Som en krona över La Paz ligger El Alto. Till denna stad har människor från den andinska landsbygden migrerat i hopp om ett bättre liv. Vi befinner oss i Sydamerikas fattigaste land, i ett av dess fattigaste bostadsområden. Här driver Maria-Luisa Rodriguez, 56, tillsammans med sin son, en liten restaurang i hemmets vardagsrum. På 4 000 meters höjd kryper kölden in i märgen och biter sig fast. Byggmaterialet som används är främst soltorkad lera som blandats med halm och annat som kan binda. Hemmens fyra väggar är emellertid inte något större skydd mot vädrets makter: isoleringen håller varken kylan ute eller värmen inne. Maria vet, hon lider av reumatism.
– Titta på mina fingrar, säger hon och visar upp sina händer som hon formar till en knytnäve.
Mot sina krämpor tuggar hon varje kväll koka. Enligt många bolivianer har det gröna bladet långtgående medicinska effekter och hjälper, förutom mot höjdsjuka också mot magkrämpor och sjukdomar som diabetes. Allt detta är dåligt vetenskapligt underbyggt enligt västerländska mått, men det hjälper Maria i alla fall.
– Jag behöver inte mer bevis än så, konstaterar hon.
En av de intressanta aspekterna med Marias relation till kokan är att hon enbart haft vanan inne sedan tiotal år tillbaka. Hennes mamma, som var quechua, en av landets 36 ursprungsgrupper, tuggade dagligen. Men eftersom samhället såg ner på denna tradition, såg den som något som ”indianer” gör, vidareförmedlade Marias mamma aldrig det till sina söner och döttrar. Det är först på gamla dagar som Maria omprövat barndomens föreskrifter och omfamnat denna tusenåriga tradition med rötter i Inkatiden.
Ny syn på ursprungsfolken
Det som hänt i Bolivia, och som Maria är ett exempel på, är att samhället fått en ny syn på ursprungsfolken, landets majoritet. Det har varit en lång process med många milstolpar, men från att ursprungsfolken i mitten av 1950-talet fick rösträtt har det apartheid-liknande systemet som spanjorerna lämnade efter sig, börjat att monteras ner. Det nya samhällskontrakt som människor krävt har lagt grunden för kontinentens starkaste sociala rörelser. År 2005 förde dessa fram Rörelsen för socialism (MAS) och landet fick då sin första president med ursprungsbakgrund: kokabonden Evo Morales. Han utlovade en revolution.
För tvåbarnsmodern Delia Arce, 30, handlar det om att överleva. Hon sitter på cementgolvet framför sina kokapåsar på La Paz kokamarknad, den största i landet. Hit kommer traktens bönder för att sälja sin skörd. Den intensiva lukten från bladen fyller den slitna industrilokalen med en höliknande doft. Väggarna är slitna och förstärker intrycket av de tunga liv som männen och kvinnornas sargade händer vittnar om. Medan Delia luftar kokan genom att röra om i plastsäcken, springer hennes barn omkring och leker. Som för så många andra i hennes situation är Delias dröm att barnen ska kunna skaffa sig en utbildning som tillåter dem att lyfta sig ur fattigdomen.
– Vår skörd räcker för att överleva, vi får till maten och ibland något extra, säger hon och beskriver sin åkerlapp på 20 gånger 20 meter som ”sliten” och ”trött”. Tre till fyra kokaskördar per år gör att jorden de brukar snart inte orkar mer. Vad som händer då vet hon inte.
Nationell symbol
Det var denna typ av livshistoria med dess tillhörande drömmar och slit som banade vägen för Evo Morales. Med honom vid maktens roder har kokan fått en framträdande roll i samhällslivet och i landets nya grundlag definieras växten som en nationell symbol. Det är nu slut med sammanstötningarna mellan bönder och militärer vilket var vardagsmat åren runt millenniumskiftet. Under denna epok hade bolivianska regeringar gjort gemensam sak med USA i deras ”War on Drugs”. Det handlade om att utrota råvaran till kokain.
Hur har det då gått under den nya regeringens mandat? Har USA:s värsta farhågor besannats? Det som människor i Bolivia är eniga om är att den traditionella konsumtionen av kokablad spridit sig till nya grupper i samhället. Idag tuggar inte bara ursprungsfolken och gruvarbetarna, utan också studenter och stadsbor som Maria. Lyxiga restauranger specialiserade på rätter med kokamjöl har också sett dagens ljus.
Den internationell sprängheta frågan är dock inte den traditionella konsumtionen, även om denna också motarbetas, utan hur stor del av skördarna som går till kokainmarknaden. Enligt FN-organet UNODC odlades i Bolivia 31 000 hektar koka år 2010. Rapporten som presenterades i september 2011 beskrevs av FN-organet som ”uppmuntrande nyheter” då produktionen trots allt varit stabil i Bolivia de senaste åren. Det som inte minst gör att de bolivianska siffrorna beskrivs i positiva ordalag är att de läses som en jämförelse: I Peru odlas nämligen 61 200 hektar och i Colombia 57 000. Bolivia står alltså ”enbart” för 20 procent av den andinska regionens kokaproduktion.
”Koka ja, kokain nej”
Juan Carlos Alurralde, vice utrikesminister, tar emot i sitt kontor i centrala La Paz genom att erbjuda koka-te, en dryck med likande effekter som vanligt te och kaffe. Han är stolt över FN-siffrorna och påtalar att man lyckats utan stöd från USA:s Drug Enforcement Agency (DEA). Deras närvaro var permanent i Bolivia fram tills att de slängdes ut ur landet 2008 efter ideologiska kontroverser med Morales regering.
– Vi har visat världen att vår ”koka ja, kokain nej”-strategi varit fruktbar. Vi har dessutom nått dit vi är utan övergrepp mot de mänskliga rättigheterna.
I samband med intervjun passar viceministern även på att ge en känga till Sverige som inom FN-systemet blockerat Bolivias strävan att avkriminalisera den traditionella konsumtionen av kokablad. I internationella fördrag likställs nämligen kokain med kokabladet.
– För oss handlar det om att försvara ursprungsfolkens rättigheter och traditioner. Sverige som är ett land som värnar denna typ av principer borde lyssna på våra argument.
Social kontroll
Modellen som Bolivia tillämpat och som viceministern prisar betecknas ”social kontroll”. Statens frånvaro i stora delar av landsbygden har inneburit att ursprungsfolkens organisationer och småbrukarnas fackförbund axlat en viktig samhällsfunktion. Dessa sammanslutningar bygger vägar, ser till att rättvisa skipas och reglerar i jordfrågor i många bygemenskaper. Idag samarbetar de även med polisens och andra myndigheter i arbetet med att begränsa de olagliga kokaodlingarna.
För att på allvar förstå hur systemet fungerar föreslår viceministern Juan Carlos Alurralde ett återbesök på kokamarknaden, där Delia Arce och hennes grannar håller på att få sålt sina skördar. Från La Paz centrum till Villa Fatima där marknaden är belägen, är det 30 minuters taxiresa uppför vältrafikerade men små gator. Försäljningen i den grön-gråa industrilokalen är för en utomstående komplex. Kokabladets kvalité, ju tunnare desto bättre, är en av faktorerna som avgör priset. Kommersen inne på marknaden är också uppdelad i rum där varje by har sin plats och sätter sitt eget pris. Detta system, utan mellanhänder, syftar till att få ner försäljningen till kokainindustrin eftersom det tillåter kontroll.
Förutom kokabönder arbetar på kokamarknaden också personer som Agustin Cruz. Han är här på ett tvåårigt mandat från sin by och berättar att hans uppgift är att övervaka kommersen samt se till så att allt flyter på. Agustin förklarar att säckarna kommer hit med otaliga stämplar och lämnar med minst lika många. Stämplarna reflekterar på ett sätt landets komplicerade byråkrati, men är också en illustration av den sociala kontrollen: för att odla koka behövs tillåtelse från byrådet, så väl som den lokala, kommunala och regionala fackföreningen – och överallt stämplar.
– Systemet ska göra det omöjligt att handla med säckar som inte är registrerade längs med vägen till staden, förklarar Lorenzo.
Produktion utöver det tillåtna
På kokamarknaden har kommersen tagit paus för dagen. Morgon har övergått i eftermiddag och taxibilar fyllda till bredden har lämnat La Paz. Ett lugn lägger sig över byggnaden, som förbyts när frågor om kokain kommer på tal. Trots allt rör det sig om 10 000-tals hektar utöver de avtalade som odlas i Bolivia. Tidigare regeringar hade slagit fast att 12 000 hektar fick odlas för att täcka landets traditionella konsumtion av koka. Med Evo Morales regeringen uppskattades att 20 000 hektar behövdes. Produktionen överstiger idag ändå det tillåtna. Frågan är vilka som bryter mot den gemensamma överenskommelsen. Till denna kokamarknad är det producenter från La Paz-regionen Yungas som kommer med sina säckar. Det andra stora kokaområdet i landet är Chapare, president Morales hemort. Och det finns en uttalad politiskt konflikt mellan de olika landsändarna.
– I Yungas är vi inte rädda för att låta USA inspektera. Varför är vår broder Evo det i Chapare, säger Ernesto Cordero, som basar över kokaproducenterna på marknaden.
Det insinuerande uttalandet görs medan han sitter bakom ett stort skrivbord. Ett tiotal personer från organisationens ledning följer samtalet. Ibland tar någon av dessa ordet, annars sitter de mest tysta. Deras närvaro ska förstås som ytterligare ett exempel på hur den sociala kontrollen fungerar i denna typ av organisationer: det handlar om att se till så att ingen säger något som inte avtalats, men också att göra alla närvarande kollektivt ansvariga för budskapet som förmedlas.
Stämningen är betydligt mer avslappnad uppe i El Alto hemma hos Maria där hennes son dukat undan efter att de sista matgästerna lämnat. På köksbordet ligger en stor kokapåse som Maria med jämna mellanrum sticker ner handen i för att i nästa rörelse föra ett blad mot munnen. Många kan inte sova om de tuggar på kvällen, men inte hon. Maria berättar att förutom reumatism också lider hon av magproblem: hon har svårt att smälta mat och har ofta ont. Besvären förvärrades för några år sedan då hennes läkare skrev ut piller till henne.
– Jag har blivit allergisk mot västerländska läkemedlen, säger Maria och slår fast att det trots allt var bra eftersom det bidrog till att hon gick över till traditionella kurer. Idag har kokan blivit min bästa vän.