens nykterhetsförbund, UNF. Genom surf-, skid- och klättringsresor kom hon närmare sig själv.

Hur kom du i kontakt med IOGT-NTO-rörelsen?

– Jag hörde talas om att det skulle vara ett coolt UNF-läger i Piteå i samband med kongressen där. Jag frågade mamma och fick åka trots att jag bara var 13 och inte kände någon. Men jag tänkte att det gör jag väl när jag kommer hem sen. Det var typ det bästa jag gjort så jag blev fast.

Hur engagerade du dig när du fastnat?

– Jag var aktiv i Syskonkedjan i Sandviken ett tag eftersom det inte fanns någon förening i Gävle där jag bodde. Men sen blev jag övertalad om att gå kursen Projektledaren på IOGT-NTO:s folkhögskola Wendelsberg, och då började jag förstå hela kamratstödsgrejen och blev intresserad av det. Genom kamratstödet fick jag komma iväg på min första julkurs på Martinique där jag kom i kontakt med surfing för första gången. Efter det har jag varit ledare på kurser i Kroatien och Frankrike. Jag har också gått Höjdaren globalt i Thailand 2013 och ett tag satt jag i UNF:s globala utskott. Det globala arbetet och kamratstödet har alltid varit mina hjärtefrågor.

Du verkar ha använt IOGT-NTO-rörelsen som en språngbräda ut i världen?

– Ja, det är ju kul att resa, men kamratstödsresorna har varit väldigt personliga och man får en stor förståelse för andra människor och att de också har svåra saker i sina liv. Man blir ödmjuk inför andra. Men jag har också lärt mig mycket om mig själv, hur jag fungerar och att jag är bra på ledarskap – även om jag inte alltid känner mig som en ledare.

Sen har du jobbat som kommunikatör på UNF också?

– Ja, det var en riktig tur att det jobbet var ledigt just när jag var färdig med min utbildning. Det är riktigt lyxigt att få jobba med något som känns meningsfullt och som man brinner för.

Och nu bor du i Australien som har en av världens högsta nivåer av alkoholkonsumtion. Hur märks det?

– Många av de jag umgås med dricker inte alls så jag undviker säkert en del av den australiska alkoholkulturen. Det känns som att det dricks ungefär lika mycket som i Sverige, men kanske att det är lite vanligare att t.ex. dricka alkohol till lunchen. Sen är det lite liberalare med hur mycket man tycker sig kunna dricka innan man kör bil. Folk jag känner hemma skulle ju aldrig köra bil efter en öl även om man tekniskt sett skulle kunna det. Här är man lite slappare med sånt. Brisbane är kanske också lite speciellt. Man får inte servera alkohol så sent här så barerna stänger ofta tidigt.

– En annan udda grej är BYO-restauranger. Det verkar som att det är svårt eller dyrt att få serveringstillstånd så på t.ex. många kinakrogar eller mindre fancy ställen så får man ta med sin egen flaska vin eller vad man vill dricka. Restaurangen kan kyla din flaska och servera till dig så betalar du bara en liten serveringsavgift. Det betyder att du kan ta med dig en hel del alkohol men sen kan du ju inte köpa in mer alkohol än vad du tagit med om du får feeling.

Mer från Accent