På högersidan av gatan som leder från Leksands tågstation in mot stadskärnan ligger Sveasalen, en röd träbyggnad från 1905 som vanligtvis används för teaterföreställningar och föreläsningar. Men denna fredag pågår ett intensivt arbete att piffa till möteslokalen med tillbörlig bioflärd. Lars Gillegård och Anton Hjärtmyr från Våra gårdas kansli skruvar ihop en kiosk i entrén. Lars tar några steg tillbaka och betraktar nöjt kiosken som har formen av en popcornbehållare.
– Man får en färgglad känsla av 20-tal, säger han.
Här firar Våra Gårdar 30 år sedan första gången Filmdagarna arrangerades i Laxå 1988. Under åren har Filmdagarna sammanlagt genomförts 22 gånger i Leksand.
– Det ligger mitt i Sverige, vi har två salonger att visa film på och närhet till restauranger och boende här, säger Lars Gillegård, biokonsulent på Våra gårdar.
Ett 130-tal besökare, bland annat från 15 av Våra gårdars biografer har samlats i Leksand detta år. Men här finns också andra fristående biografer och Svenska filminstitutet representerade.
– Vi har en ganska unik struktur i Sverige med många ensalongsbiografer i glesbygden som drivs av föreningar eller kommuner. Och det är ju de som ser till så att filmen når ut till folk i hela landet. Där spelar folkrörelserna en jättestor roll, säger Elin Torestad, handläggare på Svenska filminstitutet.
Regeringen har under de senaste åren skjutit till extra pengar för biografer på orter med mindre än 25 000 invånare. Små biografer har möjlighet att söka pengar för att utveckla sin verksamhet. För glesbygdbiograferna står inför en hel del utmaningar.
– Jag tror att en förändring måste komma till stånd inom marknadsföringen för att publiken ska upptäcka utbudet på de här biograferna. Så jag vill slå ett slag för att fråga sin publik vad de vill och fundera på hur man når dem, säger Elin Torestad.
Utöver förhandsvisning av 12 filmer bjuder helgen också på föredrag och workshops kring bioverksamhet och filmfestivaler. Från början var Filmdagarna förlagda till maj för att utgöra ett slut på biosäsongen. Alla ideellt arbetande människor fick möjlighet att samlas och titta på ny film som ännu inte haft premiär.
– Men det var mer så förr. Nu är sommarsäsongen rätt stor och det har blivit lättare att vara aktiv året runt i och med digitaliseringen, säger Lars Gillegård.
I 1900-talets början visades film främst av kringresande filmförevisare. Men när det blev möjligt att köpa egna projektorer blev bioverksamheten snabbt en viktig verksamhet för de folkrörelser som hade stora samlingslokaler i sin ägo. En anledning att Våra gårdar bildades var att samordna små biografer runt om i Sverige i förhandlingar med filmbolagen. Filmvisningarna var ett sätt att finansiera annan verksamhet och byggen. Storhetstiden för småbiografer var 50-talet, innan TV:ns intåg i de svenska hemmen, men från 70-talet hamnade folkrörelsernas biografer allt mer på dekis eftersom man inte fick samma ekonomiska stöd som andra kulturformer.
Idag utgör digitaliseringen en ny utmaning för de fristående biograferna. Utbudet av film är enormt och mindre biografer behöver inte bara konkurrera med SF-biograferna utan också med nätets streamingtjänster.
– Vår utmaning är att skapa ett mervärde när vi visar film, att biografen inte bara är en plats där man tittar på film utan också en fysisk mötesplats med aktiviteter kring filmvisningen, säger Lars Gillegård.
Bo Stormats släcker lamporna och trycker igång Filmdagarnas första film på biografen Visir några kvarter från Sveasalen. I 46 år har han suttit i maskinrummet på biografen. Filmrullarna som man kanske förväntar sig i maskinrummet är dock historia sedan länge. Nu visas hur långt filmen kommit på en skärm vid hans skrivbord. I salongen nedanför finns plats för 302 personer och till skillnad från Sveasalen visar man här film flera gånger i veckan. Oftast är det kommersiell film men varje måndag sedan 1977, under säsongstid, träffas Bio Kontrast och visar film med en större kvalitativ ambition. I genomsnitt dyker ett 130-tal besökare upp varje vecka. Eva Justin har varit med och arrangerat under de senaste tio åren.
– De som dyker upp är dels härifrån men de kommer också från Rättvik och byar längre bort. Men vi har svårt med den yngre publiken. Där har vi inte hittat något bra koncept än. Så det är främst besökare från 40 och uppåt.
Bio Kontrast i Leksand är också mycket stolta över att sina regissörsbesök. Senast gästades föreningen av Gabriela Pichler som var den 21:a regissören att besöka Leksand och Bio Kontrast. Under lördagen uppmärksammades Bio Kontrast när eldsjälen Björn Larsson fick en utmärkelse för ”utmärkta insatser genom åren”. Björn har varit med och drivit Kontrast i 30 år.
En utmärkelse delades också ut till biografen Röda Kvarn och Bioklubben i Orsa för ”årets bioprestation”. Ordenshuset i Orsa har fungerat som biograf och mötesplats i över hundra år. Den lokala biografen har stått inför ekonomiska hot men Bioklubben har aktivt jobbat för att säkra bions framtid.
Hemligheten bakom att hålla igång en aktivitet under lång tid sammanfattar Eva Justin med Bio Kontrasts motto:
– Det är inte filmen som är viktigast, det är publiken. Det är många som är stammisar och vi försöker vara så hjärtliga vi kan mot våra besökare, ta in filmförslag och göra överraskningar.
Medan konceptet Kontrast främst lockar en lite äldre publik så jobbar Våra gårdar även på att få igång sin ungdomssatsning BioNio. En ungdomskonsulent ska rekryteras för att dra igång ungdomsgrupper runt om i landet. Tanken är att ungdomar själva ska välja ut filmer som de är intresserade av, skapa sammankomster och mötesplatser. På några platser finns redan BioNio men där handlar det om biografägare som arrangerar filmvisningar för unga.
– Målet med BioNio är att det är ungdomar som ska göra jobbet och stå för de nya idéerna. Biografägarna ska främst bidra med att öppna dörren och se möjligheter, säger Lars Gillegård.
Varför har du kommit till filmdagarna i Leksand?
Pelle Lindström, pensionär och musiker från Leksand
– Jag är filmintresserad och har gjort en del filmmusik och skådespelat lite. Farsan var Sveriges första fast anställda filmmanusförfattare på Svensk Filmindustri på 40-talet. Så jag har ju växt upp med det.
Helene Eskilsson, förskollärare från Tännäs
– För att mina kompisar från bion i Tännäs har varit här varje år i tio år och jag har aldrig följt med tidigare. De har pratat så mycket om det i alla år så jag se fram emot att få se något nytt och hur andra gör.
Ebba Fichtelius, studerande från Stockholm
– Jag har åkt hit med några vänner för att gå på festivalen och hoppas få se någon bra film. Jag har inte varit på Filmdagarna tidigare men min pappa är härifrån.