Ari väljer rörelseglädje
Foto: Jonas Malmström

Ari väljer rörelseglädje

Ari Lipponen gjorde valet att helt avstå från alkohol och droger redan i tonåren. ”Mamma bad mig lova att aldrig dricka”.
Av: Anna Fredriksson

Det är lätt att smittas av Ari Lipponens energi och glädje. Både i träningslokalen på Sats, där han är instruktör, och utanför. Han är positiv, men också bestämd i sina åsikter och sina val.

– Jag tillhör de väldigt få som aldrig ens smakat alkohol. Det skulle aldrig falla mig in.

Han föddes i Skövde, mamma är från Finland och pappa är ryss.

– Där är det vanligt att man dricker. Det gjorde pappa. Han umgicks med sina nio syskon genom att dricka jättemycket.

Pappa hade jobb och skötte det hyfsat. Men det var stökigt hemma.

– Jag fick se baksidan. Hur folk blir annorlunda när de dricker. Om någon har tagit minsta lilla droppe märker jag det, även i dag.

När Ari Lipponen var 12 år skilde sig föräldrarna.

– Då var det slagsmål med grannar och annat. Mamma sa: Ari, lova mig att du aldrig dricker. Som tonåring trodde jag att det var mamma som valde åt mig. Men det har alltid varit mitt eget beslut. Ett ganska lätt val.

 

Jag tillhör de väldigt få som aldrig ens smakat alkohol. Det skulle aldrig falla mig in.

 

Kanske hänger det ihop med hans utstrålning, att alla märker att det liksom inte är någon idé att tjata eller truga.
Men ingen har någonsin sagt: det är klart du ska smaka! Och det är inte så att han alltid undvikit sammanhang
med alkohol.

– Det är respekt till alla runt omkring mig, att de fattat. I dag väljer jag ändå att inte umgås med folk som dricker, säger han och skrattar.

Ett annat val Ari Lipponen gjorde i samband med skilsmässan var att han inte ville ha någon kontakt alls med sin pappa under två år.

– Sedan var jag hos honom varannan helg i tre–fyra år. Men när jag fyllde 18 bestämde jag att inte ha mer än sporadisk kontakt med honom någon gång per år. Så har det varit sedan dess. Tyvärr är jag inte ledsen för det. Jag saknar inte honom. Jag har en bra relation med min mamma.

 

Jag fick se baksidan. Hur folk blir annorlunda när de dricker. Om någon har tagit minsta lilla droppe märker jag det, även i dag.

 

När Ari Lipponen var sju år började han dansa: lindyhopp, jive och bugg. Sedan blev det moderna danser och klassiskt. Och tävlingsdans för en klubb i Jönköping, åtta mil från Skövde. Dansen var en hobby, men för den som tävlar blir det mycket träning.

– Dansträning är funktionell. Den ger styrka, rörlighet, balans, koordination och bra kondition. Och dans är väldigt roligt.

Dansen har funnits med sedan dess på något sätt, men sitt första träningsjobb fick Ari Lipponens som 20-åring. Då blev han instruktör för det lokala gymmet i Skövde. Han åkte på utbildningar varje helg, i yoga, pilates och bodypump.

Sedan blev det Stockholm, det var oplanerat, men han trivdes. Jobbade på båt, var borta i två-veckors pass.

– På båten kunde jag inte träna. Jag längtade efter det och tränade hela tiden när jag var i land.

Rederiet varslade och helt plötsligt hade han en tjänst som ansvarig för träningsverksamheten hos en rese­arrangör i Grekland. Planen var att stanna ett halvår, han hade precis köpt lägenhet i Stockholm. Det blev sju år, varav en säsong i Spanien och en period som dansare i Aten.

– Men så kom finanskrisen och jag flyttade hem. Jag hade saknat årstiderna, jag älskar hösten och vintern. Regnet. Att allt funkar, att det är varmt inne och att lönen kommer den 25:e. Allt som vi tar för givet.

 

Foto: Jonas Malmström

Att åka på träningsresor blir allt populärare. Ari Lipponen är gärna instruktör på sådana också då och då, med olika resebolag, och så arrangerar han egna till södra Frankrike.

– En av dem som går och tränar på mina pass har ett slott där som vi använder.

Att ta bussen bara några kvarter, om han inte måste för att han har bråttom och en tid att passa – det skulle aldrig falla Ari Lipponen in.

–Jag tar aldrig rulltrappan till exempel. Så har jag gjort hela mitt liv.

Ja, Ari Lipponen har mycket energi och håller på med många olika saker. Han har försökt begränsa sig, nischa in sig på yoga och pilates.

– Men jag tröttnar på att bara göra en sak.

I tjugo år har han nu haft träning som jobb, i mer än tolv år på heltid. Han kan börja känna att det ibland gör ont i kroppen, så han har skaffat sig en personlig tränare. För att ibland fokusera på sig själv.

– Det är väldigt få som livnär sig på träning på heltid. Det sliter mentalt också att vara närvarande och glad hela tiden.

Just det är hans kännetecken. Han är uppskattad för rörelseglädjen han sprider. Ett antal stammisar kommer alltid på hans pass. Och de följer med på hans träningsresor. Att han fick utmärkelsen Årets träningsinstruktör 2017 tycker Ari Lipponen var fantas-
tiskt roligt.

– Jag fick både folkets och juryns röst.

 

Tre–fyra gånger per år reser han till USA. För att få inspiration till nya tränings­former och för att det är roligt. Där har han fått 27 medaljer när han deltagit i IDEA convention, ett internationellt träningsläger som samlar över 10 000 deltagare.

Att ta genvägen och bygga muskler och styrka med hjälp av doping är uppenbarligen frestande för en del. Ari Lipponen berättar att Sats gör slumpmässiga tester för alla personliga tränare ganska ofta.

– Det är svårt att komma åt det här. Jag är såklart emot det, men konfron­teras inte med det. Jag hör mer än jag ser. Jag kan höra folk säga ”jag går inte till det eller det gymmet för där finns doping.” Men jag ser faktiskt ingenting.

 

Foto: Jonas Malmström

Aris tips: Så kommer du igång med träningen

Om du vill investera i hälsa och väl­mående då måste du också offra någonting – tid.

Fem minuter varje dag för att öva upp rörligheten, göra lite axel­rotationer och skulderbladsrörelser – det hinner alla. Framför teven eller på jobbet. Vardagsmotion är bra, men två gånger
i veckan bör vi bli svettiga och trötta.
Du måste svettas, annars gör inte träningen nytta. Om du hittar något du tycker är roligt ökar chansen att du kommer iväg även de gångerna det känns motigt.

Tänk på att det tar minst åtta veckor att sätta en ny vana. De flesta går ut lite för hårt. Det är bättre att gå ut långsamt och lägga på. Öka sakta i tid och längd. Om du bestämt dig för att springa, börja med två kilometer. Sedan ökar du till två och en halv. Små, små steg successivt. De flesta blir piggare väldigt snabbt.

Klappa dig själv på axeln. När det är motigt, tänk på dina mål. Varför gör jag det här? Men det är lätt för mig att säga, som har träning som livsstil.

Dela artikeln:
0