Förlåtelse är viktigast av allt, tycker Rosie Peters. Det är så hon har fått sin revansch och kunnat gå vidare. Idag är hon ”en glad skit” som håller på att renovera en älskad röd timmerstuga. Hon har till och med förlåtit sin mamma som söp bort hennes barndom.
Text och foto: Anders Tedeholm
Där ska jag bo!
– Du och katten?
– Ja, skrattar Rosie Peters, en dag.
Hennes ögon säger mig att hon också har någon annan än katten i tankarna.
Rosie ska bara bygga om den röda timmerstugan i Roslagen först. Renovera, dra in vatten, installera avlopp, dra nya elledningar. Hon kommer att få användning för de kunskaper hon skaffade sig när hon byggde varuhus i Schweiz. Hantera en borr för att ta hål i väggar, montera kopplingsdosor, fräsa spår i tegelväggar för kablar, manövrera en tryckluftsborr eller installera ett kopplingsskåp. Kanske får hon också användning för kunskapen om hur man blyinfattar fönster.
Ett är absolut säkert: Kunskapen om hur man med värk i axlar och armar arbetar hårt i 12-14 timmar varje dag, fem dagar i veckan under nio år – den kommer hon aldrig mer att använda.
Inte efter den 10 augusti 1993.
I början på 1970-talet går Rosie i första klass. Hon är åtta år, ett år äldre än sina klasskamrater och bor tillsammans med sin mamma i det gula huset i Triangeln i Malmö. Ett rum och kök med sovalkov delar de på. Mammas säng i rummet, Rosies i alkoven. Ett gulbrunt draperi avskiljer Rosies säng med det rutiga överkastet från resten av rummet.
På golvet ligger serietidningarna: Kalle Anka och Agent X9. Modesty Blaise var och har förblivit Rosies hjälte. Pippi Långstrumpboken står i den lilla stringhyllan, lägenhetens enda bokhylla. Boken får senare sällskap av Edward S Ellis böcker om Hjortfot som Rosie köper för pengarna hon fått när hon pantat mammas flaskor. På väggen hänger ett krucifix.
I en av de andra lägenheterna bor ett äldre par. Ibland, när de hört det ensamma barnets gråt, låter de henne sova hos dem. Då slipper hon vaggande sitta i sängen med kniven i sin lilla hand. Kniven som ska skydda henne från det onda som gardinmönstret skapar i hennes fantasi. Att somna de nätter mamma är borta med någon av alla dessa män går inte. Inte om man är åtta år. Inte utan att dricka minst ett dricksglas rödvin. Inte ens om man varit ensam tre dygn i sträck. Inte ens om man har kniven i handen.
Rosies kan fyra svenska ord.. Hej, fan, kiss, bajs. Mamma Margarete har nyligen hämtat henne från Tyskland. Där har hon de senaste fyra åren bott växelvis hos mormor och hos den inofficiella fostermamman Heiden. Hon vill inget hellre än att få adoptera Rosie, men har fått nej. Nej, av såväl Margarete som av mormor. Margarete ska ju hämta Rosie till Sverige! Det har hon sagt varenda gång hon hälsat på:
– Nästa gång får du följa med. ›
Varje morgon hjälper Rosie sin mamma med städningen av något kontor eller av den fina villan i Limhamn och varje morgon när de ska ta fyrans spårvagn kräks Rosie. Hon vill inte åka till skolan. De andra barnen kallar henne för ”nazistjävel”. Alla tyskar är nämligen nazister. Inte ens Kerstin som är Rosies fröken märker vad som händer på skolgården. Kerstin är ändå den som ser Rosie allra mest.
Margarete säger till Rosie att hon måste försvara sig och Rosie slår. Hon slår så bra att hon snart ingår i det lilla gäng som behärskar skolgården på rasterna. Hon slår så bra att hon snart, tillsammans med resten av gänget, tillbringar de flesta lektionerna i OBS-klass.
Varje månad tar Rosie pengar ur mammas handväska. En av alla de fina handväskor hon fått från någon av männen. Kanske från någon av de tyska direktörerna? Kanske av samme man som hon fått pälsen, de fina skorna, de ljuvliga underkläderna och pengarna till vinet?
Rosie går nerför trapporna till postkontoret med pengarna. Hyran måste betalas en gång i månaden annars blir man ju vräkt. Det vet till och med en åttaåring och därför ser Rosie till att det blir gjort. En tyst överenskommelse mellan mor och dotter.
Rosie tar inga andra pengar ur handväskan, men hon får ta alla tomflaskor. På så sätt får hon pengar till både godis och Hjortfotböcker. Det kan bli ganska stora summor, eftersom det produceras många tomflaskor i den lilla lägenheten.
När Rosie går på högstadiet får hon hjälpa Margarete att bära varje lördag. Tunga kassar från Systemet. Margarete orkar inte själv. Bärhjälpen belönas med Smirnoff.
– Om hon ändå fått pengar av männen i stället för fina saker. Då skulle vi haft det mycket bättre, säger Rosie.
Hon reser sig från det runda gröna köksbordet i den lilla stuga hon nu hyr i norra Värmland där hon studerar på Klarälvdalens folkhögskola.
Hon går förbi kattlådan som står under det låga bordet vid västerfönstret och som fungerar som utsiktsplats för katten. Därifrån har Assad fullständig uppsikt över fåglarnas matplats utanför fönstret. Hon sätter sig på huk vid den svarta järnspisen. Bredvid den plasthink som en gång innehållit sylt men nu fylls av näver och fint späntade björkvedstickor.
– När jag var femton blev mamma gul som en citron. Jag såg till att hon kom till läkare och hon blev inlagd en månad. Gulsot och begynnade skrumplever. Fy, fan! Jag levde på hemgjord pizza en hel månad. Jag sålde potatis och frukt på torget på fredagar och lördagar. Det räckte både till mat och Smirnoff, men hade jag inte haft svenska skolmaten hade jag inte överlevt. En dag när jag hälsade på mamma på sjukhuset sa hon:
– Du är inte gammal nog. Jag måste nog komma hem igen.
– Jag fick panik! Jag hade varken städat eller diskat på en hel månad. Jag gjorde ett försök, men fattade att det var omöjligt, så jag tog vad jag hade av plastkassar, stoppade ner bestick, kastruller, tallrikar och slängde alltihop i sopnedkastet.
Rosie ruskar på huvudet vid minnet av upprensningen i lägenheten. Hon går till diskbänken, hämtar en tillbringare med vatten och ett par glas. Hon hämtar också en liten bunt med svart-vita bilder och sätter sig igen. Vi bläddrar bland bilderna och Rosie pekar ut sin mamma på ett par av dem. Rosie själv är med på en bild. En baby med allvarlig min och en skallra i handen. Det drar lite från den stängda dörren till kallfarstun.
– Hur ser du på din mamma idag?
– Jag älskade henne. Och jag hatade henne. Ibland hatade jag henne så mycket att håren på armarna reste sig när hon kom in i rummet. Jag ville bli älskad, men hon valde spriten och männen. Samtidigt som hon levde för mig var allt mitt fel.
Långfredagen 1993 har Rosie hunnit bli 29 år. Hon sitter tillsammans med sin vän Birgitta hemma hos Anita i en skånelänga i Kävlinge. Anita är bonddottern som utbildat sig till läkare. Grått, vågigt hår, barsk och med eftertrycklig röst. En röst man lyssnar till.
Anita bjuder på kaffe i små koppar av mycket tunt porslin. Hon ser på Rosie och säger:
– Nå, Rosie…Birgitta har skvallrat. Kan du berätta lite om ditt liv?
Rosie blir förvånad över frågan men berättar ändå om hur hon hade det i det gula huset i Triangeln, om övergreppen från Margaretes män, om hur hon hamnade i Schweiz, om hur hon jobbade åt Elektro Maier med varuhusbyggen. Hon berättar om hur kokainet och heroinet tillsammans med Jack Daniels och stora mängder öl funnits med under de nio år hon varit ambulerande varuhusbyggare. Hur kokainet tagit bort smärtor i axlar, armar och rygg och gjort det möjligt att jobba 15 timmar i sträck.
Hon berättar om hur hon som enda kvinna på bygget fått lära sig att koppla och installera. Hur hon vunnit respekt bland männen på byggena och i barerna genom att jobba hårdast av alla och supa samtliga under bordet efter att ha besegrat dem i armbrytning.
Hon berättar om hur Margarete, efter att ha legat mer eller mindre i koma i två veckor, tagit Rosies hand och sagt: ” Nu är du gammal nog”, och sedan dött. Hon berättar också om de väldiga mängder öl och sprit hon druckit. Egentligen har Rosie druckit sedan hon var åtta år. Så småningom började hon också använda hasch och Valium. Hasch har hon egentligen aldrig rökt särskilt mycket, eftersom det alltid gav henne snedtändningar och nojor. Kokain, heroin, amfetamin och LSD började hon använda i 16-årsåldern.
Anita lyssnar en timme och säger sedan:
– Såna där hjärnor har jag obducerat många gånger. Vet du hur dom luktar?
Rosie ser omskakad på Anita men svarar inte, så Anita fortsätter:
– Sprit! Ren sprit!
Efter en stunds tystnad frågar Anita:
– Vill du sluta?
– Jag har försökt sedan jag var 19 och mamma dog. Annars slutar jag som hon.
Några dagar senare följer Anita med Rosie till en föreläsning på Nämndemansgården, ett behandlingshem i Skåne. Föreläsningen handlar om dysfunktionella familjer och Rosie känner igen sig som ”Clownen” och som ”Den duktiga”. Efter föreläsningen rasar allt för Rosie. Hon får våldsamma skakningar, kräks, kräks, kräks och kräks.
Rosie åker därefter tillbaka till Schweiz för att arbeta. Hon behöver nämligen pengar för att kunna skriva in sig för behandling mot sitt missbruk.
Den 10 augusti 1993 får Rosie skjuts till Nämndemansgården för en femveckors behandlingsperiod. Rosie har lyckats övertala sin chaufför att få ta en sista öl i bilen på vägen dit. En folköl.
Efter behandlingsperioden bestämde Rosie sig för att flytta hem till Sverige. Som schweizisk medborgare måste hon åka tillbaka till Schweiz för att söka uppehållstillstånd. Något som visar sig vara svårare än hon trott eftersom hon inte längre hade någon anknytning till Sverige.
Att Rosie bott i Sverige 10 år, gått hela sin skolgång i Sverige och pratar perfekt svenska var inte tillräckligt, men efter många turer och 8 månaders väntan flyttar hon hem.
Rosie blundar. På köksbordet, intill den halvvissna krukväxten, ligger boken ”Kaxiga fåglar” av Brutus Östling, en man som liksom Rosie gjort en resa från missbruk till ett nytt liv. Teet är urdrucket och den svarta vedspisen skulle behöva matas med några pinnar igen.
Idag är Rosie 46 år.
– Hur mår du idag, Rosie?
– Jag har inte fått HIV eller hepatit C, skrattar Rosie, men blir snabbt allvarlig igen. Jag mår ganska bra, fortsätter hon, men ibland rasar jag fortfarande. Fast inte lika långt som tidigare.
– Hur kommer du upp igen?
– Jag ber…. mediterar…. yoga. AA-mötena varje onsdagskväll.
– Vad ber du till?
– Nånting… jag vet inte vad det är…. En stor violett kraft som tar mina tankar när jag ber om det, säger Rosie leende. En förlåtande kraft… Hennes ögon glittrar och skrattrynkorna i ögonvrårna framträder, precis som de djupa skrattgroparna.
– Vem är du idag?
– En glad skit. Bryr mig väldigt mycket om andra människor och om hur de har det. Kanske för mycket ibland.
– Vad är viktigt för dig?
– Förlåtelse är viktigast av allt. Det är så jag har kunnat gå vidare. Jag har kunnat förlåta en massa människor även om jag aldrig kan förlåta deras handlingar.
– Annars är det viktigaste att må bra, tillägger Rosie efter en stunds eftertänksam tystnad.
– Att vara kompis med mig själv, äta sunt. Ingen stress. Min kropp har fått tillräckligt mycket stryk, så därför äter jag så nyttigt jag bara kan. Mycket KRAV-märkt…
I hörnet står en nästan oanvänd testcykel. I fönstret en blomma. På väggen bakom Rosie sitter en blågrön batiktavla med Shiva som motiv och Rosies armar rör sig som den indiska gudens när hon fnittrande berättar om den violetta kraften som hjälper henne ur de svarta stunderna. På den andra väggen sitter gudinnan Durga. Hon rider på en tiger.
– Det är jag, säger Rosie.
Fotnot: Birgitta heter egentligen något annat. Likaså Anita.