Narkotikadöd

Helena Karlsson – ”Sorgen är en del av mig”

Ilska, saknad, smärta och skuld, allt finns i Helena Karlssons sorg efter dottern Nina. 25 år gammal dog hon av en överdos av läkemedlet fentanyl.

Det är vackert och prunkande hos Gröna gumman. Helena Karlsson öppnade butiken för inredning och växter på gågatan i Mora för ett halvår sedan, strax före jul. Som ett sätt att hålla sorgen i schack.

– Jag fungerar så. Jag är bra på att fly. Kanske hade jag aldrig öppnat min egen affär om inte allt med Nina hade hänt, säger hon, och tillägger:

– Nina hade älskat att jobba här.

Det gick så fort. Kroppen låtsas och flyr, hon tänker att Nina bara är bortrest på en lång tid, inte död. Så beskriver Helena Karlsson overklighetskänslan inför det hon varit med om.

– Sorgen blir så djup att jag inte orkar gå ner i den tanken, säger hon.

Samtidigt är det viktigt att få älta, det kunde hon göra i facebook-gruppen Droger dödade våra barn. Nu är hon inte så aktiv där, det blir för jobbigt, men hon vill ändå vara med och stötta andra.

– När jag gick med var vi femtio mammor, nu har gruppen 173 medlemmar. Det kommer hela tiden nya, de skriver ”I onsdags dog mitt barn”.

Foto: Anna Fredriksson

Helena Karlsson är en av 33 mammor som berättat i boken Vi begravde våra barn. De har gett ut den själva på Vulkan förlag. Hon tror att sorgen är lite annorlunda för den som mist sitt barn genom droger.

Först nu, tre och ett halvt år efter dotterns död, sörjer och saknar hon Nina som person.

– Första året var jag så arg på henne. Det var svårt att sörja, att hantera saknaden och samtidigt ha skuldkänslor för allt jag borde ha gjort. Om det hade hjälpt eller inte, jag får aldrig några svar. Jag kände mig onormal.

Ninas beroende började med att hon fick adhd-medicin av en kompis under en period när hon kände sig pressad. Hon var 23 år, utbildade sig till sjuksköterska, jobbade extra och lade ner mycket tid på sina hästar. Allt eskalerade väldigt snabbt när hon sedan började använda fentanylplåster, som Helena Karlsson tror att hon stal på jobbet. Bara några dagar efter 25-årsdagen, den 12 september 2014, hämtade polisen Nina för ett förhör om ett inbrott. De kontrollerade inte vad hon hade på sig, trots att de visste att hon hade ett beroende. Nina dog i arresten av en överdos fentanyl.

Nina fick tvångsvård för sitt beroende, men hon fick tag i droger även på LVM-hemmet. Det är en av många saker som Helena Karlsson anser gick fel.

Det var ingensom hann fatta hur allvarligt läget var för Nina. Foto: Privat.

Nina bodde i perioder hos Helena Karlsson och hennes sambo. När hon ville försöka sluta med fentanyl, när hon rymde från behandlingshem och när hon blev vräkt. Helena väntade barn, mot slutet av graviditeten fick hennes man hjärnhinneinflammation, låg i koma och blev hjärnskadad.

– Jag tänkte att ”nu gör jag allt för Nina”, och så hände detta med min sambo. Så kom hon vid sidan om. Jag visste att hon tog droger, men jag orkade inte göra något åt det.

I en stödgrupp för föräldrar fick Helena Karlsson lära sig att hon måste sätta stopp.

– Men det blev fel för Nina med det där hårda, hon såg det som att jag slängde ut henne. Någon annan hade kunnat ta den där rollen. Jag skulle stå för tryggheten och kärleken, samtidigt hade vi en liten bebis hemma. Jag anklagar mig själv och kommer aldrig bli tillfreds med känslan av att jag inte gjorde allt.

Samtidigt beskriver du hur du blev utestängd av vården och av socialtjänsten?

– Ja så var det, jag fick inte ens veta om hon var på behandlingshemmet. Och Nina släppte in mig så länge jag smekte henne medhårs. Det här gjorde det svårt för någon att hjälpa henne.

Alla som ville fick komma på begravningen. Många kom. Hon var omtyckt och rolig, en fest utan Nina var ingen fest.

När Nina dog träffade Helena Karlsson hennes tidigare kompisar som delade med sig av sina minnen. Det var läkande. Hon lade mycket energi på begravningen, som blev fin med mycket folk, blommor och Ninas älsklingsmusik.

– Nina ville vara någon speciell, jag beställde en vit gravsten med hennes bild på, det känns bra. Men fortfarande känns det helt overkligt när jag får räkningen på gravskötseln.

Efter begravningen packade Helena Karlsson själv allt från ett stort hus. En flytt var bestämd redan tidigare. Under två år bodde familjen hos svärföräldrarna och byggde nytt.

–Det var skönt att komma till tystnaden och måla med linoljefärger. Folk tycker att jag är stark, för att jag inte sitter hemma och gråter. Men det gör jag också, när ingen ser. Jag är en annan person nu, inte samma spralliga som gillar att träffa kompisar, resa och festa. Det har jag alls ingen lust med längre, jag har inte lust att träffa så många.

När hon träffar nya människor har Helena Karlsson ett behov att förklara.

– Jag brukar säga att Nina dog av en överdos av läkemedel, det känns bättre. Att det är skuldbelagt med droger gör också att man inte får rätt vård. Man får skylla sig själv, det är ju bara att sluta. Så tänkte jag själv tidigare.

Från början tänkte Helena Karlsson att hon inte behövde terapi, men hösten 2016 ringde hon vårdcentralen. Hon fick komma direkt.

– Jag hittade bara fel på mig själv. Jag har väl alltid haft en liten känsla av att jag inte duger, men nu hade jag svart på vitt att det var så. Skulden är en del av mig.

Hon fick en terapeut som blev som en god vän till slut. Det var skönt att bli tagen på allvar.

– Sedan ett halvår äter jag antidepressiva, jag kommer aldrig att klara mig utan dem. De dämpar känslorna lite, annars blir smärtan outhärdlig.

Helena Karlsson och hennes vuxna söner har blivit mycket mer måna om att berätta vad de betyder för varandra.

– Det är skönt att träffa dem, då kommer minnena upp, det känns bra, ibland annars tänker jag att Nina kanske inte funnits.

Läs Helena Karlssons kapitel om Nina från boken Vi begravde våra barn.

Mer från Accent