Nell och Elly blev drogfria med hjälp av Instagram
Nell Pedersen. Foto: Angelica Ogland.

Nell och Elly blev drogfria med hjälp av Instagram

Elly Yarali och Nell Pedersen började skriva om sin vardag när de fortfarande tog narkotika och drack alkohol. I dag är de båda alkohol-och drogfria tack vare instagramkontot Det är insidan som räknas.
Av: Angelica Ogland

Det är insidan som räknas är en dagbok på Instagram där människor i missbruk skriver om sin vardag. De berättar om överdoser, abstinens och total hopplöshet. Elly Yarali och Nell Pedersen började skriva om sin vardag när de fortfarande tog narkotika och drack alkohol. I dag är de båda alkohol-och drogfria tack vare instagramkontot Det är insidan som räknas.

Nell, varför har ni alltid persiennerna nere hemma hos er?

De stod ute på gården. Omringade av hyreshusen. Hennes kompisar tittade på henne: ”Nell, varför har ni alltid persiennerna nere hemma hos er?”

– Det är något fel på dem. De går inte att dra upp.

Nell ljög. För hur skulle hon kunna berätta som det egentligen var? Att mamma var deprimerad och inte orkade med dagsljuset. Att alltid när mamma var så där ledsen så var det mörkt hemma. Kolsvart. Men hennes vänner skulle snart bli varse. På Nells första skoldag brakade livet ihop och inget blev någonsin sig likt igen. Pappan, som var alkoholist, hade efter ett gräl med Nells mamma lämnat familjen. Det var inget konstigt med det, det brukade ordna sig. Nell var pirrig och nervös, uppspelt inför att börja skolan. Hon gjorde sig iordning och gick sedan in till köket för att äta frukost. Men när hon kom in i köket så var mamma konstig. Hon satt vid fläkten och rökte cigarett efter cigarett och svarade inte när Nell pratade med henne.

– Hon drabbades av ett nervsammanbrott. Det var som att hon gick sönder. Hon sprang ut i bara trosor på gården och skrek. Hon var helt utom sig och okontaktbar.

Och alla såg. Såg hur Nells varma, inkännande och vackra mamma tappade det. Hennes kompisars föräldrar samlades omkring mamman som under tumult blev nedbrottad av polis och ambulanspersonal. Mamman blev inlagd på mentalsjukhus. Och den där första skoldagen blev det inget av. Nell och hennes två systrar blev omhändertagna av Barnavårdsnämnden och hamnade på barnhem.

När Elly var 16 år fick hon lugnande tabletter utskrivna första gången.

Elly Yarali är allvarsam, både i blicken och i sitt sätt att vara. Hon rör sig sakta, tänker efter innan hon pratar. Ibland kan man se hur stora sorger har satt sina spår hos människor. Det går inte riktigt att beskriva men det är som att det reflekteras i blicken. Och en sådan blick har Elly. Det finns sorg där bakom.

– Jag kan inte säga när jag började må dåligt, för jag har aldrig mått bra.

Elly hade egentligen alltid haft lätt för sig i skolan. Hon var duktig på språk och hade bra betyg. Men hon kände sig utanför och aldrig riktigt lycklig. Hon utvecklade ätstörningar tidigt. Hon var bara 11 år första gången hon stoppade fingrarna i halsen. När hon kom in i tonåren började hon dricka och röka hasch. Och hon mådde allt sämre. När Elly var 16 år fick hon lugnande tabletter utskrivna första gången. Ellys tonår och vuxenliv har sedan dess varit en balansgång av att ta narkotika och dricka, försöka sluta och att åka in och ut på psyket. Elly har flera överdoser i bagaget. Bakom varje destruktiv handling fanns en stark drivkraft att få det att sluta göra ont inuti.

– Jag ville stänga av alla jobbiga känslor. Jag tyckte inte om mig själv och jag ville få bort allt som var jag.

Elly Yarali. Foto: Angelica Ogland.

Från den dagen då mamman hamnade på mentalsjukhus lovade Nell sig själv att hon aldrig mer skulle visa sig svag.

Från den dagen då mamman hamnade på mentalsjukhus lovade Nell sig själv att hon aldrig mer skulle visa sig svag. Hon skulle vara duktig, stark, inte klaga. Och inte be om hjälp. Som vuxen levde Nell som nykterist. Hon hade alltid jobb och var väldigt mån om att vara duktig i alla sina angelägenheter. När Nell var i trettioårsåldern fick hon en son. Hon hade en fin relation till sonens pappa.

– Ja, vi hade det väldigt bra. Men kärleken tog slut, som den gör ibland.

Efter separationen hade Nell sin son varannan vecka och på ytan var hon den perfekta mamman. Men där under gömde sig en stor smärta som manifesterade sig i ätstörningar och ett stort duktighetskomplex och ett stort fokus på sitt utseende. Allt skulle vara perfekt. Nell träffade så småningom en ny man. I början var hon så kär och allt verkade stämma. Men det tog inte lång tid för än det första slaget kom.

– Han var en riktig psykopat.

De följande åren blev ett helvete. Nell blev misshandlad, hotad och våldtagen om och om igen av pojkvännen. Till slut, med hjälp av en vän, lyckades hon polisanmäla och lämna honom.

Ellys dagar började med att sjuksköterskan gav henne morgonmedicin. Stämningsstabiliserande, ångestdämpande, lugnande, antidepressiva.

Ellys dagar på psyket var många och långa. Väggarna var så där vita som de bara är på psyket. Intetsägande korridorer. Dagar utan ramar. Det var som att det satt i väggarna också, all ångest från alla patienter som vandrat där under så många år. Och den där speciella doften som bara finns på psyket. Det var nog något med tvättmedlet som de tvättade sängkläderna med. Lakanen doftade ingenting, men samtidigt fanns där en stark doft av sjukhus. Ett starkt ingenting. Ellys dagar började med att sjuksköterskan gav henne morgonmedicin. Stämningsstabiliserande, ångestdämpande, lugnande, antidepressiva. Detta upprepades sedan flera gånger om dagen. Personalen misstänkte add, adhd utan hyperaktivitet, de pratade också om emotionell personlighetsstörning. Men diagnoserna både sattes och togs bort och ingen visste riktigt vad som var fel. Det ända Elly visste var att det gjorde ont att leva.

– Oftast så låg jag bara i min säng och kastades fram och tillbaka mellan apati och gråtattacker.

Elly fick trots det permissioner. Flera gånger slutade permissionerna med att hon överdoserade lugnande tabletter och fick föras till intensivvårdsavdelningen där hon vårdades för den livshotande överdosen i flera dygn.

Hjärtat får inte plats i bröstkorgen. Ångest av den värre sorten. Jag och mina känslor. Vi är kaos. All over the place. Det är svårt att förklara vart problemet ligger när det hela är så komplext att jag knappt förstår mig på mig själv. Tankarna irrar runt i huvudet och liksom fastnar i varandra; en tanke utlöser 72 nya, jag hinner aldrig tänka klart en tanke innan den avbryts av nästa och ursäkta mig men HELVETE vad frustrerande det är, det verkligen tär och tröttar ut en. Det enda jag längtar efter då är förstås något lugnande; något som kan sakta ner, ge mig lite sinnesro, lugn. Eller bara något som får mig att känna och tänka vad som helst förutom det jag egentligen känner och tänker. 22 dagar utan benso, imo och oxy idag och jag vill verkligen se den siffran stiga.. Dock har alkoholintaget definitivt ökat – denna vecka var jag nykter endast på tisdagen. Det är ju så enkelt, så lätt, så accepterat och dessutom finns det ju alltid anledning att fira. Eller sörja, välj själv. Det har blivit okej att inte vara vid sina sinnes fulla bruk, sålänge det är alkoholen och inte knark (!) som är boven. Nä, nu ropar tvångstankarna att det är dags att återvända till ångesten. Trevlig lördag på er och tack för era kommentarer på mitt förra inlägg, ni skriver så mycket klokt och jag tar åt mig av vartenda ord! ❤️ /Elly #EllyDÄISR

Ett inlägg delat av Det är insidan som räknas (@detarinsidansomraknas)

Nell hade aldrig varit särskilt intresserad av alkohol, gillade inte att vara full och var ju nykterist.

Efter åren av misshandel, våldtäkter och förföljelse kunde Nell inte sova.

– Vet du vad som hjälper? Drick ett glas vin eller två innan du går och lägger dig, sa en väninna till Nell.

Nell tvekade. Hon hade aldrig varit särskilt intresserad av alkohol, gillade inte att vara full och var ju nykterist. Men hon bestämde sig för att ge det ett försök. Hon ville bara få sova.

– Jag har aldrig sovit så gott i hela mitt liv. Det var en sådan befrielse.

Nell fortsatte att dricka. Och så småningom kunde hon inte sluta. I dag är Nell 52 år och hon drack i över tio års tid. Men alltid i smyg. Och aldrig när hon hade sin son. Fasaden var stenhård och varken vänner, kollegor eller sonen anade någonsin att hon var alkoholist.

Hej alla fina själar Nell här! Måste bara dela med mig till er alla vackra själar,vill så gärna av hela mitt hjärta att ni också ska få känna den grymma lycka jag känner inom mig!! jag har i stort sätt varit trasig o olycklig hela mitt liv och inte levt o njutit av livet,utan det har i stort sätt bara handlat om att överleva:(:(och nu börjar jag känna mig lycklig o börja njuta o leva <3 jag har gått färdigt min behandling o börjat jobba i stegen o är grymt aktiv i alla möten och alla dessa människor jag funnit genom möten o behandlingen är dem mest fantastiska människor jag stött på i mitt liv<3 det är min nyfunna familj som jag aldrig vill släppa <3 jag har funnit många hjälta på vägen och dem största hjältarna som gav mig kraften att ta tag i mig själv är Mange Elly Sanna <3 <3 <3 så snälla alla ni vackra själar kämpa kriga försök hitta någon kraft som hjälper er !!!<3 <3 <3 kärlek värme styrka kraft till er alla <3 kämpa kriga simma i land<3/NELL #NellDÄISR

Ett inlägg delat av Det är insidan som räknas (@detarinsidansomraknas)

Elly hade egentligen ingen plan på att sluta med narkotika. Hon ville mest bara skriva av sig.

Elly hade alltid skrivit. Dels för att hon tyckte att det var roligt men också för att få ur sig allt det jobbiga. Men hon hade aldrig visat det hon skrivit för någon. En dag hamnade hon på Instagramkontot Det är Insidan som räknas. Kontot startades av artisten och konstnären Mange Hellberg. Han ville ge utrymme åt andra historier än de som vanligen hörs i media och han ville också använda sin egen arena av följare till något betydelsefullt. I dag har kontot 17 300 följare. När Elly kontaktade Mange Hellberg för cirka två år sedan var hon mitt uppe i sitt missbruk av lugnande tabletter och alkohol. Hon hade egentligen ingen plan på att sluta med narkotika. Hon ville mest bara skriva av sig. När hon skrivit för kontot ett tag frågade Mange Hellberg henne om hon ville ta över ansvaret och bli administratör för kontot.

– Han var tydlig med att det innebar ett stort ansvar men han var också tydlig med att han litade på mig.

Och så var inte Elly van vid att bli bemött. Hon kände ofta att det sjuka blev hennes identitet. Att alla kontakter med psykiatrin, alla läkare på psyket som behandlade henne som att hon var en missbrukare som bara ljög. Det här var något annat.

– Jag kände bara shit! Frågar han mig?! Vad läskigt. Men jag gjorde det. Jag tackade ja.

I all hopplöshet, allt smygdrickande och i alla försök att hålla ihop, så hittade Nell ett ljus.

Det var Nells barnvecka och hon kände hur ångesten började strama över bröstet. Det var ångest av den värre sorten, den sorten som endast gick att döva med alkohol.

– Jag tänkte att jag bara måste dricka något. Så jag tog min kaffekopp och gick till bokhyllan, tog en vinflaska, öppnade den och fyllde på i muggen och hoppades att min son inte skulle märka något.

– Mamma vad gör du? Är du alkoholist? Frågade sonen chockat.

Han stod bakom henne och hade sett allt. Nell vände sig om och tittade på sin tonårige son.

– Då brast allt. Jag lovade honom att söka hjälp.

Nell sökte hjälp på öppenvården men hon klarade inte av att vara nykter och fortsatte att dricka i smyg. I all hopplöshet, allt smygdrickande och i alla försök att hålla ihop så hittade Nell ett ljus. Hon satt på puben en kväll och drack och hamnade av en slump på Instagramkontot Det är insidan som räknas.

– Jag tänkte att det kanske kunde vara något för mig. Jag kände att jag måste göra något. Och jag ville berätta. Jag hade hållit så mycket inom mig. Jag hade aldrig berättat om min barndom. Men nu kände jag att jag ville göra det. Jag orkade inte trycka undan allt mer.

Sagt och gjort. Nell började skriva för kontot. I dag har Nell varit drogfri i två år.

– I hela mitt liv hade jag varit tyst om allt och tagit hänsyn till alla andra. Men jag bestämde mig för att nu är det min tur. Att öppna mig blev min räddning.

Hej alla fina själar♥ För typ ett år sedan,ville jag inte leva .Sorgligt men sant!Jag hade tappat livsgnistan o ångesten o mitt beroende hade tagit makten över mig,det kändes som om jag levde i ett svart trångt hål o inte kunde andas,varje dag va en kamp!Det va som att leva i ett helvete,som om jag bara kände luckten av döden,fyyy faaan så vidrigt!!och jag kommer aldrig glömma!!Men tänk idag sitter jag här nu o tagit min 1års bricka och känner sådan lycka o sinnes ro God bless,♥någon gud har jag inte funnit ,men en kraft starkare en mig själv ,som jag nu överlämnat mig till ,genom att släppa all rädsla ,skam,och lättat på den tunga ryggan!! kraften jag fått är utan tvekan alla ni som givit mig på vägen o genom att lyssna o dela med mig har jag funnit massor av verktyg till att få ett bättre liv o börja leva o njuta! Så det finns hopp för oss alla hur jävla mörkt det en ser ut!! Så snälla ge aldrig upp kriga kämpa o simma saatan en dag sätter man hammarn på spiken tro mig!!Kärlek o värme till er alla o styrka i massor LOVE ♥ ♥ ♥ / NELL #NellDÄISR

Ett inlägg delat av Det är insidan som räknas (@detarinsidansomraknas)

I dag jobbar Elly inom vården och har siktet inställt på att göra skillnad för andra människor.

I dag är Elly 23 år. Hon driver fortfarande Det är insidan som räknas. Och hon har inte tagit droger på två år. Hon jobbar inom vården och har siktet inställt på att göra skillnad för andra människor.

– Jag vill så gärna att fler ska hitta den väg som jag har funnit.

För i dag orkar jag leva. När Elly pratar om Det är insidan som räknas så är det som att den där sorgen i blicken försvinner en stund. Hon lyser upp. Att få dela med sig och alla positiva kommentarer gjorde att hon orkade och faktiskt ville bli drogfri.

– Plötsligt ville jag kunna säga ”i går var jag helt drogfri”.

Dela artikeln:
0