Till Vallsjöbaden kommer folk för att dansa. I natursköna omgivningar och alkoholfri miljö kan alla trivas. Stämningen är på topp och det är pirr och förväntan i luften.
Så här någon halvtimme innan dansen drar igång i det natursköna Vallsjöbaden utanför Sävsjö i Småland, är stämningen på topp. Det tevekända dansbandet Bengt Hennings är på plats och jammar lätt på scenen. Det är pirr och förväntan i luften.
Grupper av danssugna står och småpratar, spanar in eventuella danspartners och njuter i största allmänhet av den ljumma sommarkvällen och den magnifika utsikten över Vallsjön.
– Klart man åker hit, konstaterar Ulf Karlsson, IOGT-NTO-medlem från Motala.
– Stället ligger fantastiskt vackert, dansgolvet är stort och bra och det är alltid trevligt, lugnt och städat. Här, och på andra nyktra ställen, som på Kupolen i Jönköping, är kaffe det starkaste som dricks. Det är jätteskönt! Eftersom jag älskar att dansa och gärna reser långt för en bra danskväll, uppskattar jag lugnet. Man slipper det oprovocerade våldet och all oro och stök som uppstår när folk dricker.
Många dansfreak
Ulf är, i likhet med många andra som är här, ett riktigt dansfreak. Trots en lång resa från Motala, dyker han gärna upp så många onsdagar han hinner här på Vallsjöbaden.
Att det är musiken som lockar mest råder det ingen tvekan om.
Men den vykortsvackra platsen, den alkoholfria miljön och alla glada människor drar förstås också besökare från hela Småland, berättar Irene Gustafsson, en av föreståndarna på Vallsjöbaden. IOGT-NTO arrenderar sedan 38 år platsen av kommunen – vilket har visat sig vara en riktig fullträff. Här driver man sommartid ett välbesökt och populärt café, där allt fikabröd är hembakat. Och varje onsdag hela sommaren, med början i juni till slutet av augusti, är det dans.
– Onsdagar är det alltid mycket folk. Men vissa onsdagar lockar mer och drar bortåt femhundra gäster. Som ikväll. Bengt Hennings är välkända och många åker långt för att lyssna och dansa till dem, säger Irene stolt.
Fullt ös på onsdagar
Hon berättar att onsdagar är de mest hektiska dagarna. 12–13 personer, både sommarjobbande ungdomar och ideellt arbetade medlemmar, sliter hårt för att få ruljansen igång inför kvällens spelning.
– Stämningen är alltid extra bra på onsdagar. Det är full fart och mycket härlig musik. Vi håller på till klockan 23 och det är lika trevligt hela kvällen. Ingen fylla, bara roligt! säger Irene, som har arbetat här i sex år.
Klockan börjar närma sig sju, klockslaget då bandet ska börja spela, och dansgolvet fylls i allt snabbare takt av danssugna. Bengt Hennings, som hunnit byta till guldbrallor och svarta skjortor, är minst lika taggade och förväntansfulla som sin publik. Bandmedlemmen Peter Mjörnestrand berättar att de är här för första gången. Men han hoppas att det inte ska vara den sista.
– Det är så fantastiskt vackert här! Helt otroligt! Vilken miljö och vilket fint dansgolv. Publiken verkar också på topp, stämningen känns verkligen bra.
Han tycker det är skönt att stället är helt alkoholfritt. För visst blir det stökigare med en dragen publik.
– Men ärligt sagt så är dansbandspublik oftast nykter. De allra flesta kommer för dansen, inte för att dricka och ragga, säger han innan han på uppmaning av de andra i bandet tar plats uppe på scenen och punktligt river loss kvällens första låt.
Alla får plats på dansgolvet
Det dröjer inte många takter förrän dansgolvet fylls med virvlande par. Till en början lite trevande, men som genom ett trollslag blir det snart smockat – men aldrig buffligt trångt. På något magiskt vis lyckas de dansanta undvika sammanstötningar. De glider smidigt förbi varandra med millimetermarginaler, vänligt leende och med den generösa inställningen att det finns plats för alla och där det inte finns plats gör man plats.
Vissa har kommit som par. Andra kommer ensamma eller tillsammans med vänner. Här är det ingen risk att någon blir sittande odansad särskilt länge. Alla som kan och vill får dansa. Som Inger från Vetlanda som är här med ett gäng väninnor och snart rinner iväg över dansgolvet i en okänd mans famn. Efteråt är hon blossig och glad.
– Sedan jag blev änka brukar jag och mina väninnor komma hit på onsdagar. Det är vackert och alla är så trevliga. Och så är det lagom långt att åka hit, säger hon och berättar med ett skratt att nej, inte behöver hon vänta att bli uppbjuden till dans. Gamla tiders panelhönor är ett minne blott.
– Visst är det trevligt att bli uppbjuden. Men man får lära att ta för sig lite. När man kommer hit ofta lär man ju också känna folk och det underlättar när man ska bjuda upp. Man känner igen sina gamla danspartners.
Danspar från Vetlanda
Från Vetlanda kommer också Lisbet och Arne. De riktigt lyser av dansglädje. Men de är bara ett danspar, inte ihop på riktigt.
– Sedan jag blev ensam har jag känt behov av att komma ut och träffa folk. Här är jättetrevligt. Sjön är en riktig pärla och platsen är svårslagen vad gäller skönhet. Och musiken är bra. Visst är det positivt att det inte serveras någon alkohol här. Fast själv måste jag nog kalla dansen för mitt ”knark”, jag kan inte vara utan det. Herregud, den här veckan blir tuff! Jag ska iväg på danser här i trakten både torsdag, fredag och lördag, ler Arne och virvlar snabbfotad ut på golvet med sin Lisbet tätt i famnen.
Maria Zaitzewsky Rundgren