Därför firar Jan Johansen en vit jul

Ung, stark, snygg och cool. Det var så artisten Jan Johansen kände sig när han i surfvågorna efter vinsten i Melodifestivalen 1995 söp sig full kväll efter kväll. Tretton år senare drack han sitt sista glas vin. Nu åker han på turné med IOGT-NTO:s kampanj Vit Jul.
Av: Maria Zaitzewsky Rundgren

Han slutade dricka för sonen Tims skull. För hustrun Pias skull. Och för sin egen skull. Nu är han aktuell med en självbiografisk bok ”Med nya ögon” och en julturné i samarbete med Vit Jul.

– Vilken sort ska jag ta? En riktigt sliskig med choklad? Eller borde jag kanske nöja mig med en kaffe? Det är ju inte direkt GI det här, funderar Jan och klappar sig på den anspråkslösa magen. Men doften av nygräddade crêpes är alldeles för lockande för att avstå och Jan slår glatt till på en riktig kaloribomb; Nutella, banan och grädde. Barnsligt gott!

Han är lättpratad, sångaren Jan Johansen. Lättpratad och karismatisk och med en självklar pondus. Han fyller ut crêperiet – där vi har träffats för den här intervjun – med sin starka personlighet och jag tänker att det här blir nog inte lätt, för Jan bara pratar på med en energi som skulle kunna driva hela Stora Essingen. Han berömmer den sockrigt frasiga franska pannkakan och skojar med tjejen bakom disken. Det är först när jag sticker emellan med en fråga om hur det hela egentligen började, det här med festandet och drickandet, som han stannar upp en sekund.

– Åh, jag ville vara cool och snygg och smart tyckte att jag blev det när jag drack. Paradoxalt nog var det när jag stod på topp, i mitten av 90-talet, som jag mådde som allra sämst. Jag var rädd att säga ”fel” saker till journalister, att bete mig på ”fel” sätt, jag var otroligt påpassad och kände en ständig press att leverera. Så jag festade, ibland sju dagar i veckan, tillsammans med människor som var som jag. Och det var inte bara andra artister och bandmedlemmar, utan folk jag träffat på krogen och så, säger Jan och berättar att han har gillat att dricka sedan tonåren.

Överskottsenergi

– Jag har alltid velat vara värst och tuff och ville gå hem hos de stora grabbarna. Jag hade mycket överskottsenergi som i dag kanske skulle klassificeras som en bokstavskombination. Som tur var hade jag trummorna och musiken som en ventil.

1995 skrällde det till ordentligt. Jan vann Melodifestivalen med låten ”Se på mig” och hamnade på tredje plats i Eurovision Song Contest. Jan surfade på framgångsvågen med fester, rampljus, spelningar, tjejer och ett minst sagt hektiskt tempo.

– När jag var klar för dagen ville jag helst dra mig undan på en restaurang och dricka vin. Jag tänkte att det är jag väl värd efter allt arbete. Jag uppskattade sällskap, men drack lika gärna ensam. Jag insåg inte själv hur mycket jag faktiskt drack, säger han och tillägger att privatlivet var kaotiskt under den här perioden.

Han hade en flickvän som han ständigt bedrog. Och när det tog slut med henne hittade han snabbt nya erövringar. Men ingenting seriöst eller varaktigt. Jan skakar sakta på huvudet. Kaloribomben är slukad, bara några ensamma chokladfläckar finns kvar på tallriken.

– Destruktivt? Ja, absolut. Jag hade ett stort ego och självförtroende, men låg självkänsla. Jag fick mycket bekräftelse på scenen, men ville ha mer av det där. Så jag köpte hela paketet med svartklubbar, festande, alkohol, knark, tjejer. Jag tyckte att folk med vanliga jobb var trista och att jag själv var ung, stark och cool och att det skulle vara för evigt. Och ju mer jag drack desto coolare tyckte jag att jag var. Jag ansåg själv att jag sjöng ännu bättre med alkohol i kroppen, säger Jan och skrattar lite åt minnet av de där fansen som tittade lite ilsket på honom efter en spelning.

Själv fattade han ingenting. Han var ju skitbra!

– Men nu förstår jag ju att jag antagligen inte alls varit så bra som jag själv trodde. emellanåt sjönk han riktigt långt ner på botten. Övernattade på syrrans soffa och grät över att han behandlat människor illa och varit otrogen. Då tänkte han att han måste sluta dricka.

– Men belöningscentret i hjärna vill ha sitt. Efter några glas vin känner man sig på topp igen. För att senare åter dippa. Upp och ner som en jojo. Euforisk när jag drack och ångest dagen efter.

”Det är ju ‘fint’ att dricka vin”

2001 blev han tillsammans med Pia, som senare blev hans fru. Men drickandet fortsatte som innan. Boxvinet stod framme och Jan hällde i sig.

– Det är så förrädiskt. Det är ju ”fint” att dricka vin, men problemet var att jag drack inte bara ett glas utan många. Och i boxen syns det ju inte hur mycket man dricker. Men jag tyckte inte att jag var alkoholist, jag drack ju bara vin. Starksprit har aldrig intresserat mig.

Pia oroade sig för Jans alkoholkonsumtion och bad honom att inte dricka så mycket på turnéerna. Men det gav han blanka fasen i och tillbringade långa alkoholdränkta nätter i sällskap med bandet. När han kom hem ljög han och sa att han inte hade druckit men att han nu var sugen på lite vin och mat. Ännu mera dricka alltså. Men Pia anade oråd.

– Jag mådde ju piss när jag kom hem och låg däckad i soffan. Dagen efter kom ångesten och det dåliga samvetet över att jag inte ens orkade vara med min son.

Jan tystnar och tittar ut mot gatan. Någonstans här kraschade allt. Botten var nådd.

– Pia ville lämna mig och ta med sig Tim. Hon flyttade ut en tid och jag fick ensam ta ansvar för hushållet och vårt barn. Det fanns inte längre någon bakdörr att smita ut genom. När hon kom hem pratade vi i timmar och beslutade oss för att söka hjälp. I den stunden var det ett enkelt beslut att bli nykter. Den 28 september 2008 började mitt nya, nyktra liv.

Hittade tillbaka

Paret gick med i självhjälpsgrupper – hon som medberoende och han som beroende – och Jan hittade dessutom stöd i 12-stegsprogrammet. I dag har de hittat tillbaka till varandra, även om vägen dit har varit full av gropar. Några gånger har de slirat rejält.

– Vi har fått hitta ett nytt sätt att förhålla oss till varandra. Pias roll var länge den hjälpande och jag den behövande. Nu ser det annorlunda ut och det har varit tufft, framför allt för Pia. Plötsligt förändrades hela dynamiken i förhållandet. Vad skulle hon göra med mig nu när jag inte drack?

För Jan tog det ett helt år innan han ens vågade smaka en alkoholfri öl.

– Jag var skiträdd att trilla dit igen, att smaken skulle trigga mig. I dag vet jag att jag inte kan lova att jag aldrig mer ska dricka. Jag tar en dag i taget. Och så här långt har det gått bra.

Jan mår bättre än någonsin. I sitt nya, nyktra liv jobbar han bättre, är en bättre make och far, kan koncentrera sig och engagera sig och hör om han sjunger bra eller inte. Blicken och hjärnan är klar och karriären rullar på. Nu är han snart aktuell med en kyrkoturné som bär namnet Vit Jul i samarbete med IOGT-NTO:s kampanj med samma namn. En slump? Ja, i alla fall namnet.

”Jag vet att julen är jobbig för många barn”

– Jag och mitt management diskuterade möjligheten att göra en kyrkoturné under december och namnet Vit Jul seglade upp. Det lät kanonbra eftersom betydelsen är dubbel. När jag fick veta att nykterhetsrörelsen har en kampanj med samma namn tyckte jag att det var klockrent. Visst vill jag tjäna pengar, men också göra något för utsatta barn. Och jag vet ju att julen är jobbig för många barn. Vi tog kontakt med IOGT-NTO och Vit Jul och kom överens om att samarbeta. En del av biljettintäkterna ska gå till Vit Julverksamhet och jag kommer personligen att delta i aktiviteter kring konserterna, säger Jan, som inte vill göra någon ”Las Vegas” show utan en stämningsfull konsert med blandad musik; pop, julsånger och psalmer.

– Jag vill skänka publiken sinnesro. Fast frågan är om jag själv får sinnesro, jag är jäkligt nervös och taggad inför julturnén, säger Jan med ett skratt och tillägger att han håller på att skriva en låt som heter Vit Jul och som ska ingå i konserterna.

Kanske kan låten bli Vit Jul-kampanjens signaturlåt? Han lutar sig tillbaka i stolen. Tiden har flugit iväg och chokladresterna på tallriken har torkat.

– Idag mår jag jättebra, jag är så tacksam över att ha fått min familj tillbaka, att jag har blivit bättre på det jag gör och att jag har fått en bättre självkänsla. Jag tror att jag är roligare att jobba och leva med nu än för fyra år sedan. Som grädde på moset har jag dessutom fått chansen att skriva en bok och berätta om mina erfarenheter. Det känns fantastiskt kul.

Dela artikeln:
0