Sprutbytesfrågan på sin spets

Sedan lagen ändrades har sprutbyten för injicerande narkomaner öppnats på fem svenska orter och fler är på gång. Bengt Svensson, professor i socialt arbete, är positiv till sprutbytesprogram, men IOGT-NTO säger nej och vill hellre se riktig vård.
Av: Sven Rosell

Ett väntrum med plaststolar längs vägg­arna. Bakom skjutbara glasluckor en sköterskemottagning. Sprutbytet i Malmö ser ut som vilken sjukhusavdelning som helst. Men det här är en mottagning som ifrågasätts av många.

– Det här är vad vi delar ut, säger undersköterskan Sussi och visar en tavla där ”verktygen” och annat som mottagningen tillhandahåller kostnadsfritt är uppsatt.

Där finns nålar i fyra olika grovlekar och längder plus sprutor (pumpar) i olika storlek, filter, spritservetter för rengöring av huden, kondomer, plast- och aluminiumkoppar. Besökaren kan välja mellan 20 sprutor och 20 kanyler, eller 10 sprut­or och 30 kanyler per dag. Allt material är avsett att användas endast en gång. En person som injicerat länge kan behöva flera kanyler innan sticket lyckas.

Först slänger besökaren sina använda kanyler och sprutor i en behållare. Därefter lämnar sköterskorna över nya.

– Läkarbesöken handlar oftast om hudinfektioner. Vid varje besök pratar vi om vikten av god hygien och förespråkar totalt injektionsstopp. De flesta besökare är inte mottagliga för det just då, men kanske en annan dag, säger Marianne Alanko Blomé, specialistläkare och medicinskt ansvarig för sprutbytet i Malmö.

Foto: Pierre Andersson

Foto: Pierre Andersson

Injicering är inte tillåten inne på sprutbytet och droghandel får heller inte förekomma. Toaletten är övervakad och om någon injicerar inne på mottagningen resulterar det i två veckors avstängning. Men det har bara skett någon enstaka gång.
Var tredje månad tas blodprov för att undersöka eventuell förekomst av hiv eller hepatit C eller B hos besökarna. Alla som inte haft hepatit A eller B erbjuds vaccination, vilket de flesta tackar ja till. En barnmorska arbetar på mottagningen en gång i veckan och en kurator på halvtid finns.

 

Huvudsyftena med sprutbyte är två: att förhindra blodsmitta och att verka för drogfrihet. Sprutbyten finns, förutom i Malmö och Lund, sedan lagen ändrades 2006 även i Helsingborg, Kristianstad, Kalmar och Stockholm. Fler ligger i startgroparna på andra sjukhus i Skåne och Blekinge.

Den nedre åldersgränsen år 20 år och medianåldern för nya besökare är 29. Många som skrivs in på sprutbytet gör bara enstaka besök, medan andra hämtar rena kanyler och sprutor och lämnar sina använda nästan dagligen. En del blir drogfria, andra går över till substitutionsprogram, och åter andra fortsätter att injicera narkotika utan att besöka sprutbytet, eller återkommer efter en tid. Rena sprutor och kanyler går att få tag i på andra sätt, till exempel via internet, på svarta marknaden eller gratis på härbärgen i Köpenhamn. I många andra länder säljs sprutor receptfritt på apotek.

En dryg fjärdedel av sprutbytets besökare är kvinnor. Av de som blir gravida väljer tre av fyra att göra abort. Men de som väljer att fullfölja graviditeten brukar vara starkt motiverade för drogfrihet och tas omedelbart in för avgiftning. För att kvinnan ska klara att vara drogfri och barnet födas utan skador får de särskilt stöd av ett nätverk bestående av barnmorska, kurator, socialtjänst och läkare under hela graviditeten. Gravida kvinnor är de enda mottagningen inte delar ut rena sprutor och kanyler till.

– Vi tycker att vi måste skicka ut tydliga signaler om att man inte ska injicera när man är gravid, förklarar Marianne Alanko Blomé.

 

För många går det bra att klara av att vara drogfria under graviditeten, men senare i livet är det vanligt med återfall. Flera kvinnor som besöker sprutbytet har fått sina barn omhändertagna.

– Ungefär 60 procent är smittade av hepatit C när de kommer hit första gången. Bland kvinnorna var det hela 86 procent 2013, vilket är oroväckande, men de smittade har blivit färre under de fem senaste åren, säger hon.

Hepatit C är en förrädisk smitta eftersom den som blivit smittad inte märker det meddetsamma. Symtomen tolkas kanske som effekter av missbruket. Det innebär att leverskador kan utvecklas, och så småningom levercancer. Det finns läkemedel, men de är dyra. Mellan åren 2000 och 2010 upptäcktes inga nya fall av hiv-smitta i Malmö. År 2011 upptäcktes två fall, i båda fallen hade patienterna smittats utomlands. Enstaka fall av hepatit C upptäcks bland förstagångsbesökarna.

Anhängarna av sprutbyte framhåller gärna att verksamheten ger samhället en kontaktyta med en grupp som inte nås på annat sätt, eftersom de sällan går på hälsokontroller eller till vårdcentraler. Sprutbytet fungerar som en vårdcentral för dess besökare. Genom kontakt med en besökare kan denne emellanåt också locka med sig någon av sina missbrukarkompisar som sprutbytet annars aldrig hade fått kontakt med.

– Vi är viktiga för den här gruppen som är väldigt tyst där ute. De kommer in till oss och diskuterar om de ska gå över till metadon eller subutex. Det är klart att du ska, svarar vi. Ge livet en chans, säger Britt, sjuksköterska på sprutbytet sedan snart tio år.

 

Sussi berättar att många kommer in för att fråga om råd när det gäller annan vård. En besökare med benbrott vände sig till exempel först till sprutbytet som hjälpte honom vidare till akuten.

Personalen lär känna dem som gör återkommande besök på mottagningen, men det finns också en stor grupp som bara dyker upp vid enstaka tillfällen. Tidigare var missbrukarna lättare att gruppera efter huvuddrog, i dag däremot är blandmissbruk betydligt vanligare. Många byter huvuddrog av olika anledningar, andra blandar och stoppar helt enkelt i sig det de kommer över.

Fram till slutet av augusti i år hade nästan 70 nya besökare skrivits in på sprutbytet i Malmö. Tolv av dem, varav tre hitflyttade från Stockholm, skrevs in efter semesterperioden. Vid alla nyinskrivningar görs en intervju med ett batteri av frågor. Personalen ser ofta ett mönster där missbruket trappats upp under tonåren.

– De har ofta börjat med nikotin och alkohol i tolvårsåldern, eller i de tidiga tonåren. Sedan följer cannabisbruk, därefter börjar de med amfetamin, eller med att röka heroin, i sextonårsåldern, och sedan med att injicera vid tjugo.

En fråga är vad som händer med dem som börjar injicera i 20-årsåldern eftersom det dröjer i snitt nio år innan de uppsöker sprutbytet. Marianne Alanko Blomés tolkning är att en del heroinister kan klara ett arbete och en relation ungefär så länge, men att det därefter går snabbt utför. Många drar sig i det längsta för att göra sitt första besök på sprutbytet.

– Deras kompisar säger att det beror på registreringsskräcken. De vill inte visa legitimation. Vi måste intyga att vi har sjukvårdssekretess och att vi dessutom har vårt eget journalsystem, oåtkomligt för andra. Det är nu samordnat med de andra sprutbytena, säger Marianne Alanko Blomé.

Vid tiden för Accents besök är de ökade dödsfallen av överdoser på tapeten. Här väntar sprutbytena på tillstånd att distribuera motgiftet naloxon, i form av nässpray, till besökarna. Det kan användas av personer som överdoserat, och erfarenheterna, bland annat från Danmark, är goda. Sprutbytena, Stadsmissionen och substitutionsmottagningarna väntar på att Läkemedelsverket ska godkänna metoden.

 

Några dagar efter besöket på sprutbytet möter Accent Andreas, 42, som deltagit i sprutbytesprogrammet under fyra och ett halvt år (därav ett år då han var drogfri). Av nyfikenhet testade Andreas amfetamin på ravefester under nittiotalet. Hans langare injicerade amfetamin och Andreas började också. När amfetaminet inte gav önskad effekt gick han över till att injicera heroin.

– Jag har alltid varit destruktivt nyfiken, säger han.

Andreas kände till sprutbytet och skrev in sig där en kort tid efter injiceringsdebuten och gick sedan dit varje vecka. I dag önskar han att han gått dit ännu oftare. Venerna förstörs av kanyler som används flera gånger eftersom de blir trubbigare för varje gång de sticks genom huden.

– De har ett väldigt bra bemötande på sprutbytet. Klimatet är vänligt, inget moraliserande. Och så var det viktigt att få information om smittorna.

Informationen gjorde starkt intryck och gjorde honom försiktigare.

– Det finns så mycket okunskap och myter bland narkotikaanvändarna, säger han.

Andreas jobbade heltid som truck­förare på ett lager och bodde i egen lägenhet under åren han missbrukade. Lönen räckte till hyran och till heroin för halva månaden. Föräldrarna kom ofta hem med mat till honom. För att finansiera missbruket stal han kapitalvaror från lagret där han jobbade. När det upptäcktes blev han avskedad. Nu är det flera år sedan han slutade med heroinet och han har gått över från sprutbytet till metadonprogrammet.

Andreas har i dag en praktikplats och söker anställning. Fritiden ägnar han helst åt att läsa, mest facklitteratur. Han är inställd på att behöva metadon resten av livet. Tolvstegsprogrammet passade honom inte. Övergången från att vara aktiv missbrukare till att komma igång på substitutionsprogrammet var en nervös tid för Andreas. Han undvek vissa platser och miljöer för att inte råka möta personer som var aktiva narkomaner.

Anmärkning: Sprutbytets policy är att inte gå ut med sköterskornas efternamn i media. Andreas heter egentligen något annat.

 

Bengt Svensson, professor i socialt arbete vid Malmö högskola. Foto: Pierre Andersson

Bengt Svensson, professor i socialt arbete vid Malmö högskola.
Foto: Pierre Andersson

Professorn: Ideologi väger tyngre än förnuft

Forskningsstödet för sprutbytes­program är gott menar Bengt Svensson, professor i socialt arbete vid Malmö högskola.

Bengt Svensson gjorde en första studie om sprutbytena i Lund och Malmö redan i slutet av 1980-talet. Han har skrivit flera böcker om narkotikapolitik och narkotikaanvändning och har haft kontakt med sprutbytet sedan starten. En fältstudie bland narkotikamissbrukare i Malmö resulterade i en doktorsavhandling som blev boken Pundare, jonkare och andra (2:a upplagan 2007).

– Detta har alltid varit en fråga där ideologi har vägt tyngre än förnuft och fakta hos vissa aktörer, säger han.

Ett argument som används bland dem som är tveksamma till sprutbyten är att forskningen inte är entydig vad gäller nytta och effekt. Svårigheten på det här området, påpekar Bengt Svensson, är att det inte är möjligt att göra studier av effekt med statistiskt slumpmässiga experimentgrupper och jämföra dem med kontrollgrupper.

– Den typen av studier går inte att genomföra eftersom det inte går att hålla kontrollgruppen ren från sprutor från experimentgruppen. Det vore också etiskt oacceptabelt.

Trots detta menar Bengt Svensson att forskningsstödet för sprutbytesverksamhet är gott. En slutsats som delas av WHO och svenska Folkhälsomyndigheten.

– Inom EU finns egentligen ingen opposition mot sprutbyte. Förutom i Sverige finns motstånd bara i Ryssland och bland republikanerna i USA, säger Bengt Svensson.

Sven Rosell

 

Foto: Nathalie C. Andersson

Foto: Nathalie C. Andersson

IOGT-NTO: Vi vill ha riktig vård

Sprutbytesprojekt tar resurser från vård som syftar till att göra människor drogfria. Det menar Simon Holmesson, politisk sekreterare för alkohol- och narkotikafrågor på IOGT-NTO.

I IOGT-NTO:s drogpolitiska program, antaget av kongressen i somras, säger organisationen nej till sprutbytesprogram.

I programmet hänvisas till att den påvis­ade skyddande effekten är liten och att sprutbytesprogram inte hjälper män­niskor att bryta sitt beroende.

– IOGT-NTO ser sprutbyte som något man gör i stället för att gå hela vägen och hjälpa individen att bli fri från sitt missbruk. Det en åtgärd som riktar in sig på smittspridning, men den plockar fortfarande pengar från samma pott som används till vård och behandling, säger Simon Holmesson, politisk sekreterare för alkohol- och narkotikafrågor på IOGT-NTO.

Till skillnad från Bengt Svensson, professor i socialt arbete vid Malmö Högskola, som intervjuas i artikeln här ovan, tycker inte Simon Holmesson att forskningen entydigt talar för sprutbyten.

– Studierna visar inte någon effektivitet när det gäller social integrering av missbrukare, det hjälper dem inte att bli drogfria. När det gäller smittskyddande effekter finns det studier som visar att sprutbyten fungerar, men det finns också studier som visar motsatsen. Att arbeta med smittspridningen är ett sidospår om vi inte arbetar med att få människor drogfria i vård och behandling.

 

Men finns det verkligen en motsättning här, borde inte samhället kunna jobba med att både hindra smittspridning och med att erbjuda vård som syftar till drogfrihet?

– Vi hade gärna sett att man hade kunnat göra det. Men titta på Stockholm till exempel, där har antalet behandlingsplatser minskat kraftigt de senaste åren. Man har gått från 30 000 behandlingsplatser till någonstans kring 3 000. Det ger en tydlig bild av att politikerna försöker komma undan det som är grundproblemet för att i stället kunna säga att de minskar skadorna på ett litet område. Självklart vill vi minska smittan, men det är inte försvarbart att narkotikapolitiken prioriterar mindre inriktade insatser och väljer bort de större behandlingsfrågorna. Då blir vår linje att vi inte ska ha sprutbyten.

Simon Holmesson menar att det också finns ett ideologiskt element i IOGT-NTO:s ställningstagande.

– När samhället på ett sätt säger att ”ni ska inte använda narkotika” men samtidigt säger ”om ni ändå gör det så har ni hjälpmedel här”, det är problematiskt. Men det viktigaste är resursargumentet, som sällan kommer fram i debatten. När det gäller drogfri vård och behandling krävs mycket mer metodutveckling än vad vi ser i dag. I stället för att göra riktiga åtgärder tar vi till substitutionsprogram och sprutbyten.

Pierre Andersson

Dela artikeln:
0