Det sa klick på kongressen
Jan Johansson och Gunnevi ”Nunne” Lehtinen Johansson träffades på IOGT-NTO:s kongress 1987. Foto: Lisa Öberg

Det sa klick på kongressen

Ett av de vanligaste sätten att träffa en partner är via föreningslivet. I sommar är det dags för kongress igen, ett arrangemang som många mött sin partner på. För Janne och Nunne sa det klick i Karlstad 1987.
Av: Maria Zaitzewsky Rundgren

En av de viktigaste faktorerna för varaktig kärlek är förtroende, tillit och gemensamma värderingar och intressen. Par som delar intressen håller ihop längre. Det menar sociologen Andreas Henriksson, som forskar om singelaktiviteter.

– I föreningslivet, på arbetsplatser och via vänner är de vanligaste sätten att träffa en partner, sen kommer nätdejting och på krogen, säger han.

I sammanhang där man känner sig trygg med varandra skapas utrymme för tillit och intimitet. Han menar att gemensamma intressen tycks ta allt större plats på önskelistan när man träffar en ny partner – och det har man ju allra högsta grad på exempelvis en kongress.

– Fördelen med en kongress eller ett annat större arrangemang som varar över några dagar är att man får många tillfällen att stöta ihop och prata med varandra. Tiden ger möjlighet att lära känna flera aspekter av en person. Utsidan blir mindre viktig. På krogen har man ofta bara en chans, vilket försvårar genuin kontakt, säger Andreas Henriksson.

Alkohol har traditionellt varit en viktig del av hur många väljer att umgås. Men Andreas Henriksson ser hur det börjar förändras. Allt fler väljer att dejta på annat sätt än över ett glas vin. Att dricka för mycket anses inte attraktivt. Men fortfarande kan helnykterism upplevas som en barriär för vissa tror han.

– Därför kan det kanske vara en fördel för en nykterist att träffa en annan nykterist. Då är alkohol en ickefråga och man vet att man har samma värderingar kring det, säger Andreas Henriksson, som dessutom tror att nykterister kan vara bättre på att ragga än icke-nykterister.

– Man tvingas utveckla andra strategier och egenskaper för att våga ragga. Man kan inte gömma sig bakom en lätt berusning för att våga mer.

 

För IOGT-NTO-medlemmarna Gunnevi ”Nunne” Lehtinen Johansson och Jan Johansson blev en kongress tummelplats­en för en spirande flirt som utvecklades till kärlek.

När Nunne, som kommer från Pargas i Finland, fick en inbjudan att åka på kongress i Karlstad var hon inte sen att tacka ja. Året var 1987, hon var 18 år och sedan flera år aktiv i finlandssvenska nykterhetsrörelsen. Hon tänkte att det skulle bli spännande att besöka Sverige och såg fram emot en rolig vecka med andra nyktra ungdomar. Vad hon inte anade då var att beslutet att åka på kongress skulle komma att förändra hela hennes liv.

– Jag hade kontakt med en svensk tjej som hette Maria. Vi skulle dela tält var det sagt. Men när jag kom fram var hon inte där. Så jag satte mig ner och väntade. Jag kände mig lite osäker och frågade två killar i tältet bredvid om de visste var hon var. De visste inte, men bjöd mig att hänga med dem. En av killarna hette Jan Johansson, säger Nunne och berättar att hon inte tänkte något särskilt om honom just då. Mer än att han verkade trevlig, snäll och omtänksam.

Följande kväll var det invigningsfest och disco för UNF – och där stod Janne, som han kallades, igen. Han gick fram till Nunne och började prata.

– Jag såg nog lite bortkommen ut och han tog hand om mig, vilket jag uppskattade. Janne var väldigt social och öppen, lätt att umgås med. Vi var tillsammans hela kvällen och senare, när det visade sig att Maria ändå skulle bo i ett annat tält, flyttade jag in i Jannes tält, säger Nunne med ett leende.

– Ja, det var kanske inte kärlek vid första ögonkastet. Men vid andra, säger Janne.

Han berättar att hans första minne av Nunne är när hon satt där på gräsmattan och väntade på sin kompis.

– Jag tyckte att hon var väldigt söt och tog kontakt. När jag hörde att hon kom från Finland blev jag ännu mera nyfiken och intresserad. Innan veckan var slut var vi ihop, det kändes så självklart på något vis, säger Janne och tittar ömt på sin hustru.

Efter alla år verkar de fortfarande vara lika förälskade. De utbyter leenden och blickar, tar gärna på varandra. Minnena från hur de träffades hjälper förstås också till att väcka känslor till liv.

 

Foto: Lisa Öberg

Foto: Lisa Öberg

Frånsett att det fanns en omedelbar och ömsesidig attraktion, är bägge övertygade om att deras gemensamma värderingar – nykterhet, solidaritet och rättvisa – spelade en stor roll för att de föll för varandra. Plus att atmosfären på kongressen var öppen och kontaktsökande – alla ungdomar var ju där på samma premisser och öppna för att lära känna nya människor.

Där och då kändes det som att det skulle bli de för all framtid.

Men när Janne klev på bussen för att åka hem till Östergötland efter en magisk vecka stod Nunne kvar och funderade på om de alls skulle ses igen. De hade bytt adresser, men inte lovat något.

– Jaha, det var den kongressförälskelsen tänkte jag. Jag hade blivit dumpad av en kille bara några veckor tidigare, så jag vågade inte tro på kärleken. Och Jannes kompisar spädde på osäkerheten genom att kasta gliringar om att han hela tiden bytte tjejer – vilket ju inte alls stämde.

– Jag visste inte vad jag skulle tro, säger Nunne, som åkte tillbaka till Finland med ovissheten gnagande i maggropen.

Men efter bara några dagar damp det ner ett brev från Janne.

– Jag blev jätteglad, trodde knappt att det var sant, berättar Nunne, som kastade sig över papper och penna och svarade.

Snart var en intensiv brevväxling igång. I slutet av sommaren kom Janne till Pargas och hälsade på.

– Jag minns hur pirrig, förväntansfull och euforisk jag kände mig när jag såg Janne kliva av flygplanet i Åbo. Tänk att han kom! För min skull, säger Nunne och ler vid minnet av den där berusande känslan av nyförälskelse. Hon var så lycklig över att han ville komma på besök så snabbt – och kanske var det i det ögonblicket som allt avgjordes. Han var mannen hon ville dela resten av livet med.

Janne blev kvar i en vecka och fick träffa Nunnes föräldrar och syskon.

– Jag kände starkt att detta vill jag satsa på. Jag tyckte att det var det bästa som hänt mig och jag ville verkligen inte att det skulle försvinna, säger han.

 

Resan till Pargas blev en av många under åren som följde. Oftast åkte Nunne till Janne. Mellan träffarna höll de kontakt per telefon och brev och såg till att ses vid varje lov. Efter sommaren började Nunne plugga på högskola i Åbo och distansförhållandet fortsatte. Men på somrarna åkte hon till Sverige och jobbade, så paret fick ändå möjlighet att prova ett vardagsliv tillsammans. Janne jobbade och hade en egen lägenhet i Norrköping.

1994 flyttade Nunne äntligen till Sverige och jobbade ideellt och delvis arvoderat med EGTYF, vilket innebar mycket resande i Europa och till kontoret i Norge. Hon jobbade också en del på Åbo Akademi, vilket periodvis tog henne till Finland. Det här innebar att paret fortsatte att pendla, om än nu med längre sammanhängande perioder under samma tak.

– Vi var så vana vid att vara särbos att det inte var något större problem, säger Nunne med ett skratt.

På skottdagen 1996 frågade Nunne Janne om det inte var dags för bröllop? De hade ju ändå varit ett par i nio år. Janne svarade att visst kunde han tänka sig ett bröllop. Men det fick inte bli för stort och han ville inte gifta sig i kyrkan. Så valet föll på Söderköpings rådhus en torsdag med bara de närmaste närvarande.

 

Foto: Lisa Öberg

Foto: Lisa Öberg

Kort efter bröllopet fick Nunne ett årslångt vikariat som administratör på Stockholms distrikt och då bodde hon i Stockholm under veckorna, för att till helgerna åka hem till Norrköping och Janne. I september 1997 började hon jobba på Junis förbundskansli och då valde hon att pendla varje dag i stället under de två år hon jobbade där.

Efter ytterligare några år, när hon var runt trettio, började Nunne fundera på barn. Hon ville bilda familj, men anade att Janne inte var lika sugen.

– Jag var orolig för allt ansvar det innebär. Och att vi skulle förlora vår frihet. Men när Nunne mer eller mindre ställde ultimatum gick jag med på att försöka få barn. Jag ville ju inte förlora det fina vi hade, säger Janne och berättar att så snart första dottern Karin var född var han helt såld. Bara ett år senare föddes dotter nummer två, Stina – och familjen var komplett. I dag bor de i en lantlig idyll i den lilla byn Skärkind mellan Linköping och Norrköping och stortrivs med tillvaron.

 

Vad är hemligheten för att hålla kärleken levande?

– Vi ser till att ha mycket tid på tu man hand. När barnen var små fick de vara hos morföräldrarna i Finland någon vecka på sommaren, så att vi fick rå om varandra ordentligt. Det tror jag är viktigt. Att man är ett par, inte bara föräldrar, säger Janne och får medhåll av Nunne:

– Och så är vi varandras bästa vänner. Vi gör mycket tillsammans, jag vill dela upplevelser med Janne. Han är min allra bästa vän!

 

Foto: Lisa Öberg

Foto: Lisa Öberg

Läs också: ”Jag hamnade i hans armar”

Dela artikeln:
0