Läs också: Spriten i politiken – en känslig fråga
Tidningarna skrev om hur politikern leddes till sitt rum av en tillkallad väktare efter att ha väsnats utanför en kvinnlig kollegas dörr. Han vågade knappt gå ut.
– Det var en julfest som gick överstyr, det finns inga ursäkter för det. Efteråt var det nära att jag tog livet av mig. Allt var svart. Det fanns inget ljus någonstans, minns han och småskrattar uppgivet.
Han visste att han inte kunde dricka alkohol som förut eftersom han hade gjort en magoperation och inte riktigt kunde skylla på det. Inte ens terapeutens stöttande resonemang om att han inte gjort någon illa lyckades helt eliminera mörkret.
– Det som tände en glimt var att min partikollega Sven-Erik Österberg kom upp till riksdagsrummet och gav mig en kram, minns han.
Artiklarna innehöll påståenden om sextrakasserier. Han blev tvungen att ifrågasätta sig själv. Gävleborgspolitikern lovade sitt parti att med hjälp av företagshälsovården utreda om han hade alkoholproblem.
– Det blev lätt för mycket när det dracks. För gladlynt, kan man säga. Det var inget kontinuerligt drickande utan det uppstod en begränsningsproblematik som många nog har upptäckt när de vaknat och tänkt att det inte var bra att dricka den där sista groggen. I dag har jag ändrat levnadsstil helt och hållet. Det var en brutal vändning.
Han är långt ifrån ensam att som politiker hamna i rubrikerna på grund av alkohol. Varför tror han då att detta skedde honom och fortsätter att ske andra högt uppsatta politiker, trots att politiker är så påpassade?
– Ja, man känner att man är bland kamrater och kolleger på en glad tillställning och man slappnar av. Politiker ska ju helst vara som andra människor, och det är cirka 20 procent som har ett riskfyllt drickande.
Trots återkommande skandalskriverier om politiker och alkohol i politiken hade den socialdemokratiska riksdagsgruppen före julfesten 2009 ingen alkoholpolicy. Efter det inträffade infördes en sådan, och hans partidistrikt i Gävleborgs län införde en handlingsplan om alkoholproblem. Per Svedberg upplever att det blir lättare och lättare att ta upp alkoholfrågor i politiska församlingar.
– Men ett av de stora problemen är att man inom politiken inte konfronterar och att detta drickande kan rulla på. Det har blivit bättre. Man är mer restriktiv och det är mer legitimt att tycka till om de här frågorna, men jag märker också att man är lite rädd, att man inte vill klampa in och ta upp frågan.
Han tror inte att det är vanligare med alkoholproblem i politiken än utanför, utan att det är uppmärksamheten kring övertrampen som blir större. Men hur kan politikerkolleger vara så tvehågsna kring att ta upp riskfyllt alkoholbruk när konsekvenserna kan bli så stora?
– Det är en bra fråga. Jag har frågat mig det många gånger. Vi vet alla vad som står på spel, och att vi borde vara mer vaksamma.
Den 47-åriga kulturutskottsledamoten har inte haft några större svårigheter med att umgås och jobba med andra politiker efter att han slutade med alkoholen och gick med i IOGT-NTO. Ett par personer har dock trott att de inte kan festa när han är med.
Per Svedberg blev omvald till riksdagen året efter julfestfyllan. Han hade goda kamrater omkring sig som hade förtroende för honom som politiker, berättar han. Långt ifrån alla politiker är så lyckligt lottade, konstaterar han. Nu efterlyser han mer medmänsklighet i politiken.
– Det kanske är 90 procent som försvinner från politiken i slutändan efter liknande skriverier. De är inte värda en andra chans som spelreglerna ser ut, och ändå pratar vi så ofta i riksdagen om att människor måste få en andra chans i samhället, utbrister han.
Han har drömt om att artiklarna är försvunna från nätet. Men när han vaknar finns de kvar. Trots att det gått över tre år kan en ny kommentar på nätet skaka om.
– Att hantera den skit som kastas på mig är jobbigt för mig och min familj. Jag kan känna mig så otroligt maktlös. Även om jag har papper på att jag inte missbrukare, så följer detta mig. I nästa valrörelse kanske jag råkar på det då någon i en debatt känner sig trängd. Man kan få det kastat på sig. Jag måste hela tiden ha en beredskap för det.
Folk minns kvällstidningsorden om han ”bankade på den kvinnliga kollegans dörr” och påståenden om sexuella inviter. Att polisen inte hittade belägg för sextrakasserier och att hans kollega accepterade hans ursäkt dagen efter ingår inte i den story som de flesta verkar minnas.
– Jag kan känna att jag behandlats lite orättvist. Det var till och med en journalist som ringde och bad om ursäkt för att hon gått lite för långt. Men oavsett det ska man inte partaja på det sättet som jag gjorde, säger han.