Minnen utan skyddsnät
Alkohjulet kan säkert väcka många känslor hos sin publik. Men det är ingen fara, menar skådespelarna. ”Inget av det vi spelar upp är värre än hur de har det hemma."

Minnen utan skyddsnät

Av: Jenny Stadigs

Just nu spelas flera pjäser runt om i landet om hur det är att växa upp med missbrukande föräldrar. Accent har besökt två av dem: Alkohjulet och Vem har sagt att det ska vara vackert.

Det är finslipning av pjäsen Alkohjulet, om några dagar börjar turnén till Örebro läns högstadieskolor. Skådespelarna Malin Berg och David Carmel har lång erfarenhet från teatern men detta är det mest personliga de har gjort.

Malin Berg inleder på den avskalade scenen med att berätta att hennes pappa var alkoholist, för David Carmels del var det mamman.

– Som barn trodde vi att vi var ensamma om att ha det så, men idag vet att vi att många andra delar samma minnen.

Så sker förvandlingen, byxorna viks upp för att visa randiga långstrumpor, hattar och röda näsor kommer på plats, rösterna förändras. De bubblande, fullständigt gränslösa clownerna Persson och Tito tar över och presenterar…

– ALKOHJULET!

Tito snurrar på hjulet.

– Minne nummer 27! Söndagsmiddagen!

David blir den lilla flickan som ritat en fin teckning till sin pappa. Middagsbord och teckning är osynliga, men den mimade rekvisitan känns lika realistisk som minnet vi får ta del av. Med ansiktet delvis dolt av en halvmask kommer pappan inraglandes och tar högljutt och självcentrerat plats. De svikna förhoppningarna syns i flickans ansikte, som till slut lämnar middagen med ursäkten att hon fick lite ont i magen. ”Det är många som är magsjuka i skolan just nu…”

Pang. Scenen är slut, clownerna tillbaka. Persson och Tito retas med musikern, de frågar nyfiket vad jag skriver i mitt block, söker hela tiden efter skratt och reaktioner hos oss i publiken. Det blir tvära kast mellan skratt, trams och allvar.

När Persson och Tito blivit Malin och David igen berättar de om när de för ett par år sedan insåg att de hade en gemensam bakgrund. Idén växte fram om att använda clownen som metod för att berätta sin historia.

– Som clown tar jag på mig ett sorts fysiskt skydd, jag kan använda vad jag vill där under, säger David Carmel. Clownen får också vara rolig och man kan dra det långt.

Regissören Gunilla Orvelius håller med.

– Med clownen kan man gå från det mest subtila till det mest groteska.

Och visst blir det stundtals groteskt. Den fulla pappan är inte lite smått berusad utan plakatfull. Inom annan teater skulle det kännas som överspel, men här funkar det – väldigt bra.

– Pappan i pjäsen bygger på min pappa, det är hans kropp när han var full, berättar Malin Berg som tycker att det varit befriande att gestalta sin pappa.

Alkohjulet kan säkert väcka många känslor hos sin publik. Men det är ingen fara, menar skådespelarna. ”Inget av det vi spelar upp är värre än hur de har det hemma."

Alkohjulet kan säkert väcka många känslor hos sin publik. Men det är ingen fara, menar skådespelarna. ”Inget av det vi spelar upp är värre än hur de har det hemma."

Under hela arbetet har det varit viktigt att kolla att man är rätt ute. Man har diskuterat med en barnpsykolog och bland annat ungdomar från Örebro kommuns stödgruppsverksamhet Sputnik har gett respons. Tack vare den processen har skådespelarna blivit stärkta i sin övertygelse att det inte är farligt att väcka även andras minnen.

Ingen av de båda skådespelarnas missbrukande förälder lever. Malin Berg fick en kort tid mot slutet av pappans liv då hon och han kunde mötas.

Pappan gav henne 35 000 kronor att använda till terapi, eftersom han insåg vad han orsakat henne. Terapin betydde mycket, men under arbetet med Alkohjulet har Malin Berg kommit till nya insikter.

– Jag har upplevt att jag inte alls är ”frisk”. Jäklar vilket arbete jag har kvar när det gäller mitt dagliga liv!

David Carmels mamma söp ihjäl sig på bag-in-box-vin utan att någonsin se sig som alkoholist.

– I min familj var myten att vi kunde tala om allt, men vi talade aldrig om missbruket.

Som barn tog han rollen av en clown, som försökte avleda uppmärksamheten. Men Alkohjulets clown är av en annan typ. En clown som inte gömmer sig utan är en – stundtals brutal – sanningssägare.
– För mig är clownen mitt inre barn. Han tar hand om sig själv, och är fantastisk precis som han är.

Text: Helena Wannberg Foto: Ron Pyke

Svart pjäs om alkohol i familjen

Den nattsvarta pjäsen ”Vem har sagt att det ska vara vackert” är en del i ett projekt som ska nå utsatta människor. Under hösten turnerar pjäsen runt om i landet.

I höst turnerar teater OffStockholm med den nyskrivna pjäsen ”Vem har sagt att det ska vara vackert” på teatrar, skolor och anstalter. Pjäsen är skriven av Anne-Li Ramirez som sedan många år är konstnärlig ledare för OffStockholm. Teaterns huvudsäte finns i Stockholmsförorten Blackeberg. Liksom hennes tidigare pjäser, bland andra ”När änglar faller längre ner än botten” handlar också den här om missbrukets brutala konsekvenser och om framför allt barnens utsatthet.

När pjäsen börjar har en familj just mist en nära anhörig. De har kommit hem från begravningen. Men i stället för att låta sorgen sjunka in och stötta varandra bubblar gamla smärtor och sår upp till ytan. Och det är ingen rolig familjesaga som dukas upp i den här nattsvarta pjäsen. Den gamla och sjuka pappan kan inte kommunicera sin sorg. De medelålders syskonen John och Marie tassar först på tå för att senare slunga den ena anklagelsen efter den andra mot varandra. Maries tonårsson Adam försöker blidka sin mor, som tar till flaskan för att orka.

”Vem har sagt att det ska vara vackert” är en pjäs om skuld, psykisk instabilitet, sorg och alkoholism.

– Det är ingen lätt pjäs att se, konstaterar producenten Isabell Lindström och berättar att i de publiksamtal som man alltid har efter OffStockholms pjäser, var reaktionerna annorlunda än de brukar.

– Det blev väldigt tyst. Många såg chockade ut. Det är en mörk pjäs med hög igenkänningsfaktor. Den här trasiga familjen känner en del alltför väl igen sig i, medan andra kanske inte kan eller orkar relatera till innehållet.

OffStockholm har många års erfarenhet av olika projekt, vars nav är teaterdramatiken. Den nya pjäsen är bara en del i projektet ”Mamma, pappa, barn” som syftar till att nå människor som befinner sig i utsatthet. Målgrupperna är vuxna och ungdomar med kriminalitet och/eller missbruksproblematik.

De som deltar i projektet, som löper över tre år, får en möjlighet till en meningsfull tillvaro genom kreativitet och personlig utveckling. Att spela teater kan sätta igång många processer som ger både styrka och självkänsla. Att se pjäser som berör och diskutera innehållet efteråt, lära sig mer om scenframställning, improvisation, scenteknik och marknadsföring är bara några av de delar som ingår i de tre metodpaket OffStockholm erbjuder unga och vuxna med missbruksproblematik.

Pjäsen ”Vem har sagt att det ska vara vackert” samt de efterföljande samtalen vill lyfta fram att den som lever i ett alkoholmissbruk inte är ensam och att stödgrupper och ett brett kontaktnät ger ett bredare perspektiv. Men ämnet är minst lika viktigt för de anhöriga. Att förstå hur en alkoholist fungerar är en förutsättning för att kunna bemöta sin egen situation på rätt sätt.

Text: Maria Zaitzewsky Rundgren Foto: Anders Löwdin

Dela artikeln:
0