Karin Hyll hade just flyttat till Umeå för ett jobb som museichef på Norrbyskär när hon träffade Alexander Strandberg. Han arbetade som fastighetsskötare på KFUM och med ungdomar och de stötte ofta ihop.
– Jag blev kär vid första ögonkastet. Det var något med hans blick, att han verkligen såg mig. Men han var inte lättflirtad. Det tog tid innan det blev något, säger Karin och berättar att hon såg till att komma tidigt till jobbet, precis som Alexander, för att de skulle få en chans att prata.
Vad hon inte visste då var att Alexander hade sina skäl till att hålla avståndet. Han var nykter och drogfri sedan ett år och hade hand om sin lille son Leon på heltid, efter att mamman, Sara, avlidit 2010.
– Allt mitt fokus låg på Leon. Jag hade inte en tanke på att träffa någon. Jag tyckte inte att jag hade tid eller lust efter de svåra åren som jag hade lämnat bakom mig, säger Alexander.
När Leon var ett halvår placerades han hos en fosterfamilj, på grund av föräldrarnas problem. Tre månader senare återfick Alexander myndigheternas förtroende att ta hand som sitt barn och sedan dess har sonen bott med honom. Efter Saras bortgång blev det om möjligt ännu viktigare att vara en bra förälder. Nu var Alexander den enda som Leon hade.
– Jag var väldigt rädd att äventyra den stabila tillvaro jag hade byggt upp och höll alla tankar på relationer ifrån mig, säger han.
Men till slut föll han för Karins charm och enträgna uppvaktande.
Han var öppen med att han hade haft ett mångårigt alkohol- och drogmissbruk, som sträckte sig tillbaka till tidiga tonåren. Han är uppvuxen i en Stockholmsförort.
– Jag började röka hasch redan som 14-åring och upplevde en otroligt bra effekt. Det var som att drogen fyllde ett hål inom mig, den fick mig att må bra, säger Alexander, som, förutom alkohol även testade andra droger, som rohypnol och amfetamin.
– När jag var 20 injicerade jag heroin och var fast i ett djupt beroende. Jag försökte sluta flera gånger, har gått i behandling och har haft längre nyktra och drogfria perioder. Men jag trillade alltid dit igen. Jag blev bostadslös och drabbades av en psykos när jag försökte tända av. Jag hade nått min botten när jag fick chansen att åka upp till Umeå, där min morfar bodde, och jobba på ett bageri. Året efter träffade jag Sara och efter en tid föddes vår son Leon. Framtiden såg hoppfull ut, även om jag fortfarande kämpade med mitt missbruk.
När Alexander blev pappa blev han motiverad att sluta med drogerna. Han ville ta hand om sin son och betala av sina skulder. Så dog Sara hastigt – och han blev ensam kvar med ett litet barn. Det var i den här vevan som han blev medlem i IOGT-NTO. Kamratstödsverksamheten blev till stor hjälp i hans nya, drogfria liv.
Alexanders bakgrund var dock inget som skrämde Karin.
– Jag hade ingen egen erfarenhet av droger och är uppvuxen i en välordnad miljö utan missbruk. Jag var naiv och tänkte att han var ju drogfri nu, så det fanns väl inget att oroa sig för?
Paret fick erbjudande om jobb vid Riksgränsen och reste dit. Där började de festdricka tillsammans. Det blev början på en nedåtgående spiral.
– Alex var inte van vid att dricka socialt. Det blev ofta för mycket och han hamnade i slagsmål. Men jag tog honom alltid i försvar, berättar Karin, som har arbetat som sommelier och ser på vin som en smakförhöjande måltidsdryck.
– För mig har alkohol aldrig handlat om smak, utan om effekt. Men jag trodde jag hade läget under kontroll, att något glas vin inte var så farligt, säger Alexander.
Efter några månader vid Riksgränsen fick de nya jobb – nu i Stockholm – och flyttade igen. Alexander arbetade som snickare och Karin i restaurangbranschen. Sommaren 2012 började de dricka allt mer. Förhållandet, som tidigare varit bra, präglades nu av återkommande gräl.
– Jag hade ofta en klump i magen och nu gick tillvaron ut på att hålla Alex på gott humör. Att handla vin gjorde honom glad, så vi gick till Systemet. Men fortfarande drack han mindre än jag, så jag tänkte att det inte var någon fara med honom. Hans tilltagande vresighet skyllde jag på trötthet, säger Karin, som inte hade en aning om vad som pågick bakom hennes rygg.
Till en början undvek Alexander det ökända Sergels Torg – som låg ett stenkast från hans arbetsplats och där han under sitt tidigare liv hade hängt mycket – för att inte lockas att köpa droger. Men en dag gick han dit ändå och köpte kokain. Sedan var karusellen igång med olika preparat. Hans personlighet förändrades.
– Jag kände inte igen Alex. Från att ha varit varm och uppmärksam blev han kort i tonen och elak. Jag kände att något var fel, men trängde undan oron. Inte ens när jag hittade kanyler bland grönsakerna hemma ville jag fatta. Alex sa att han tog kosttillskott och jag köpte det rakt av, säger Karin och skakar sakta på huvudet.
– Förändringen kom ju inte över en natt, säger hon. Den smög sig på och till sist blev det ett normaltillstånd att låta de egna behoven stå tillbaka.
De bästa stunderna var när han låg och sov. Då var det lugnt och hon visste var han var. Omgivningen reagerade på hans beteende, men Karin förklarade att Alexander bara var trött. Hennes gränser för vad som är rätt och fel var utsuddade.
Under det här året fick Karin ta hela ansvaret för Leon och efter julhelgen krisade förhållandet rejält. Alexander blev full hemma hos Karins föräldrar på julafton och när hon sa åt honom blev han rasande.
– Jag mådde sämre och sämre och tänkte: ska det verkligen vara så här? Borde jag lämna honom? säger Karin.
Den 25 februari 2013 blev dagen då vidden av Alexanders missbruk skulle uppdagas. Men när Karin slog upp ögonen på morgonen anade hon fortfarande inte vad som just höll på att hända. Alexander var inne på toaletten när hon hörde en duns. Hon flög upp och började banka på dörren.
– Han svarade inte och jag fick panik. Då äntligen började jag fatta vad som var på gång. Jag lyckades låsa upp dörren utifrån och ut föll Alexander, blå i ansiktet. Jag ringde 112, medan Leon skräckslagen såg på. En manlig vårdare svarade och jag berättade att min sambo hade tagit en överdos. Jag var hysterisk och förbannad på samma gång, säger Karin.
Hon tillägger att om det inte hade varit för den där barska rösten i luren så hade kanske inte Alexander suttit här i dag.
– Han sa åt mig vad jag skulle göra. Jag satte igång med hjärt- och lungräddning och efter 25 minuter, när ambulansen kom, hade Alexander en svag puls, säger Karin.
Plötsligt var hallen full av räddningspersonal. De drog upp Alexander, medan hon fick ta hand om Leon.
– Jag fick beskedet att han förmodligen inte skulle klara sig och jag minns att jag tänkte att äntligen dör han, äntligen tar det här skitlivet slut!
Men efter en stund stod han upp, vid liv. Karin kände sig både lättad och besviken. Men i den stunden hade hon inte en aning om hur de skulle kunna gå vidare efter det som hänt.
Två dagar senare var den ”gamla” Alexander tillbaka och för första gången på länge såg han på Karin med samma blick som när de först träffades.
– Den timme då jag svävade mellan liv och död såg jag mig själv och allt som hände ovanifrån och jag visste att jag stod inför ett livsviktigt val. Bli drogfri för gott eller mista Karin och Leon, säger Alexander och berättar att tiden efter överdosen förflöt mirakulöst lätt.
– Jag gick hela tiden och väntade på den där vidriga, fysiska smärtan som alltid kommer när man tänder av. Men den kom aldrig.
Karin fortsatte att tveka – ville hon fortsätta? Men hon kände att kärleken till Alexander, trots allt som hänt, var intakt. Hon var arg och besviken. Men villig att kämpa för deras lilla familj.
– Alla bitar föll på plats. Vi sa upp oss från våra jobb och bestämde oss för att flytta tillbaka till Norrland och börja på nytt där, säger Karin och fortsätter:
– På något vis har relationen alltid känts självklar. Jag tycker att debatten lätt blir svart eller vit. Stanna eller lämna, kämpa eller fly. Men allt behöver inte vara så hopplöst. Det är okej att känna hat, avsky och äckel. Man kan älska en person, men hata ett beteende. Och man får inte glömma att jag är vuxen. Jag har också ett ansvar, jag är inget passivt offer, säger Karin, som efter det som hänt gått i en anhöriggrupp och fått terapi för att bearbeta sina känslor. Hon har också startat en blogg där hon skriver om medberoende.
När Alexander blev starkare vågade hon äntligen släppa taget och visa sig svag. Alla undantryckta känslor bubblade upp till ytan.
– Jag blev deprimerad, men också hemskt arg på min man. Jag som alltid har varit en laglydig person: hur kunde det gå så långt att han tog droger i vårt hem? Det har kostat på att vara den som bär upp och stöttar. Nu mår jag bättre och har valt att lita på Alexander till hundra procent. Annars skulle det inte fungera. Jag kan inte gå och vänta på ett eventuellt återfall.
För nio månader sedan gifte de sig. Som ett bokslut över det som varit och en början på något nytt. Och för att manifestera sin kärlek.
– Vi är i dag lyckligare än någonsin. Jag har valt bort drogerna och Karin har valt att stanna kvar. Tillsammans har vi valt att inte definiera oss som beroende – medberoende, utan som två individer med massor av potential. Nu tar vi en dag i taget, säger Alexander.
