Endast hälften av Sveriges arbetsplatser arbetar alkoholförebyggande. Det visar en studie från Statens Folkhälsoinstitut, FHI. Detta trots att arbetsgivare har en skyldighet enligt lag att jobba med drogförebyggande arbete.
Enligt arbetsmiljöverkets föreskrifter ska alla företag ha en alkohol- och narkotikapolicy och utarbetade rutiner för hur personal och chefer ska agera om någon är berusad på arbetsplatsen eller behöver vård för ett alkohol- eller narkotikamissbruk. Men enligt en kartläggning från FHI är det endast två av tre arbetsplatser som har en alkoholpolicy. Hälften har en narkotikapolicy.
Studien visar också att det bara är ungefär hälften av företagen som arbetar förebyggande antingen själva eller med hjälp av företagshälsovården.
Under det senaste året har en av fyra chefer fått utbildning på området och vart tredje företag har informerat sina anställda om alkohol.
– Varför det ser ut så här vet vi inte rent vetenskapligt. Skall arbetsgivaren ha en plan för hur man hanterar sådana här frågor? Svar ja, arbetsmiljölagen säger det så det är inte ett fritt val. Man ska också komma ihåg att det har skett en enorm förbättring, medvetenheten har ökat och frågan är mer aktuell men det är inte tillräckligt, säger Ulric Hermansson som forskar om alkoholprevention i arbetslivet på Karolinska Institutet.
För en arbetsgivare finns det en rad olika motiv för att arbeta med de här frågorna, enligt honom. En anställd som missbrukar löper större risk att få problem med hälsan, sjukfrånvaron ökar vilket kostar mycket pengar för arbetsgivaren. Risken för skador och olyckor ökar också om någon är påverkad eller bakfull på arbetet. Dessutom jobbar en person som dricker för mycket eller tar narkotika inte lika effektivt. Arbetsinsatsen försämras och produktionen sjunker.
– Blir du beroende är risken väldigt stor att du snabbt blir ointresserad av vad du gör på jobbet säger Ulric Hermansson.
Men varför jobbar inte alla med de här frågorna när det är både dyrt och farligt att ha personal som risk- eller missbrukar droger?
– Jag tror att en orsak är att man inte tycker att man har några problem. Folk tror att alkoholister är de som sitter på parkbänken och att narkomaner är socialt utslagna människor. Man har också trott att det handlar om en liten grupp människor. Men nu har det visat sig att det är närmare en miljon människor som riskbrukar droger. Sedan är det så att så länge någonting fungerar är man inte intresserad att göra någonting.
Från FHI:s sida jobbar man med att föra ut riskbruksmodellen till arbetsplatserna. Riskbruksmodellen går ut på att tidigt upptäcka de som riskbrukar alkohol. Genom att erbjuda alla anställda en hälsoundersökning där en så kallad screening, ett frågeformulär om alkohol, ingår kan man upptäcka de som dricker för mycket i ett tidigt skede. Ofta minskar riskbrukare sin konsumtion bara av att de får information om de risker de utsätter sig själva för.
I FHI:s kartläggning uppgav ett av fem företag att de använder riskbruksmodellen eller liknande metod för att upptäcka riskbruk. En tredjedel kände till modellen.
– Det är fler än jag trodde men egentligen borde alla arbetsplatser jobba med hälsoundersökningar och screening eftersom det är en kostnadseffektiv metod som ger resultat, säger Ulric Hermansson.
Varför är det inte fler som använder metoden?
– Det är svårt att se några resultat. Om du erbjuder alla dina anställda en hälsoundersökning med screening så kanska det kostar 1 000 kr per anställd. Men ser du ett resultat på en gång? Nej, du kanske aldrig ser ett resultat eftersom Lisa eller Pelle aldrig blir alkoholist. Om du däremot skickar Lisa som är beroende på behandling och betalar 150 000 så kan du se resultat på en gång.
De arbetsplatser som är bäst på att arbeta drogförebyggande enligt FHI:s studie kännetecknas av att de drivs i offentlig regi, har fler än 50 anställda och har flest kvinnliga anställda. Ett annat kännetecken är att personalen någon gång under de senaste tre åren fått utbildning om alkohol. FHI:s kartläggning är den första som genomförts på området. Totalt deltog 374 arbetsplatser.
Joanna Wågström