Nykterhet

Drogerna särade på mor och son – nu återförenas de

Under 15 år hade Kristina Ludvigsson, 58 ingen kontakt med sin son Stefan, 32 på grund av ett tungt drogmissbruk. Men drömmen om att återförenas fanns hos dem båda och i somras blev den verklighet.

Stefan Kaivola var bara två år gammal när hans mamma Kristina Ludvigsson tog beslutet att låta sonen bo hos sin pappa på heltid. Hon hade då missbrukat droger och alkohol i många år och hade redan två döttrar från ett tidigare förhållande, som hade placerats fosterfamilj.

– Jag kunde helt enkelt inte ta hand om mina barn. Därför bad jag hans pappa att ta hand om Stefan, trots att det innebar att vi sällan skulle ses. Jag bodde då i Falun och det var långt mellan orterna, säger Kristina sakta.

Åren gick och kontakten med Stefan var sporadisk. Kristina satt fast i missbruket och levde som hemlös. Hon försökte vid flera tillfällen bli drogfri och åkte in på behandling. Under de nyktra perioderna ville hon etablera kontakt med sina barn. Men lika snabbt tog hon ett återfall och var tillbaka på ruta ett igen.

– Jag tänkte på mina barn varje dag, men skämdes enormt över hur jag levde. Jag försökte hitta motivationen att bryta med drogerna för gott, men lyckades tyvärr inte. Jag valde att hålla mig borta. Sista gången jag såg Stefan som barn var han 17 år gammal. Det var i samband med att en av hans halvsystrar gifte sig, säger Kristina, som efter det försvann in i drogdimman.

– Vid det laget hade jag nästan gett upp hoppet om mamma. Vi sågs enstaka gånger under min uppväxt, men hon försvann alltid lika snabbt igen. Det kändes i hjärtat,  säger Stefan, som minns oron och alla svikna löften.

– Vid ett tillfälle, då hon hade lovat att vi skulle ses, lämnade hon bara en lapp med ordet ”Förlåt”. Hon bodde då i en husvagn, men för mig var hon ändå min mamma, som jag älskade och längtade efter, säger Stefan och berättar om sorgen som bodde i hans bröst under skolåren. Hur det högg till i hjärtat när han såg sina klasskamraters mammor, engagerade och närvarande.

Efter det där sista mötet var han så pass stor att han själv tog tag i sökandet efter sin mor när hon än en gång försvann spårlöst. Han visste var hon troligen befann sig och ringde runt till polis, socialtjänst och härbärgen för att få fram information om var hon var och hur hon mådde. Oron låg ständigt och gnagde i maggropen; tänk om han fick beskedet att hon dött?

– Jag ville inte att det skulle hända henne något. Jag älskade min mamma, trots allt elände. Till slut fick jag fram att hon hade varit på ett visst härbärge för någon vecka sedan och då kunde jag tillfälligt pusta ut. Då var hon troligen okej, säger Stefan, som under åren som följde ofta försökte spåra sin mamma för att förvissa sig om att hon levde. Han pendlade mellan ilska och oro och önskade att han bara kunde släppa taget om henne. Men det gick inte.

Under samma räcka av år drevs Kristina ner i ett allt djupare missbruk. Hon bodde i ett tält i skogen och misären var total. Att hon nu skulle kontakta sina barn var uteslutet. Och att de skulle vilja kontakta henne bedömde hon som osannolikt. Så illa som hon gjort dem. Men en dag förra året – när Kristina redan bestämt sig för att gå in i behandling igen – sökte en av hennes döttrar överraskande upp henne.

– Vi träffades och hon såg hur illa ställt det var med mig. Jag skämdes enormt, men samtidigt fick jag den där sparken i baken som jag behövde. Jag bad om att få behandling så snabbt som möjligt och en vecka senare skrevs jag in, säger Kristina och berättar att hon efter att hon blivit drogfri bad om att få låna en av behandlingshemmets datorer.

En dag i maj gick hon in på Facebook och skrev Stefans namn i sökrutan. Fanns han där eller inte? Och om han gjorde det – skulle hon våga kontakta honom? Jo, han fanns på Facebook och hon plitade ner ett snabbt meddelande; hej, det är mamma. Om du vill kan du kontakta mig på det här numret.”

Så efter några dagar ringde telefonen. Det var Stefan. Äntligen.

Det var stort, känslorna bara sköljde över mig. Jag kände mig rörd och oerhört tacksam över att han ringde och att han ville ge mig sitt nummer. Det kändes både konstigt och underbart att höra hans röst. Det första ha sa var ”hej, det är Stefan” och sedan pratade vi lite allmänt om vad han gör och så, säger Kristina och tillägger att det där första samtalet var lite trevade och skört – av förklarliga skäl. Så mycket fanns att prata om. Men de behövde mera tid.

Det visade sig att Stefan inte var särkskilt arg på sin mamma längre.

– Nu är han vuxen och förstår vad det handlar om. Att jag inte ville såra honom, att jag har varit sjuk. Det är ingen ursäkt, men en förklaring, säger Kristina, som sedan ett år tillbaka går på möten och gör allt för att förbli nykter och drogfri, nu i en egen lägenhet. Den nyfunna kontakten med Stefan ger henne ytterligare motivation att inte ramla tillbaka ner i missbruket igen.

Efter ytterligare telefonsamtal bestämde sig Stefan för att hoppa i bilen och köra ner de dryga 100 milen till Helsinborg för att träffa sin mamma.

Jag hade inga stora förväntningar, men jag kände att jag verkligen ville träffa henne. Såklart var jag nervös och hann tänka många tankar innan jag klockan ett på natten den 25 juni rullade in på hennes parkering. Hon hade väntat på mig och stod och vinkade och ropade från balkongen. Jag kände genast igen hennes röst, säger Stefan vars egen röst bryts när han berättar. Minnet av det där första mötet i somras berör. Han harklar sig och fortsätter;

– När jag hade parkerat och mamma öppnade dörren och jag fick krama henne var det med en stor känsla av lättnad. Knuten som jag haft inombords i alla år löstes upp. Jag kände mig inte arg, bara lycklig över att ha fått tillbaka min mamma.  I dag har jag bättre förståelse för henne och det hon gått igenom.

De kramades länge där i hallen. Sedan tog de en sommarnattsfika och småpratade om ditt och datt. Berörde inte så mycket det som varit, utan samtalade mer om här och nu och om framtiden.

– Jag fick det där jag hade längtat efter. Mamma sa att hon var stolt över mig och att hon älskade mig. Det kändes ovant, men fint, säger Stefan.

Han och Kristina fick två härliga dagar tillsammans. De var ute och åt på restaurang, fikade, promenerade och pratade. Kristina hoppas att de ska kunna träffas minst en gång om året i fortsättningen. Avståndet gör att det är svårt att ses oftare.

– Men vi håller förstås tät kontakt på Facebook, mail och per telefon!

Stefan säger att han nu känner sig trygg med att Kristina har det bra och får hjälp och stöd.

Hon kommer att kämpa, för hon vill inte att vi ska förlora kontakten igen. Men vi skyndar långsamt, det får ta den tid det tar att bygga upp vår relation. Med vår historia vill jag visa att allt inte måste vara nattsvart, även om man har haft en mamma som missbrukat.

– Nej, Rom byggdes inte på en dag, det gör inte kontakten med min son heller. Jag är väldigt ödmjuk inför det här. Det är stort och något jag är väldigt, väldigt rädd om, säger Kristina.

Mer från Accent