Sebbe Staxx vill lämna det förflutna bakom sig

Överallt har han skapat rubriker. Men efter tre vändor i fängelset hände något med Sebbe Staxx från Kartellen – och i dag tar han avstånd från droger, våld och hat.
Av: Majken Öst-Söderlund

I den nyutkomna boken ”Musiken, brotten, beroendet” kastas läsaren rakt in i berättelsen om hur en känslokall och rasande kriminell person tänker. Det finns inga gränser för rädsla, hat och våld.

”Kulorna regnar, grabbar jagar pengar, fett med stress för gatans änglar”.

Det är en minst sagt skrämmande och ibland motbjudande läsning. Språket är kryddat med könsord, svordomar och slang.

Berättelsen börjar med den lille pojken som växer upp i ett kärleksfullt hem med mamma, pappa och storebror i söderförorten Bagarmossen i mitten på 1980-talet. Men innan han ens kommit ur tonåren har han förvandlats till en känslokall gangster som går med skottsäker väst och pistol i byxlinningen. Han är alltid beredd, han kan bli attackerad när som helst, både av polisen och av andra kriminella. För tjallare finns ingen nåd. Vännerna dör, ibland av en överdos, ibland av en kula.

Kriminaliteten ger honom – ibland – stora pengar. En vecka senare är de borta. Märkeskläder, krogbesök och taxi. Droger förstås, allt kostar pengar. Två miljoner plus blir snabbt två miljoner minus. Kärlek, lojalitet och empati är ord han inte ens kan stava till. När hans flickvän ringer till honom, gråter och säger att hon ska ta sitt liv, svarar han: ”Gör det”, och lägger på luren.

Dagen efter är hon död.

”Så vad vet ni om gatan där grabbar knaprar på kartan. Där vi bär djävulen på axeln å går hand i hand med satan.”

– I 15 år var han djävulens slav, säger Sebbe Staxx.

 

Att han blivit frälst, som han säger, är lite udda i hans bransch. Men det är exakt vad som hänt. Han har bytt hand att hålla i. Han känner sig betydligt tryggare med Guds hand i sin. Visst, det är svettigt ibland, fortfarande. Fienderna finns kvar, det gamla livet gör sig ständigt påmint. Fansen undrar vad som hänt. Sverigedemokraterna glömmer inte att han smädat och förnedrat deras ledare.

Men ändå, Sebbe Staxx är sig inte lik.

Han bär en långärmad tröja som döljer underarmarna där han tatuerat in Fuck aina (på svenska: knulla polisen). Ögonen är lite trötta – han kom hem från en semesterresa till Thailand nyligen. Men någonstans bakom det blå skymtar frimodighet och vilja att leva ett annorlunda liv.

Den verklighet han beskriver i boken är många ungdomars verklighet. Ett utanförskap som är så starkt att hat, våld och kriminalitet verkar vara enda lösningen att skaffa sig respekt.

– Jag vill visa hur det ser ut.

Hip-hopgruppen Kartellen där Sebbe Staxx är frontfigur har en trogen publik. Men många har också provocerats av gruppens texter, som stundtals gränsar till förtal. Den 21 januari 2103 skrev Sebbe Staxx på Twitter: ”Jimmie Åkessons mammas fitta! Vill tortera han i 3 dygn med avbitartång locktång blåslampa för att stoppa blödningar me! Jag vill döda bögen.”

– Jag har gjort fel, varje dag. På varje sida i boken finns saker jag inte borde ha gjort. Men jag vill lägga korten på bordet, inte försköna, utan berätta hur det var. Jag vill att ungdomar ska läsa, känna igen sig och förstå att det finns möjlighet att förändras innan det är för sent.

Uttalandet ledde till en dom för förtal.

 

”Livet jag levde då, det är inte för någon. Det är som ett stort jävla nedsläckt hotell som någon har laget en gigantisk presenning över. Vilket rum eller vilken korridor du än kommer till så är allt bara mörker, mörker, mörker och du ska försöka hitta ut därifrån.” Foto: Jonas Eriksson

”Livet jag levde då, det är inte för någon. Det är som ett stort jävla nedsläckt hotell som någon har laget en gigantisk presenning över. Vilket rum eller vilken korridor du än kommer till så är allt bara mörker, mörker, mörker och du ska försöka hitta ut därifrån.” Foto: Jonas Eriksson

I takt med att Kartellen blev alltmer känd började Sebbe Staxx själv må allt sämre. Kokainet sände honom till själens absolut svartaste rum.

”Jag knackade på vansinnets portar med ivriga nävar.”

När allting är nattsvart bestämmer han sig för att hoppa framför tunnelbanan. Men precis då ringer hans storebror Geir som han alltid sett upp till och som alltid skyddade honom – så länge han kunde.

Familjen ser hur dåligt han mår och Sebbes pappa tar ett banklån för att betala hans vård på ett behandlingshem. Kommunen vägrar betala. Behandlingen lyckas men efter några månader är han tillbaka igen. Nu har skammen och skulden hunnit ifatt honom, ett havererat äktenskap, en ny kärlek, två barn, en bror och två föräldrar som han svikit. Gång på gång, på gång.

Kartellens huvudman Leo Gonzalez, som sitter i finskt fängelse, läxar upp honom tills han gråter som ett barn. Då är han äntligen redo för att gripa det sista halmstrået. Leos Gonzalez mamma är pastor och tillsammans med henne gör Sebbe Staxx den upplevelse som ska bli början till helt nya ord och uttryck i hans liv. Han får långsamt stifta bekantskap med ödmjukhet, kärlek, förlåtelse och försoning.

– Gud hämtade mig precis innan det var för sent, säger han.

 

Han gnuggar sig i ögonen och konstaterar att han är trött på att tala om sitt gamla liv. Helst skulle han bara vilja tala om Jesus.

Hans kropp bär tydliga tecken på 15 år i drogmissbruk och kriminalitet. Men i hjärnan håller nya spår på att plöjas upp, destruktiva tankemönster är i färd att brytas.

– Livet började på nytt, jag är fortfarande som ett barn, jag får lära mig ett helt nytt sätt att tänka.

Hans mamma, som förra året gav ut en bok om hur det är att vara anhörig till en kriminell, gjorde inte vågen när han kom hem och berättade att han blivit frälst. Efter många år av svikna löften var föräldrarna ganska tveksamma till vad allt detta nya innebar.

– Det är snart två år sedan jag blev kristen. Ord är svåra att tro på för den som blivit sviken, men när jag förändras byggs tilliten långsamt upp.


Accent bad Sebbe Staxx lista några av sina favoritlåtar för att dela med sig av till Accents läsare. Låtarna kan du höra i spellistan ovan.
Det nya livet är inte på något sätt fritt från bekymmer. Det saknas fortfarande pengar – då och då. Och för en tid sedan fick han allvarliga hot. Både han själv och hans vänner insåg att det kanske var dags att beväpna sig på nytt, trots att han intalat sig att Gud är en bättre beskyddare än vapen. Hoten pågår ständigt och Sebbe Staxx erkänner att han tvivlar. Varje dag.

– När jag var som mest förvirrad gick jag ut på gatan för att få lite luft. Medan jag står där kommer en dam fram till mig och säger: ”Gud är med dig. Du har ingenting att frukta. Gå inte tillbaka till dina gamla vänner”. Sedan gick hon. Jag har ingen aning om vem hon var. Hon bara dök upp precis när jag behövde henne. Så har det varit många gånger.

När Kartellens nya skiva kommer i höst är det med delvis annorlunda texter.

– En av texterna handlar om den mobbning jag utsattes för som barn. Det var tufft och jobbigt att skriva om det, men jag har kunnat förlåta förövarna och därmed också mig själv. En annan text handlar om ett missfall.

Sebbe Staxx –beskriver texten om barnet som aldrig blev, det som orsakade så mycket sorg på jorden men som han nu är säker på att få möta i himlen.

– Jag hoppas att den texten kan bli till tröst och hjälp för andra.

Men vad fansen säger, det bryr han sig inte om.

– Jag har släppt garden, folk får tycka vad de vill. Jag vet att Jesus älskar mig.

Dela artikeln:
0