Behandling

Tolvstegsmetoden – från hyllad till synad

Tolvstegsmetoden fick snabbt stort genomslag i Sverige på åttiotalet. Nu utmanas metoden av behandlingar som lär ut kontrollerat drickande och underhållsbehandling av narkotikamissbrukare.

Tolvstegsmetoden togs emot med öppna armar när den introducerades i Sverige i början av 1980-talet. Inte så konstigt med tanke på att den missbrukarvård som dittills erbjudits nästan uteslutande innebar ett till två år långa behandlingar i sluten vård. Det var kostsamt både för den enskilde och för samhället och inte särskilt attraktivt för den som hade jobb och familj. Trots den stora insatsen var det många som återföll.

Tolvstegsprogrammet tog 28 dagar att genomföra. Man kunde alltså i princip genomföra behandlingen under semestern. Sedan kom bakslaget. Inte heller tolvstegsprogrammet gjorde underverk. Alla blev inte nyktra och kritiska röster hördes. Programmet anklagades för att vara för religiöst, för amerikanskt, för konfrontativt, för att bara passa de välsituerade och för att sakna forskningsstöd. AA har dessutom anklagats för att vara sekteristiskt och inte ge utrymme för avvikande synsätt.

Arne Gerdner är professor i socialt arbete vid Högskolan i Jönköping. Han har tidigare jobbat med tolvstegsmetoden och också deltagit i Socialstyrelsens arbete med att ta fram riktlinjer för missbruks- och beroendevården. Enligt honom har kritiken delvis tystnat.

– Kritikerna är färre idag. Motståndet har nog delvis att göra med att modellen inte har akademin som ursprung, utan kommer ur självhjälpsrörelsen, säger Arne Gerdner.

Och det har han antagligen rätt i. Metoden, som bygger på Anonyma Alkoholisters tolv steg, utvecklades av alkoholister för att bota alkoholmissbrukare i Minnesota på 1950-talet. Grundtanken är att de flesta som arbetar med behandlingen själva ska ha genomgått den och sedan utbildat sig till behandlare.

Andra behandlingar har utvecklats ur vetenskaplig teori. Där har behandlarna ofta akademisk utbildning – men sällan egen erfarenhet av missbruk. Att en och samma behandlingsform inte kan passa alla kan verka självklart, men det var först på 1990-talet man började tala om matchning i Sverige. Matchning innebär att man ser till varje individs behov och försöker hitta den lämpligaste behandlingsformen. Det innebär också ett erkännande av att flera olika behandlingsformer behövs.

Enligt Arne Gerdner samsas idag de olika modellerna sida vid sida.

– När de mognar lämnar de skyttegravarna och sträcker ut handen. KBT-modeller hänvisar till exempel ofta sina patienter till AA och tar intryck av tolvstegsmodellen, och mer utvecklade tolvstegsinstitutioner tar intryck av KBT och bygger in återfallsprevention och annat hämtat därifrån, säger han.

I arbetet med Socialstyrelsens nationella riktlinjer gick Arne Gerdner igenom flera utvärderingar.

– Jag gick igenom fyra kontrollerade studier av tolvstegsprogrammets effekt jämfört med andra strukturerade program, som KBT och motivationshöjande behandling, säger han. Samtliga program visar bra resultat, med några små skillnader. Tolvstegsprogrammet hade bäst resultat för svårare beroende. KBT anses, åtminstone av en del, vara bättre för dem med samtidig ångest eller depression. Motivationshöjande terapi anses passa bäst för aggressiva personer eftersom terapiformen är mer uppmuntrande än konfrontativ.

Tolvstegsprogrammet är för närvarande en av åtta metoder som Socialstyrelsen rekommenderar för vuxna patienter med missbruk eller beroende av alkohol. Hur stor andel av de behandlingar som står till buds som drivs enligt tolvstegsprogrammet är det ingen som vet. Men helt klart är det en av de vanligaste. Programmets styrka är enligt Arne Gerdner att det är ett strukturerat program som fokuserar på beroendet.

– Det är en kognitiv modell där man för ett resonemang med individen på ett, i grunden, icke-konfrontativt sätt. Det skiljer på sak och person, mellan skuld och ansvar och har stark betoning på det kollektiva. Man gör det här tillsammans, säger han.

Han säger också att det filosofiska innehållet tilltalar många.

– Det är en styrka att förstå att min livshemlighet är en gemensam erfarenhet. Att det här relativt andliga programmet fungerar i vårt sekulära samhälle kan tyckas märkligt, men det är inte religionsberoende. Det saluförs inte i religionstermer och är inte bundet till konfession utan mer till i vilken anda jag lever.

Enligt Arne Gerdner passar inte tolvstegsprogrammet alla.

– Har man mycket inneboende aggressivitet kan det vara jobbigt med gruppövningarna, då man ska få respons på sin egen livsstil. Om institutionen har en icke-konfrontativ grundhållning är det oftast inget problem.

Det passar inte heller alltid för personer med annan samtidig sjukdom.

– Vissa institutioner har ett ensidigt synsätt och kräver att man avstår även från ordinerade psykofarmakologiska läkemedel, även från preparat som inte är beroendeframkallande. Det är ju inte så lyckat om det till exempel gäller psykosmedicin, eller antidepressiv medicin säger han.

Även om tolvstegsprogrammet är framtaget för alkoholberoende används det också för andra beroendeformer. En debatt pågår om metoden är lämplig för behandling av opiatberoende eftersom den förespråkar total drogfrihet, även från receptförskrivna substitutionspreparat. Åtminstone i Sverige. I USA har flera behandlingshem som arbetar med tolvstegsmetoden på senare tid börjat arbeta med underhållsbehandling för opiatmissbrukare, bland andra det mest kända, Hazelden.

– För behandling av alkoholberoende är tolvsteg en väl etablerad metod som det finns gott om vetenskapligt stöd för. För behandling av narkotikaberoende finns inte samma evidens för metoden, vilket är ett problem, säger Anders Hammarberg, forskare vid institutionen för klinisk neurovetenskap på Karolinska institutet och psykoterapeut på alkoholmottagningen Riddargatan 1.

Han tycker också att det är ett problem med synen på beroende inom Tolvstegsrörelsen.

– Inom tolvsteg finns en bestämd uppfattning om hur en alkoholist ser ut. De förnekar att personer med beroende skulle kunna lära sig dricka måttligt. Deras inställning är ”en gång alkoholist – alltid alkoholist”. Den dogmatiska inställningen ställer till problem. Det går inte att generalisera. Alkoholister är lika olika som vi andra, säger han.

Anders Hammarberg anser att det blir självuppfyllande, genom att de som inte känner igen sig och inte accepterar den syn som råder försvinner därifrån. De som passar in blir kvar och för budskapet vidare.

– Det är också en metod som är svår att individanpassa. Alla får samma behandling. Men för dem som metoden passar för är det en bra modell. Patienterna får stor hjälp av att spegla sig i varandra, säger han.

Mikael Lund är vd för Human Gardening som bedriver utbildning och behandling enligt tolvstegsmetoden. Han tycker att det är en förutsättning att man är helt drogfri när man går i behandling.

– Man har inte tillgång till sina känslor när man är påverkad. Det leder till ångest och depression. Ska vi kunna arbeta känslomässigt med den som är beroende måste personen vara substansfri. Annars når personen inte sin fulla potential, säger han.

Han anser att det är nödvändigt att strypa kanalerna till hjärnans beroendecentrum för att få hjärnan att sluta skrika efter mer.

– Men det finns inga pengar i drogfrihet. Läkemedelsindustrin tjänar massor på ersättningspreparaten, men inget alls om patienterna är drogfria. Även för samhället blir det billigare att skriva ut medicin. Att möta sina största hemligheter är nödvändigt för att bli drogfri. Det gör man inte på en kvart. Då är det billigare att skriva ut ett piller, säger Mikael Lund.

”Nu har jag varit nykter i 19 år”

Olle Andersson Illustration: Magnus Frederiksen
Olle Andersson Illustration: Magnus Frederiksen

Olle Andersson kom in på behandlingshem i mitten av nittiotalet – och har lyckats undvika återfall sedan dess.

– År 1995 insåg jag att jag behövde hjälp att hantera alkoholen. Då bodde jag i Ludvika och tog kontakt med kommunen. Via dem fick jag träffa en man som jobbade som motivatör. Han gav mig kunskap om att jag var alkoholist, inte på väg att bli, som jag trodde, säger Olle Andersson.

Olle Andersson fick möjlighet att komma till ett behandlingshem där man bedrev behandling enligt AA:s tolv steg.

– Jag hade tur som blev inlagd. Strax efteråt blev det mycket svårare, säger han.

Han tror dock inte att det hade någon avgörande betydelse att han blev inlagd.

– Det underlättade att få fokusera fullt ut på behandlingen, och slippa sitta ensam hemma på kvällarna, men det kan nog fungera lika bra i öppen vård. Det är ändå kunskaperna som är det viktiga och kickarna man får av sina nya insikter, säger han.

I sex veckor var Olle Andersson inlagd på behandlingshemmet, men behandlingen fortsatte i AA och något återfall har det inte blivit.

– Jag vet att jag inte kan dricka. Innan jag sökte hjälp hade jag försökt på egen hand att ta en vit månad, eller åtminstone en vit helg, men det lyckades aldrig. För mig är ett glas för mycket och tusen inte nog, säger han.

Vad var det då som fungerade med Tolvstegsprogrammet?

– På behandlingshemmet träffade jag andra med samma problem. Trots att vi var väldigt olika som personer var våra problem desamma. Då förstod jag att det inte var mig det var fel på. Den kunskapen tog bort mycket av skammen.

– Jag fick också hjälp att hitta ett annat sätt att leva. Föreläsningar som gav fördjupad kunskap om beroendesjukdom och alkoholism, och grupprocesser, där andra delade med sig av sina erfarenheter, gjorde att jag hittade ny mening med livet, säger han.

Det är inte svårt att sluta dricka. Det svåra är att inte börja igen.

– För mig handlade det inte om alkoholen utan om en trasig själ. Alkoholen var bara ett symptom.

Botemedlet för den trasiga själen blev glädjen i att hitta ett nytt sätt att leva.

– Jag ville gärna känna mig som en vuxen och ansvarstagande person, men jag kände mig alltid sämre än alla andra. Nu när skammen försvunnit och jag klarat att ta mig ur missbruket är jag en stolt nykter alkoholist.

Olle Andersson går fortfarande på AA-möten, men nu mest för att föra budskapet vidare till andra.

– AA-mötena var en förutsättning för att jag skulle klara att hålla mig nykter i början. Nu är det inte lika viktigt, men nu går jag dit för att dela med mig till andra. Det är vad sista steget går ut på.

Olle Andersson behöver inte heller undvika alkoholmiljöer längre.

– Jag har min identitet i min nykterhet. Jag går gärna ut och lyssnar på musik till exempel och där är folk långt ifrån nyktra. Inte heller min familj är nykterister, även om de inte dricker mycket, säger han.

”Sista dagen på behandlingen var hemsk”

Sonia Rasmussen Illustration: Magnus Frederiksen
Sonia Rasmussen Illustration: Magnus Frederiksen

I augusti 2012 fick Sonia Rasmussen nog. Hon orkade inte med alkoholen längre och tog kontakt med beroendemottagningen i Norrtälje.

– Jag hade tur. Det var bara ett par veckor kvar tills en ny behandlingsgrupp skulle starta, säger hon.

Behandlingen skedde enligt tolvstegsmodellen. Inledningsvis var den mycket intensiv och krävande.

– Vi var nio personer som träffades varje dag, från nio på morgonen till tre-fyra på eftermiddagen i fem veckor. Dessutom skulle vi gå på AA-möten. Ett av momenten under behandlingen gick ut på att skriva ner vilka konsekvenser mitt drickande har fått för andra. Det blev en lång lista. Det var tufft att ta till sig, särskilt i relation till mina barn, säger Sonia Rasmussen.

Hon berättar att sista dagen var hemsk.

– Jag undrade hur det skulle gå. Förväntas jag klara det här själv nu? Men det gick bra. Behandlingen övergick i eftervård, så vi fortsatte att träffas en gång i veckan och dessutom gå på AA-möten, säger Sonia Rasmussen

En till tre gånger i veckan går hon på AA-möten.

– För mig har sinnesro blivit väsentligt. Jag skulle inte klara mig utan det stöd jag får i AA, men jag besöker också ofta Rodenkyrkan. Vore jag på semester i en annan del av världen skulle ett tempel funka lika bra. För mig är det inte religiöst, säger hon.

Sonia Rasmussen är mycket nöjd med behandlingen. Liksom Olle Andersson anser hon att det är mötet med de andra som är den avgörande faktorn för att behandlingen ska fungera.

– Det var sammanhållningen i gruppen och samhörigheten jag kände med de andra som gjorde att det fungerade. Sedan tror jag att jag var mogen för en förändring. Vissa får ett ultimatum från arbetsgivaren eller familjen, men jag valde själv.

Mer från Accent