Drogerna hotade att ta Toni Holgerssons liv. Karriären, bostaden, familjen. Nu står han på scenen igen. Erfarenheterna blev sånger. Inget kan göras ogjort, men allt kan bli bättre.
Text: Majken Öst Söderlund | Foto: Åke Ericsson
– Alla livskartor går inte att jämföra med varandra, de innehåller så väldigt olika erfarenheter. Men allas liv har ett värde, oberoende vilka erfarenheter de innehåller.
Efter fyra månaders övervägande har Toni äntligen sagt ja till en intervju. Jag och fotografen följde honom på en konsert på Dalarö i somras och nu, när det är höst, är det dags för intervjun. Jag har precis sjunkit ner i Tonis gröna soffa i lägenheten i söderförorten Björkhagen, när hans nästa uttalande får mig att studsa upp igen.
– Det jag varit med om är mina erfarenheter, jag vill inte vara utan dem. Jag ångrar ingenting.
Ångrar ingenting. Vad menar du människa? Plötsligt, utan förvarning, blir jag väldigt provocerad. Jag har läst i tidigare intervjuer att Toni har tre barn. Kan en far droga bort sitt liv och säga att han inte ångrar sig?
Du sjunger om din älskade pappa på vars axlar du satt ibland. Då var livet perfekt. Du har uppenbarligen saknat din egen far otroligt mycket. Hur ofta har du burit dina tre barn på dina axlar? Hur ofta har du svikit dem?
Gungstolen, där Toni placerat sig, tvärstannar mitt i farten. Det öppna ansiktet mörknar. Han säger att hans barn inte bett om att få vara med i någon intervju. Det är privat. Att han skriver texter om sina livserfarenheter betyder inte att han vill lämna ut hela sitt privatliv.
Så drar han efter andan, tittar på mig, och fortsätter.
– Att säga att jag inte ångrar någonting är inte riktigt sant. Men jag är inte bara det ena eller det andra, utan allt det som har hänt. I slutändan vill jag inte ta bort något, möjligtvis lägga till. Om jag ångrade mina erfarenheter, ångrade jag ju mig själv. Men självklart ångrar jag gärningar som förorsakat andra smärta och sorg.
– Livet består av orsak och verkan. Det ena ger det andra. Det finns alltid en anledning. Det finns saker jag inte fick med mig när jag var barn, jag fyllde mina hål med sprit och knark. Jag var 14 år när jag hade vinsår på benen, utslag som orsakas av för mycket alkohol.
Försökte ingen hindra ditt drickande?
– Hur skulle det ha gått till? Om mamma hade låst in mig, skulle jag ha brutit mig ut. Jag har alltid gjort som jag har velat. Det är det bästa med mig.
Toni skrattar. Han är på skämthumör igen. Jag försöker fundera på det där med olika livskartor, förförståelse, våra tidigare erfarenheter som färgar vår tolkning av det vi är med om just nu.
– Jag har inte alltid funnits till för mina barn. Jag önskar att jag vaknat upp tidigare.
”Inga sånger lagar sprucket glas.” Skam och skuld gör inte en dålig handling bättre. Tiden kan bara gå framåt. Hjälper ånger?
Ja, för den som är drabbad. Om det var du som stal min cykel vill jag att du ber om ursäkt.
– För säkerhets skull får jag säga förlåt då. Jag har snott så många cyklar på Södermalm att jag borde bjuda hela stadsdelen på gratis konsert. Jag levde flera år på drogrelaterad kriminalitet.
Det är mer än ett år sedan Toni använde droger sist. I år fyller han 44 år. Han känner sig redo att möta publiken igen, leva ett vanligt liv. När drogerna styrde kunde han inte skriva. Men nu, sedan en tid tillbaka, har han tillgång till orden igen.
I somras gav han en av sina numera sällsynta konserter på Dalarö i Stockholms skärgård.
Då strömmade publiken till, nästan mer än vad lokalen kunde svälja. Många kände varandra. Det kramades och hälsades, jublades och applåderades. Det märktes att många i publiken väntat på att få se Toni Holgersson på scen igen.
Han sjunger om sin pappa, den frånvarande, den alkoholiserade, den älskade, den beundrade. Han sjunger också om mamma som hade två jobb för att klara försörjningen, om livet som är nu och döden som kommer sen.
Över alla texter vilar en förhöjd livskänsla, ett tacksamhetsrop från den som överlevt en katastrof. Döden var ingen avlägsen följeslagare under de 26 åren av missbruk, utan en högst reell valmöjlighet.
I början av 1990-talet släppte han i raskt takt fem CD-skivor. Han var ung, mycket lovande och jämfördes med Ulf Lundell. Publik och press gillade det han gjorde. Han var en spännande, främmande och kanske lite skrämmande fågel. Precis som Kalle Jularbo tillhör Toni Holgersson resandefolket, en minoritetsgrupp som delvis är besläktade med romer.
För Toni innebar framgången att hans utanförskap omvandlades till en fribiljett rakt in i kändisvärlden. Men bjudchampagnen förmådde inte bedöva den kropp som redan vant sig vid enorma mängder alkohol. Toni berättar att han hade pre-delirium redan före sin myndighetsdag.
Ett redan galopperande missbruk började skena.
Nu har det gått femton år och Toni har sett många behandlingshem från insidan sedan dess.
I datorn, hemma i lägenheten, finns texter till en ny CD. Men skivmarknaden ser annorlunda ut idag än för 15 år sedan. Då fanns det bolag som ville satsa på en lovande stjärna, idag får de flesta artister försöka finansiera sina första utgåvor med egna medel. Skivbolagen tar inga risker.
Toni vill gärna ge ut en ny skiva, men han är helt beroende av att skivbolaget får statliga pengar från Kulturrådet, så kallat fonogramstöd. Utan pengar, ingen inspelning.
Tills vidare försöker han marknadsföra sig via Internets MySpace, där alla fritt kan lägga ut sin musik.
– Jag kan inte sitta disciplinerat och skriva texter under kontorstid, men jag kan åka bort och jobba intensivt.
Toni skrattar, reser sig, plockar bort lite ludd som han upptäcker i ett hörn av lägenheten. Han säger att hela hans liv är sådant. Allt eller intet.
– När jag tog droger kunde jag injicera vilken skit som helst i kroppen utan att riktigt veta vad det var, idag äter jag helst inte chips. Det är för onyttigt. Det är larvigt egentligen, men det blir gärna så. Pendeln slår än åt det ena, än åt det andra hållet.
– Likadant är det när jag tränar. Jag kan inte promenera, jag joggar, tvingar mig att springa uppför backarna för att förbättra min kondition.
Att träna regelbundet är ett sätt att hålla livet på rätt sida ångesten, suget, och bedövningen.
– Jag orkar inte längre bara äta på tillvaron, göra dåliga saker. Jag vill se vart allt tar vägen om jag stannar hos mig själv, slutar bedöva mig.
Han tar fram gitarren och sjunger en nyskriven sång. Han förklarar att musiken har funnits länge inne i hans huvud. Det tog nästan två år innan orden kom. ”Jag ser vad ni ser, hör vad ni hör” och senare ”allt gick isär, gick itu” men trots det ”jag saknar en mörkare eld”.
Toni förhärligar inte droger, men han vill inte heller skönmåla livet som nykter.
– Jag kan längta efter den mörkare eld som drogerna ger, men just idag vet jag inte vad jag skulle med en påtändning till. Jag hoppas den känslan håller i sig. Jag kan bara ta en dag i taget. Jag ser att drogerna krympt mitt liv, till slut vållade drogerna mer smärta än de lyckades bedöva.
Så ångrar han sig, vill formulera sig annorlunda.
– Det finns inte bara ett sätt att leva sitt liv, allt är tillåtet, men allt är inte nyttigt.
Han travesterar ett bibelord, det visar sig att han är rätt hemma i Bibeln, såväl som bland poeter och gamla grekiska filosofer. Under sina nyktra perioder har han läst mycket, tagit igen de förlorade grundskoleåren, gått på Komvux och är snart färdigutbildad mentalskötare.
Han har tillbringat mycket tid i Allhelgonakyrkan men kallar sig inte frälst. Han försäkrar att han är naturvetare, tror på kausala orsakssamband och tror att allt är slut när döden inträder.
– När jag var liten trodde jag på magiskt tänkande. Då sjöng jag för full hals så fort en bil passerade. Jag trodde att skivbolagen hade en radar som kunde ta in ljud via bilarnas antenner. Jag hoppades bli upptäckt.
Nog blev han upptäckt alltid. CDn som snurrar i bilstereon på vägen hem är hans sjunde egna skiva. ”Tecken på liv” som utkom 2005.
”Jag är inte den jag borde vara, inte den jag ville vara, men tack och lov inte heller längre den jag en gång var.”
Nej, vem skulle ha trott att han skulle sjunga in psalmer tillsammans med Irma Schultz Keller eller att han skulle medverka i en samlingsskiva som kom nu i september, då när han övernattade i källarrum och snodde bilstereo och cyklar.
En tid senare kommer ett sms från Toni: ”Angående detta med gud. Jag tror inte på gud men jag kan likförbannat inte låta bli att hoppas. Och att jag tänker att vi bara har detta liv gör ju varje form av evigt liv till en glad överraskning.”
Jag ler när jag läser meddelandet. En av de sista saker Toni sa innan vi skildes var:
– All utveckling innebär att svika sina tidigare ideal. Alla kan förändras.
***
Fakta Toni Holgersson
Ålder: 44 år.
Bor: Stockholm.
Familj: Tre barn.
Bakgrund: Gav ut fem CD i början av 1990-talet, var både publikens och recensenternas älskling,men föll tillbaka i missbruk. Kom tillbaka 2005 med en skiva, men sedan blev det tyst igen.
Aktuell: Har varit utan droger i mer ett år nu. Har börjat ge konserter igen. I datorn finns material till en ny skiva