Det är kväll i Kisimu. Mörkret faller snabbt.
– Se nu börjar gatubarnen samla ihop sig, säger Ishmael Shem, grundaren av Blue Cross, och visar på ett par klungor med unga pojkar. På dagarna går de var och en för sig och samlar skrot eller försöker tjäna en slant på något jobb. Nätterna tillbringar de inte ensamma. Då sover de i gäng för att ha skydd av varandra.
En pojke passerar förbi med en petflaska i munnen.
– Det är lim i flaskan, förklarar Ishmael Shem. De köper av skomakarna som häller en klick i flaskan.
En grupp pojkar har börjat göra sig i ordning för natten. Den yngsta är åtta år, den äldsta är 20. De sover på wellpappkartonger. Flera har limflaskor i händerna. De flesta känner Ishmael Shem.
– Min mamma dog och pappa dricker. När han gifte om sig tyckte min styvmamma inte om mig så jag rymde hemifrån, berättar en pojke.
De andra har liknande historier.
Flera får pengar genom att samla metallskrot för återvinning. Som mest kan de få ihop nio kilo på en dag. En pojke slaktar kycklingar åt ett hotellkök.
– Jag får inte betalt, men jag får behålla alla delar på kycklingarna som inte hotellet vill ha, säger han.
Ishmael Shem delar ut mjölk och bullar till barnen.
Trots att det är sent är hans arbetsdag inte slut. Nu ska han tillbaka till Blue Cross för att sova där. Hans egen familj får vänta ett tag till.
Ishmael Shem arbetade tidigare som socialarbetare i Kisimu. En kväll tog han med ett av gatubarnen hem. Snart fick ännu en pojke följa med. Då dök ett par av deras kompisar upp och ville också bo hos Ishmael. Till slut fungerade det inte längre. I stället startade han Blue Cross som dels är ett barnhem med plats för tolv barn, men främst är ett dagcenter som ger stöd till barn som bor hemma under svåra förhållanden.
På lördagar kommer många barn till Blue Cross. Där får de spela fotboll, spela teater, sy kläder eller får hjälp med läxorna. Och så får de lunch och mellanmål, vilket ökar motivationen att komma för barn som sällan får äta sig mätta. Alla barn som är inskrivna på Blue Cross får också skoluniform, strumpor och skor.
Den här lördagen har barnen tränat traditionella danser som de ska visa upp för sina anhöriga som är på besök. Uppträdandet börjar tidigt eftersom hettan under det korrugerade plåttaket annars blir olidlig.
En grupp flickor i färgglada kläder dansar och sjunger ackompanjerade av trummor. Några pojkar dansar något som påminner om kosackdans.
Publiken applåderar.
Några av barnen åker långt för att komma hit. Kortast väg har trettonåriga Kennedy Odhiambo. Han bor med sin mormor ett par hundra meter från Blue Cross. De bor i ett hus av lera med stampat jordgolv. Lite solljus letar sig in här och var genom små hål i plåttaket. Annars är det mörkt eftersom huset saknar fönster.
I rummet finns fyra stolar och ett bord. Kennedys mormor, Edwina Anyango, är tacksam för att Kennedy får hjälp med skoluniform så han kan gå i skolan. Där går det mycket bra för honom. Förra terminen var han femma i rankningen av eleverna i hans årskurs. Hans bästa ämne är matte.
– Fast jag tycker allra bäst om att spela fotboll, säger han.
Han hejar på Manchester United.
Mormor har haft hand om Kennedy sedan han var fyra år och hans mamma blev sjuk och dog i AIDS. Hans pappa hade dött något år tidigare av sitt alkoholmissbruk. För att försörja dem båda arbetar Edwina Anyango på en sockerrörsodling.
– Det tar tre timmar att gå till arbetet och tre timmar att gå hem igen på kvällen, säger hon.
Hon planterar sockerrörsplantor och får betalt per rad.
– Den som är snabb och stark kan plantera tre rader per dag, men jag orkar bara en, säger hon.
Nästan granne med Kennedy Odhiambo och hans mormor bor tolvåriga Gloria Atieno med sin mamma Reina, pappa John och sina småsyskon.
John Atieno drack tidigare så mycket att hans fru lämnade hemmet. Gloria fick ta hand om sina småsyskon och pappan när han var full.
– Jag var ingen bra make och far. Allt jag tänkte på var alkohol, men sedan gick Gloria med i Blue Cross och talade med mig om hur dåligt det är med alkohol. Så jag slutade att dricka. Nu har jag varit nykter i två år, säger John Atieno.
Mamma Reina har flyttat hem igen och börjat odla grönsaker. Pappa John har fått arbete i sockerfabriken.
Gloria Atieno kom i kontakt med Blue Cross genom skolan.
– Det var min lärare som sa att jag skulle gå dit, säger hon.
Skolan kontaktar Blue Cross när de tycker att något av barnen verkar ha problem. Om personalen på Blue Cross gör samma bedömning skrivs barnet in på Blue Cross.
– Vi hjälper till med läxor och följer upp hur det går för dem i skolan. Jag brukar ge dem en belöning om de höjer sina betyg. Att de satsar på skolarbetet är viktigt. Det är bra för barnens självkänsla att göra bra ifrån sig, säger Ishmael Shem.