Den krångliga namnfrågan
Illustration: Björn Öberg

Den krångliga namnfrågan

IOGT-NTO är inte det enklaste namnet på en organisation. Frågan om att byta har varit uppe på flera kongresser utan att gå igenom. En sak är säker: namnfrågan väcker känslor.
Av: Eva Ekeroth

– Jag studsar fortfarande när någon säger IOGT när man talar om IOGT-NTO, säger Lena Borgs, långvarig medlem och nyinvald styrelseledamot i IOGT-NTO:s förbundsstyrelse, när Accent träffar henne i en kaffepaus under kongressen.

Fram till 1970 var IOGT och NTO två olika organisationer. Efter vikande medlemstal i alla nykterhetsorganisationer började en sammanslagning diskuteras.

– Redan i början av 1950-talet var det tal om sammanslagning av organisationerna, men förslaget föll. År 1967 väcktes tanken på ett nytt försök. På kongresserna 1969 sa först NTO och sedan IOGT ja till en sammanslagning. Sedan skulle frågan slutgiltigt avgöras på extra kongresser 1970, först i respektive organisation och slutligen i en gemensam, säger Bertil Lindberg, som var huvudsekreterare i sammanslagningsutredningen.

Att sammanslagningen gick igenom den här gången berodde på flera faktorer.

– Medlemsantalet var vikande i hela nykterhetsrörelsen. Fram till slutet av 60-talet kompenserade MHF:s ökning bortfallet hos oss övriga, men inte längre. Dessutom hade IOGT börjat tona ned ordensinslagen och kändes inte längre lika främmande för NTO:arna, säger Bertil Lindberg.
Att IOGT uppfattades som lite ålderdomligt bekräftas av Lena Borgs.

– NTO var en modernare organisation än IOGT. Vi hade inga ritualmöten till exempel och alla var medlemmar i samma organisation, ung som gammal. IOGT hade uppdelningen med en vuxenorganisation och en ungdomsorganisation med åsikter som stod ganska långt ifrån varandra. I NTO stod alla för samma saker, även om statens bidragsregler så småningom tvingade NTO att dela upp organisationen på IOGT:s vis, säger Lena Borgs.

IOGT var den större av de båda organisationerna. Många från IOGT ansåg att det självklara namnet på den nya organisationen skulle vara IOGT. I det fallet var dock NTO:arna orubbliga.

”Jag är beredd att acceptera mycket, men inte att byta namn till IOGT”, sa NTO:s dåvarande ordförande Hilding Friman.
I sammanslagningsutredningen in­­gick representanter för båda organisationerna, bland andra de båda ordförandena Olof Burman från IOGT och Hilding Friman från NTO. Då utredningen anade att namnfrågan skulle bli svår anordnades en namntävling och avgörandet sköts upp till sista sammanträdet.

– Vi fick in 680 förslag, men hela namntävlingen var mest ett sätt att skjuta beslutet på framtiden. Slutligen enades man om en kompromiss. Namnet föreslogs bli Nykterhetsrörelsen IOGT-NTO, säger Bertil Lindberg.

Protesterna mot det långa och krångliga namnet uteblev inte. Kritiken kom dels från IOGT och NTO, men kanske främst från Sveriges Blåbandsförbund. Beslutet blev till slut att organisationen bara skulle heta IOGT-NTO.

Trots att namnet är kortare än det ursprungliga förslaget tycker många att namnet är långt och krångligt och motioner om namnbyte har lagts på flera kongresser.
Till kongressen 1995 i Örnsköldsvik lade förbundsstyrelsen fram förslaget att IOGT-NTO skulle byta namn till IOGT. Tidpunkten för namnbytet föreslogs vara 1 januari 1997. Till samma kongress hade också en motion inkommit om att namnet skulle vara Sober.

Förslagen ledde till en lång debatt under kongressen. Det kom också upp nya förslag som att en medlemsomröstning skulle genomföras med röstsedlar publicerade i Accent och att en namntävling skulle utlysas med en bil som första pris.

Ulf Persson, IOGT-NTO:s nuvarande kassör, föreslog att man skulle gå på förbundsstyrelsens förslag, men att beslutet för att träda i kraft skulle konfirmeras av kongressen 1997.

Med siffrorna 59 mot 54 beslutade kongressen i enlighet med Ulf Perssons förslag: att namnet skulle vara IOGT, om kongressen 1997 tyckte det samma.

Till 1997 års kongress lades inte mindre än tio motioner rörande namnändringen. Samtliga emot. Dessutom hade en enkät genomförts bland 3 500 medlemmar som visade att en majoritet var emot ändringen. Förbundsstyrelsen bedömde att det inte fanns underlag för att fullfölja namnbytet och kongressen beslöt att häva beslutet från föregående kongress.
Peter Axelsson var informationschef när förbundsstyrelsen föreslog kongressen att organisationen skulle byta namn till IOGT. Han tog fram IOGT-NTO:s förs­ta webbplats.

Ryktet säger att han försökte bidra till en namnändring genom att registrera domännamnet ”iogt.se”, som fortfarande används för IOGT-NTO:s webbplats och e-post.

– Det stämmer inte. Jag ansökte om namnet efter att kongressen 1995 beslutat att vi skulle byta namn till IOGT. Det fanns ingen anledning att tro att det inte skulle gå igenom vid nästa kongress. Dessutom var det viktigt med ett enkelt domännamn. Sökmotorer fanns inte på samma sätt på den tiden så man var tvungen att skriva exakt rätt från början, säger han.

Han hör till förespråkarna för ett namnbyte.

– Jag tycker att vi ska heta det vi kallas, IOGT. 45 år efter sammanslagningen borde inte frågan vara så känslig, men som före detta informationschef vill jag inte driva frågan. Det får andra göra, säger han.

Att frågan fortfarande är känslig är tydligt.

– Många har fortfarande sin identitet i den gamla organisationen, säger Bertil Lindberg. Därför tycker jag inte att man ska väcka liv i frågan. Ingen kommer att bli nöjd.
Att namnet vid ett namnbyte skulle bli IOGT är inte alla överens om.

– I så fall tycker jag att det vore bättre med ett helt nytt namn. Inom NTO hade vi en så stark egen tradition. Jag tycker att den glöms bort. Jag tänkte på det när jag såg kongresslokalen i Lund smyckad med gamla IOGT-fanor. Vi har minst lika mycket gammal NTO-historia, men den kommer sällan fram. Det känns lite i hjärtat faktiskt, säger Lena Borgs.

 

IOGT-NTO välkänt – trots namnet

IOGT-NTO är en välkänd organisation – trots, eller kanske rent av tack vare, det krångliga namnet.

I Ipsos organisationsindex från 2015 svarar 85 procent av de tillfrågade ur allmänheten att de har hört talas om eller känner till IOGT-NTO. Det är en högre siffra än genomsnittet för de organisationer som ingår i samma index.

– Att ha ett namn som folk tycker är svårt att uttala är i sig dåligt och exkluderande. Därmed inte sagt att det är värt att byta. Det är alltid en kostsam process. Om vi byter till IOGT skulle nog inte igenkänningen minska. Det skulle det däremot göra om vi bytte till något helt annat, säger Linda Engström, chef för kommunikation och påverkan på IOGT-NTO.

Hon nämner Kooperation utan gränser som bytte till We Effect 2013.

– We Effect är ett väldigt bra och fyndigt namn, men det är väldigt få som vet vilka de är och vad de gör. Att kännedomen om dem sjunkit måste bero på namnbytet. Verksamheten är ju densamma.

 

Hälften vill byta namn

Accent har gjort en enkät bland IOGT-NTO:s distriktsordförande för att se var de står i namnfrågan. Av de 21 ordförandena har 17 besvarat enkäten. Bland dem är 53 procent för ett namnbyte och 47 procent emot.

Skälen som anges för ett namnbyte handlar främst om att namnet är krångligt och inte säger något om verksamheten. Några av kommentarerna:

”Det är krångligt och onödigt långt.”

”För de internationella kontakterna.”

Alla som är emot ett byte motiverar sitt svar med att IOGT-NTO är en välkänd organisation:

”Jag tycker att vi har ett inarbetat namn och ser i nuläget inga bra alternativ. ”

”Varför ändra något som människor känner till så bra?”

De som svarade att de var för ett namnbyte fick följdfrågan vad de tycker att organisationen ska heta i stället. Av de nio ordförande som vill att IOGT-NTO ska byta namn är det sju som tycker att namnet ska vara IOGT. De övriga föredrar ett helt nytt namn. Förslag som kom upp var Sveriges nykterhetsförbund, Sveriges nykterhetsorganisation, Nykter framtid och Nykteristförbundet.
Enkäten i siffror:

Av de distriktsordförande som besvarat enkäten vill
• 53 procent byta namn
• 47 procent behålla IOGT-NTO
• 41 procent att organisationen ska heta IOGT
• 12 procent att organisationen byter namn
till något helt nytt.

Dela artikeln:
0