Föräldraskap

Ulla-Maria Andersson: ”Som mormor fick jag en ny chans”

Missbruket gjorde att Ulla-Maria Andersson inte klarade av att vara förälder. Nu talar hon ut om det mest förbjudna – att överge sitt barn.

Tjugofem år gammal blev Ulla-Maria Andersson mamma. Då hade hon i många år varit alkohol- och drogberoende och hade dessutom suttit i fängelse flera gånger. Men under graviditeten lyckades hon hålla sig ifrån droger. Hon hoppades att moderskapet skulle bli en nystart. Men så blev det inte. Det tog inte lång tid förrän hon och Sofies pappa började dricka tillsammans igen.

Ulla-Maria skakar sakta på huvudet. De rödblonda lockarna följer med i rörelsen. Vi träffas i Söderhamn, hemma hos dottern Sofie Andersson, som just är hemkommen från en semestervecka i Grekland med barn, bonusbarn och sambon Christian. Återseendet mellan mor och dotter är kärt, den korta tidsrymden till trots. De sitter vända mot varandra, lyssnar in och nickar uppmuntrande under samtalets gång.

– Då, på åttiotalet, tänkte man inte på alkohol som en drog. Jag tyckte ju att jag var ren eftersom jag inte injicerade och jag ville kunna dricka socialt. Men snart urartade drickandet och det blev bråk och skrik, säger Ulla-Maria.

När Sofies pappa så småningom flyttade ut blev det Ulla-Maria övermäktigt att ta hand om dottern ensam. Hon bad därför en kvinnlig bekant att låta Sofie bo hos henne under en period, tills hon själv rett ut sina problem. Men det som skulle vara bara någon vecka blev till månader och år, och den tillfälliga lösningen omvandlades till en fosterhemsplacering. Det blev aldrig riktigt läge att ta hem Sofie och varken Ulla-Maria eller socialsekreterarna tyckte att hon kunde tillgodose sin dotters behov så länge hon återföll i missbruk.

Det var inte så att hon inte ville vara en bra mamma. Men hon visste inte hur hon skulle vara. Hon kände sig ständigt misslyckad och sökte tröst i drogerna.

Mina föräldrar reagerade inte. Mitt beteende var ett rop på hjälp.

Orsaken fanns delvis i hennes uppväxt, med en mamma som hon upplevde som kall. När Ulla-Maria i 12-årsåldern började självmedicinera med mammans tabletter och senare började sniffa, röka hasch och dricka alkohol – allt för att döva ångesten inombords – var det ingen vuxen som sa stopp.

– Mina föräldrar reagerade inte. Mitt beteende var ett rop på hjälp, jag ville desperat att någon skulle sätta gränser, eftersom det hade inneburit att jag var värdefull och viktig. Bilden av mig som värdelös och vuxenvärlden som feg och opålitlig bekräftades där och då.

Ulla-Maria säger att hon överlevde på ren och skär ilska, samtidigt som muren runt henne växte. Än i dag har hon svårt att låta någon komma riktigt nära.

Hon blev utåtagerande och 17 år gammal flyttade hon hemifrån. Något år senare, efter en kraschad relation, provade hon amfetamin – och blev fast.

– Något biokemiskt hände, ångesten och tomheten försvann. Jag mådde bra för första gången i mitt liv och ville ha mer.

Ulla-Maria Andersson. Foto: Pernilla Wahlman

Drogerna var sannolikt också ett omedvetet sätt att försöka hantera de sexuella övergrepp hon som liten utsatts för. Men som när det kom fram lades lock på. Ulla-Maria fick aldrig bearbeta eller tala om det som hänt.

– När jag fick Sofie hade jag inte en aning om vad det innebar att vara mamma, jag var väldigt osäker. Jag hade ju ingen förebild. Hur skulle jag vara och göra? Så kan jag faktiskt fortfarande känna ibland.

Ulla-Maria rycker lite på axlarna och ler mot Sofie, som återgäldar leendet. Mycket vatten har runnit under broarna sedan den där dagen då hon, två år gammal, överlämnades till den främmande kvinna, en ensamstående mamma, som skulle komma att bli hennes fostermor i hela nio år, men även där brast omsorgen. Sofie gick ofta hungrig och i trasiga kläder.

– I efterhand har många berättat att de förstod att jag for illa redan på dagis. Men ingen gjorde något. Jag visste att jag bodde i fosterhem för att min mamma var narkoman och inte kunde ta hand om mig.

När Sofie berättar stiger tårar upp i Ulla-Marias ögon.

– Jag går sönder av att höra det där, det gör så ont, viskar hon och sveper med handen över kinden.

En annan person än Sofie hade kanske valt att vända sin mamma ryggen efter alla svek och grusade förhoppningar. Men hon har valt försoningens och förlåtelsens väg och att se framåt. Det som har hänt har hänt, resonerar hon. Hennes mamma var sjuk, hon kunde inte rå för sin bristande förmåga att vara förälder.

Under de år då Sofie var fosterhemsplacerad träffades mor och dotter med ojämna mellanrum och planen var alltid att de skulle bo ihop. Efter en längre behandling ansågs Ulla-Maria, som hade kvar vårdnaden, redo att ta steget. Hon var drogfri och träffade sitt barn varje helg.

– Men det gick för snabbt. Jag hade behövt tid att landa i min drogfrihet först. Att ta hem sitt barn i ett så tidigt skede bäddar för ett misslyckande och det var så det blev. Jag började dricka alkohol och uteblev från viktiga möten, men kommunicerade inte att situationen kändes ohanterlig. Så jag gav upp. Tänkte att det måste vara något fel på mig som inte klarar att vara mamma, säger Ulla-Maria.

Ulla-Maria Andersson och dottern Sofie. Foto: Pernilla Wahlman

Men under alla lager av sorg och frustration fanns drömmen om att en dag kunna ta hem Sofie. Ulla-Maria köpte gardiner och lakan med Musse Pigg-motiv och planerade för en återförening. Försöken att vara mamma brast emellertid gång på gång. Samtidigt som Sofies situation hos fostermamman förvärrades inledde Ulla-Maria en passionerad relation med en man.

– Jag såg att mitt barn inte mådde bra och tankarna malde i huvudet. Men jag valde att trycka undan signalerna, jag orkade inte ta tag i det. Jag tänkte att hon ändå hade det bättre där än hos mig.

En dag, kort efter att hon påbörjat en ny behandlingsomgång, fick hon ett mardrömslikt samtal. Fostermamman var vräkt och Sofie spårlöst försvunnen. Ulla-Maria kontaktade Sofies pappa och tillsammans fann de till sist sin dotter hos en släkting till fostermamman. Socialtjänsten ställde Ulla-Maria inför ett tufft val: Omhändertagande enligt LVU (Lagen om vård av unga), eller ett nytt fosterhem. Att Sofie skulle bo hos henne var inte ett alternativ just då. Hon hade hunnit vara nykter i bara 19 dagar och var fortfarande skör.

Sofie minns det som igår. Inom loppet av några timmar rycktes hon upp ifrån den enda vardag hon kände till och tvingades flytta till främlingar. För Ulla-Maria blev det ett bryskt uppvaknande. Kanske var det där och då som hon bestämde sig för att det fick vara nog. Hennes dotter skulle hem. Men först måste hon själv bli frisk från sitt beroende.

– Jag hittade ny motivation och kraft, gick i terapi och jobbade med mig själv och mina barndomstrauman. Vändpunkten kom på behandlingshemmet på Färingsö när jag kom till insikt om att från och med nu måste allt handla om Sofie, säger Ulla-Maria, som valde att göra slut med sin kärlek för att kunna vara hundra procent närvarande för sin dotter och inte lockas in i missbruk igen.

Det löftet har hon hållit, så när som en månad 2002, då hon provade att dricka socialt. Det gick inte alls och Ulla-Maria valde att sätta korken i flaskan för gott.

Jag som vuxen måste ta kommando över situationen och inte överlåta ansvaret på mitt barn.

När hon genomgått sin sista behandling 1992 frågade hon Sofie om hon ville flytta hem. Men den gången svarade dottern att hon hade rotat sig hos sin nya fosterfamilj och att hon inte ville flytta. Ulla-Maria medgav skamset för sig själv att hon blev lättad.

– Jag var inte redo. Jag ville vilja, men förmådde inte. Men när jag senare ställde samma fråga igen var det med en ny pondus. Jag hade då kommit till insikt om att jag som vuxen måste ta kommando över situationen och inte överlåta ansvaret för vår gemensamma framtid på mitt barn. Jag kände mig stabil i min drogfrihet och övertygad om att denna gång kommer det att gå vägen. Så jag sa till Sofie att nu har jag bestämt att du ska flytta hem till mig och frågade: Vill du det?

Ulla-Maria tystnar ett ögonblick och tittar ömt på Sofie.

– … och du svarade jublande ja!

Ulla-Maria Andersson med dottern Sofie och barnbarnen Johanna och Emma. Foto: Pernilla Wahlman

Från den dagen började ett nytt kapitel i bådas liv. Relationen var till en början trevande och försiktig, de fick starta från noll och lära känna varandra. Sofie som just blivit tonåring blev lite som barn på nytt och vågade inte testa gränser i rädsla för att kanske bli övergiven igen. Hon låter blicken falla:

– Den där rädslan för att bli bortvald sitter fortfarande kvar som en tagg och har präglat mina relationer. Jag har aldrig blivit vald och jag känner en oro om jag till exempel hälsar på någon som inte hälsar tillbaka. Har jag gjort något fel? Varför vill de inte veta av mig?

Ulla-Maria berättar att hon gjorde allt för att få Sofie att trivas. Hon skämde bort henne med fina kläder och nya möbler; allt det hon inte hade kunnat erbjuda sin dotter tidigare. De gjorde flera resor utomlands och byggde sakta men säkert en mor-dotterrelation. Någon karl släppte hon inte in igen, och så har det förblivit. Däremot jobbade hon väldigt mycket, utbildade sig till drogterapeut och var behandlingsansvarig på ett behandlingshem, vilket hon i efterhand känner dåligt samvete för.

– Sådär riktigt tajta har vi väl aldrig blivit. Men vi visar respekt för varandras behov och har haft en outtalad överenskommelse att göra det bästa av situationen, säger Ulla-Maria, och vänder blicken mot Sofie.

Rösten darrar en smula.

– Jag har alltid försökt förmedla att min kärlek till dig är villkorslös. Att du inte behövde vara på något särskilt sätt för att få min kärlek. Det enda viktiga för mig var att du hade det bra, mina behov kom i andra hand sedan den dag du flyttade hem. Och jag står alltid på din sida, vad som än händer, det vet du.

De hade några lugna år tillsammans fram tills Sofie blev 18. Då började hon dricka alkohol, hänga med ”fel” killar och utmana sin mamma. En försenad tonårsrevolt blommade upp, och Ulla-Maria stod handfallen och visste inte vad hon skulle göra för att göra rätt.

– Hur man än gör så blir det fel antar jag, säger Ulla-Maria med ett snett leende, och fortsätter:

– Men jag kände mig ändå väldigt ensam, låg vaken på nätterna och höll tummarna för att allt skulle gå bra. Jag visste inte hur mycket jag borde lägga mig i. Det kändes viktigt att Sofie fick göra sina egna misstag. Men till sist satte jag ner foten och sa ifrån. Fast jag tror att hon behövde den där tiden för att slå sig fri och bli sin egen.

21 år gammal fick Sofie sin första dotter Johanna och två år senare kom Emma. Ulla-Maria blev mormor och fick därmed en ny chans att finnas till för sina barnbarn. Hon tillbringade mycket tid med dem båda från första stund.

– Jag sa till dem att jag alltid kommer att finnas där. De orden smärtade Sofie, som ju inte har haft mig i sitt liv under barndomen. Men i stället för att bli bitter och hindra mig från att vara mormor, släppte hon in mig och gav mig en ny chans. Det är stort!

Ulla-Maria fäster blicken på Johanna och Emma, som just kommit hem från skolan.

Under årens lopp har Ulla-Maria med råge visat framfötterna som engagerad mormor. Hon har hittat på roliga aktiviteter med barnbarnen och funnits där i vått och torrt – kort sagt har hon gjort allt det där hon aldrig gjorde med Sofie.

Självklart finns det en sorg över att det blev som det blev. Men mest av allt känner hon tacksamhet och lycka över att allt blev så bra till slut och att Sofie gick stärkt ur sin sena tonårsrevolt, utbildade sig till förskolelärare, fick barn och fann kärleken.

– Jag är så stolt över Sofie och den person hon är i dag. Hon har så många fina sidor och ett stort hjärta och en stor mognad.

Sofies ekorrbruna ögon glittrar till i eftermiddagssolen.

– Vi skulle inte vilja vara utan den här erfarenheten, jag och mamma. Den har format oss till dem vi är.

Mer från Accent