Oro, lögner och svek när ens barn missbrukar
Foto: Fernando Medina

Oro, lögner och svek när ens barn missbrukar

Att ens barn ska hamna i narkotikaberoende är många föräldrars värsta mardröm. Samtidigt är samhällets stöd otillräckligt. Det har Margareta Nyström fått erfara.
Av: Eva Ekeroth

Margareta Nyström blev mamma tidigt.

– Men det var en efterlängtad och älskad liten baby som kom, säger hon.

Vi träffas i Sundbyberg, norr om Stockholm, i den lokal där Riksförbundet Föräldraföreningen mot narkotika, FMN, har sitt kansli och organisationen där Margareta Nyström är ordförande.

Hon berättar om sonen, en försiktig kille som var lite blyg och hade svårt att lära sig tala rent. Han gillade aldrig skolan, trots att han hade lätt för sig. När han blev lite äldre drogs han till stökiga pojkar och var ofta i närheten när det hände saker.

– Så småningom började han stjäla pengar från mig och göra inbrott, säger hon.

Vid ett tillfälle körde han en stulen motocrosscykel in i ett träd och skadade benet.

– Det var första gången socialtjänsten kom på besök. De ansåg att vi hade en hård jargong när vi talade med varandra, något vi inte själva såg. Men trots att de hade synpunkter på vårt sätt att vara så erbjöds vi inget stöd eller hjälp.

Någon påföljd blev det inte heller för sonen eftersom det inte var han som stulit cykeln.

Vi förstod att de drack mycket alkohol, men tänkte att det skulle gå över. När jag kom till lägenheten insåg jag att han bodde i en knarkarkvart.

Så småningom började en socialsekre­terare misstänka att det fanns hasch med i bilden.

– Jag blev jättearg. Vi var mycket måttliga med alkohol min man och jag, och narkotika visste vi knappt vad det var. Vi hade fått hem Hasch-boken, som Socialstyrelsen skickade till alla tonårsföräldrar, och den hade jag läst, men tänkte aldrig att det skulle hända mina barn.

Under en period när sonen var 15–16 år började han gå upp på sitt rum med jackan på.

– Jag blev misstänksam och sökte igenom hans rum. I en låda hittade jag en tändsticksask med några kolbitar i. Den lade jag tillbaka eftersom jag inte trodde att det var något. Efteråt har jag ju förstått att det var hasch.

Foto: Fernando Medina.

Efter nian började sonen strunta i allt, och när han fyllt 18 meddelade han att han skulle flytta hemifrån med en kompis.

– Vi förstod att de drack mycket alkohol, men tänkte att det skulle gå över. När jag kom till lägenheten insåg jag att han bodde i en knarkarkvart.

Sonen hade beviljats socialbidrag och hade därför regelbunden kontakt med socialtjänsten.

– Han tyckte det var smartare att gå på bidrag än att jobba. Pengarna räckte inte och då kom han till oss och bad om mer, men vi gav honom inget.

Margareta Nyström. Foto: Eva Ekeroth.

Så småningom blev han vräkt från lägenheten. Vad socialtjänsten kände till om sonens eskalerande missbruk, som nu omfattade fler droger, vet inte Margareta Nyström.

– När barnet är myndigt får man ingen information längre. Man kan ringa socialtjänsten och informera dem, men de tar aldrig kontakt och man får ingen återkoppling.

Själv förstod hon inte hur allvarlig situationen var förrän hennes dotter under ett gräl skrek: ”Du fattar ju inte. Din son knarkar.”

Foto: Fernando Medina.

Sonens kriminalitet ökade. När han var 21 fick han sitt första fängelsestraff.

– Det var det värsta jag varit med om. Då var det inte strulputten som åkte i fängelse utan den lilla killen som jag blåste på knät när han ramlat.

Efter avtjänat fängelsestraff flyttade sonen runt bland kompisar. Margareta Nyström var ständigt orolig.

– Ångesten de gånger vi inte fick tag på honom går inte att beskriva. Alla mina mardrömmar handlade om blod och död. Antingen blev han misshandlad eller så misshandlade han någon annan.

En period hamnade sonen i ett famil­je­hem och det var lugnt en tid, men efter ett uppbrott från en flickvän var det dags igen.

– Den här gången fick vi iväg honom till min halvsyster i Skåne. Det gick bra. Han var så annorlunda. Det kändes som om vi fått tillbaka vår pojke. Han fick lägenhet, jobb i charken på Ica, började spela korpfotboll och tog dykarcertifikat.

Även om sonen inte är död så har man rätt att sörja att livet med våra barn inte blev som vi tänkt.

Men så träffade han en gammal kompis från Uppsala och det ledde till ännu ett återfall. Lite senare ringde polisen. Sonen var häktad för att ha smugglat cannabis från Köpenhamn. Då ringde Margareta Nyström till FMN.

– Jag insåg att vi behövde hjälp så jag ringde och bokade tid för mig, min man och vår yngste son, som fortfarande bodde hemma. Problemen försvann inte för att vi gick dit, men vi fick hjälp att hitta en strategi och ett fungerande förhållningssätt.

– Vi fick också stöd i vår sorg. Även om sonen inte är död så har man rätt att sörja att livet med våra barn inte blev som vi tänkt. Det är en fruktansvärd sorg att ens barn ljuger och stjäl ifrån dig.

Hon vågade också berätta om sina förbjudna tankar.

– Jag har önskat att det bara ska ta slut och att jag skulle få börja sörja honom på riktigt, men det är förbjudet att önska livet ur sitt barn. När jag berättade det på FMN möttes jag inte av fördömande utan fick en stor kram av en erfaren mamma. Hon förklarade att jag var helt normal och att så hade alla föräldrar tänkt.

 

Så småningom flyttade sonen tillbaka till Uppsala. Situationen blev inte bättre. Efter ett självmordsförsök ville inte ambulanspersonalen ta med sig sonen eftersom han blivit våldsam.

– Vi körde honom i vår bil till psyk­akuten, men det slutade med att vi fick ta med honom hem igen. Vi var ständigt rädda för att han skulle göra om det. Det räckte att han var ute lite länge med hunden. Det var en tuff tid, men det blev faktiskt början på hans drogfrihet.

Självmordsförsöket föregicks av ett gräl med flickvännen som urartade i slagsmål och sonen dömdes för misshandel.

– Ganska snart träffade han en ny flickvän. När hon blev gravid bad han att få sitt straff verkställt. Kriminalvården gick honom till mötes så han var ute innan barnet föddes. Vid dopet var vi två stolta farföräldrar. Sonen hade fixat allt kring dopet själv och stod där nyklippt i kostym. Det trodde jag aldrig att jag skulle få uppleva!

Denna artikel är en del i ett tema om föräldrar till vuxna missbrukare. Läs också:
Från resurs till problem samt Anna Fugelstad: ”Mammornas berättelser är nödvändiga”

Dela artikeln:
0