Nätdroger

Veronica förlorade sin son till nätdrogerna

Adrian Berglin blev bara 22 år. Han var en av de 80 svenskar som dog med nätdrogen fentanyl i kroppen 2016. Accent har träffat hans mamma Veronica Andersson.

Det var bara de två i familjen, Adrian och hans mamma Veronica. Veronica Andersson träffade Adrians pappa när hon var arton år. De bodde nära varandra på Hisingen i Göteborg, men hann aldrig flytta ihop. När hon blev gravid fick hon veta att pappan tog amfetamin. Hon bröt relationen, men kontakten fanns kvar, tills Adrian var 1,5 år. Då tog hans pappa sitt liv.

Adrians uppväxt präglades av ständiga aggressionsutbrott, i skolan råkade han ofta i slagsmål och telefonsamtalen från lärarna var återkommande. Till slut fick Veronica Andersson en kontaktfamilj en helg i månaden som avlastning, och när Adrian i sjätte klass bytte skola påbörjades en utredning som två år senare kom fram till att han hade aspergers syndrom och adhd. Men då var det för sent. Adrian hade redan hunnit prova både alkohol och rökt hasch.

– Jag önskar att vi hade fått hjälp tidigare. Första gången jag fick reda på att han tagit droger var när en kompis till mig ringde. Hennes son hade erkänt att han och Adrian hade rökt tillsammans och senare berättade Adrian det själv för mig. Han upplevde att alla problem försvann när ruset kom, men om han hade fått hjälp och rätt medicin tidigare så hade han kanske inte provat det här, säger Veronica Andersson.

När det inte fungerade att läsa på gymnasiet började Adrian i stället att arbeta på ett lager, men han hade svårt att komma upp på mornarna. Han hade ont i kroppen eller kände sig sjuk. Diagnoserna som Adrian hade fått blev inte bara en förklaring till varför han mådde som han gjorde, de blev också en ursäkt för honom att fortsätta med olika droger, berättar Veronica Andersson.

– Man kan tycka att man borde se på någon när de är påverkade och Adrian var påverkad hemma ibland, men han var mycket på sitt rum, och ungdomar som tar droger blir väldigt duktiga på att manipulera. Han hade ju asperger och tonåren kan vara en orolig tid i sig, säger hon.

Gränsen nåddes en dag när Adrian var sexton år. Några år tidigare hade Veronica träffat en ny man och de hade två små barn. Något vardagligt sades vid köksbordet och plötsligt fick Adrian en snedtändning. Han slet åt sig en stor kniv och Veronicas Anderssons man tvingades skydda sig med hjälp av en barnstol. Adrian blev omhändertagen enligt LVU, Lagen om vård av unga, på ett slutet behandlingshem.

Jag sa att han alltid var välkommen hem till oss om han ville ha mat, men då måste han vara drogfri.

Veronica Andersson hade passerat Brunnsparken i Göteborg och var på väg mot järnvägsstationen när hon fick se Adrian utanför köpcentret Nordstan. Efter en tid på det slutna behandlingshemmet hade han fått flytta till en öppnare institution, men därifrån rymde han direkt. Han var efterlyst och nu såg hon att han stod där borta. Hjärtat klappade i bröstet: Skulle hon gå fram till honom? Skulle hon ringa någon? Vem? Hon ringde till slut polisen och anmälde var Adrian fanns, men stannade inte kvar för att se när de hämtade honom.

Hon visste att han ofta drack alkohol och stoppade i sig andra droger han fick tag på, men så länge han var på behandlingshemmet kändes det tryggare. Den tryggheten försvann när Adrian fyllde arton. Han flyttade till ett LSS-boende i Floda där han skulle få hjälp med vardagsstrukturen, att handla mat, att ta sin medicin och att städa. Personalen skulle där ha koll på vad han gjorde. Själv fick Veronica Andersson inget veta eftersom Adrian nu var myndig och inte ville att hon skulle få någon information. När hon försökte hälsa på blev hon inte insläppt.

– Jag sa att han alltid var välkommen hem till oss om han ville ha mat, men då måste han vara drogfri, jag ville inte att mina små barn skulle tycka att han var konstig. När han kom såg jag till att det inte fanns kontanter eller andra värdesaker framme för att inte utsätta honom för den frestelsen. Det var hemskt att tänka så.

Foto: Anna Rehnberg

Efter ett tag ville Adrian hellre att hon skulle handla mat och lämna det vid hans lägenhet. Hur hon än gjorde kändes det som att hon underlättade hans missbruk. Hon hade slutat att ge honom pengar. Kanske skulle hon sluta med maten också, men samtidigt måste han ju äta. När han flyttade från behandlingshemmet hade han vägt nästan hundra kilo, nu var han smal som en sticka.

– På behandlingshemmet hade de kunskap om Adrians drogmissbruk, men inte så mycket om hans diagnoser. När han kom till LSS-boendet skulle de hjälpa honom med diagnoserna och strukturen, men de hade inte mycket kunskap om droger, och i slutet ville han inte släppa in dem heller, säger hon.

En kväll i september 2016 hade Veronica Andersson precis avslutat ett möte på jobbet och slog på sin mobiltelefon. Hon hade sju missade samtal och hon ringde genast upp sin man. Han var fåordig och uppmanade henne bara att komma hem så fort hon kunde.

Många gånger hade hon föreställt sig att polisen en dag skulle stå vid dörren och komma med ett hemskt besked, men det var inte förrän hon klev in i lägenheten och såg kvinnan med den vita prästkragen sitta i köket som hon förstod vad som hänt. Inte Adrian, utbrast hon. Jo, tyvärr, svarade kvinnan. Då rasade Veronica Anderssons värld.

Som förälder har man ingen aning om att det är så tillgängligt.

I Adrians lägenhet låg tomma konservburkar i högar på golvet. ICA Basic Ravioli. Chipspåsar. Nudelpåsar. Pizzakartonger. En tallrik översvämmad av fimpar. Polisen hittade flera tomma nässprayflaskor av nätdrogen fentanyl. Det var när personalen, som inte sett Adrian på några dagar, bestämde sig för att gå in i lägenheten som han hittades, liggandes i soffan.

Veronica Andersson hade hört talas om nätdroger, men visste egentligen ingenting, säger hon.

– Som förälder har man ingen aning om att det är så tillgängligt. Han måste ha hållit på med det länge eftersom det fanns så många flaskor. Han hade en hög grunddos av fentanyl i kroppen, men den där sista dosen blev väl för mycket. Jag tror inte att han tog en överdos medvetet, för han vet efter sin pappas död hur det är att dö och inte lämna något meddelande efter sig. Jag tror att det var en olycka.

Foto: Anna Rehnberg

För Veronica Andersson har det varit en höst och en vinter med många blandade känslor. Å ena sidan chock. Inte bara för att Adrian är borta, utan också för att hon fick se hur han hade levt. Det blev hennes sak att städa lägenheten, och hon berättar hur hon låg på knä och skurade golvet med en tandborste. Å andra sidan var det en befrielse. Att inte längre behöva vara orolig hela tiden, inte behöva undra varför han inte har hört av sig eller om han har ätit.

– I början kände jag skam för att det kändes så, men nu är det mer okej. Ibland önskar jag att han var här, men det vill jag samtidigt inte, för det skulle betyda att han levde det där livet och det önskar jag ingen. Nu har jag förlorat honom fysiskt så jag kan inte krama honom längre, men jag hade redan förlorat honom till drogerna för länge sedan. Det var många år sen han var min Adrian.

Mer från Accent