Det var ingen självklarhet att det skulle bli just en ungdomsroman när Marie Björk för några år sedan satte sig ner för att skriva sin första skönlitterära bok. Men hon gav sig själv helt fria händer. Hon skulle gå på känsla och skriva vad hon ville.
– Det var som att lyfta på ett lock. Jag hittade genast tonen och tilltalet och insåg ganska snabbt att det jag skrev till vis del var självbiografiskt. Det var inget jag hade planerat, men det var så det blev. Ämnet är på flera sätt tungt och det har stundtals varit svårt att skriva om hur det är att växa upp med en alkoholiserad pappa. Men jag hade uppenbarligen ett starkt behov av att få ut det, säger Marie Björk.
Hon tillägger att bokens huvudperson Sandra förvisso har lånat många drag av henne och hennes erfarenheter, men det är absolut inte hon till punkt och pricka. Det är en skönlitterär historia.
Att det var en ungdomsroman hon höll på att skriva upptäckte hon efter ett tag. Det gjorde henne glad. Hon tycker att hon själv hade behövt en sådan här bok när hon var i tonåren. En romanfigur att identifiera sig med när man själv känner sig utsatt och ensam om att leva i en familj där det finns missbruk.
– Det har kommit en del bra vuxenromaner på det här temat på senare år. Men mig veterligen inga ungdomsböcker. Jag är övertygad om att det finns ett stort behov av att prata om det här bland unga, säger Marie Björk.
I den fortsatta skrivprocessen hade hon en tydlig bild av sin målgrupp.
– Jag har lätt att hitta tillbaka till de känslor jag hade i barndomen, men det var förstås svårt att veta om jag hade hittat rätt tilltal. Om ungdomar verkligen kunde känna igen sig i Sandra. Så jag samlade en liten grupp unga testläsare som fick komma med synpunkter. Jag var beredd på att behöva ändra en del, men blev både rörd och lycklig när jag fick positiv feedback. Jag förstod då vilket stort behov boken fyller, säger Marie Björn sakta och rör med skeden i en kopp med hett té.
– Recensioner i all ära. Men ungdomarnas röster betyder allra mest för mig!
Hon är liten och tunn med en tvärklippt blond page som är lika precis som hon själv. Det märks att inget lämnas åt slumpen. Marie Björk vet vad hon vill och besitter ett lugn som hon har jobbat hårt för.
När hon började skriva ”Jag blundar tills jag finns” (Idus förlag) kände hon sig trygg och stabil. Befann sig på en bra plats i livet. Men dit har hon inte kommit gratis. Redan som tonåring sökte hon hjälp när hon mådde dåligt och hon har under många år gått i terapi för att bearbeta sina barndomstrauman. Hon vägrar att föra de sjuka mönstren vidare.
I dag känner hon sig stark och trivs med sig själv och livet. Hon är yrkesmässigt framgångsrik, är sambo med fästmannen Gabriel, och planerar att så småningom skaffa en egen familj.
– Jag är ett levande bevis på att det går att bryta dåliga mönster. Det finns hjälp att få och man kan må bättre, även om man har haft en svår uppväxt. Jag är förstås präglad av min uppväxt, den har påverkat mig på olika sätt. Bland annat har jag haft några destruktiva relationer, säger Marie Björk.
I tonåren var hon ihop med en kille som drack och blev aggressiv.
– Efteråt var han ångerfull och jag minns hur härligt jag tyckte det var att riktigt gosa in mig i hans famn. Jag värdesatte inte mig själv utan tyckte att det var värt att få skit när jag sedan fick så mycket uppmärksamhet och kärlek.
En annan konsekvens av uppväxten är svårigheten med tillit. Hon tar aldrig för givet att folk finns där när hon behöver dem och funderar alltid ut nödvägar om det skulle gå åt skogen. Känslan är att när det kommer till kritan har hon bara sig själv.
– Ett löfte betyder ingenting. Jag tror när jag ser resultat, inte förr. Min pappa lovade efter varje period han drack att han skulle bli nykter. Men han föll tillbaka i missbruk varje gång, säger Marie Björk.
Hon tycker fortfarande att det är svårt att berätta. Minnena från barndomen gör ont. Den centrala känslan var att familjen hade en hemlighet som ingen utomstående borde känna till. Det gjorde att hon kände skam.
– Det var inte uttalat att jag inte fick prata om det, men det var underförstått. Så jag lärde mig att hålla fasaden. Jag visade mig glad utåt och ingen förstod hur jag hade det hemma. Även pappa höll fasaden. Han jobbade och skötte sig utåt. Men bakom kulissen var han periodare. Jag älskade min pappa, som också var glad och rolig. Så jag hoppades alltid att det skulle bli bättre, att han en dag bara skulle vara den där fina pappan. Men så började han dricka igen och då blev han ibland aggressiv, säger Marie Björk.
Hon berättar att han efteråt var ångerfull och lovade dyrt och heligt att det var sista gången han drack. Nu skulle han äntligen sluta.
– Men så blev det aldrig. Han bröt sitt löfte gång på gång, verkade inte förstå allvaret. Det sveket har satt djupa spår i mig. Det var fruktansvärt att inse att han uppenbarligen inte tyckte att det var värt att gå i behandling för vår skull. Hur kan man välja spriten före sina barn? Så är det fortfarande. Han vill nog sluta dricka, men söker inte den hjälp han egentligen behöver. Jag har sedan några år valt att bryta kontakten med pappa. Jag har ställt ett ultimatum: sök hjälp och bli nykter – annars tänker jag inte träffa dig. Det går inte att ha en sund relation med honom som han är nu och jag behöver tydlighet, annars får det vara, säger hon med eftertryck.
Hennes ställningstagande har förstås försvårat umgänget med familjen. Om hennes pappa är närvarande vid en högtidsdag, då kommer inte hon. Men hon står fast vid sitt beslut.
Hon medger att alkoholism är en sjukdom. Men hon är noga med att understryka att det inte innebär att den som är alkoholist har rätt att gömma sig bakom sin diagnos. Alla har ett ansvar för att försöka bli friska, menar hon. Hon jämför med någon som får ett cancerbesked. Struntar denne då i att söka läkarhjälp?
Från vissa håll har hon fått höra att hon ”förråder” och hänger ut sin pappa genom att prata öppet om hans alkoholism och genom att skriva en bok. Men hon har svårt att förstå det resonemanget.
– Ett sådant resonemang bidrar ju till att familjer fortsätter att leva med sin hemlighet. Tvärtom anser jag att vi måste prata mer om det här. Jag vill uppmärksamma problemet! Det är en viktig anledning till att jag har skrivit boken. Som författare har man möjlighet att använda sig av sina egna erfarenheter och omvandla dem och lyfta dem till en mer allmängiltig nivå och därmed kunna nå många människor.
Hur har hennes närmaste reagerat på boken? Marie funderar några sekunder innan hon svarar.
– Mina föräldrar står bakom mig och är stolta, det vet jag. Jag tog steget som de inte tog. Men det är klart att många i deras närhet som inte visste, nu vet hur det ligger till. Men jag har inte skrivit boken för att hämnas på någon, utan för att jag vill att vi pratar om det här.
Trots att det finns alkoholism i familjen är Marie Björk inte nykterist.
– Nej, jag kan njuta av ett glas vin vid rätt tillfälle, exempelvis i samband med en god måltid. Men jag är väldigt mån om att inte utsätta mig för risken att bli beroende. Jag skulle aldrig dricka för att våga mer eller prestera mer, säger hon.
”Jag blundar tills jag finns” har fått strålande recensioner och det är förstås roligt, tycker Marie Björk. Men att tonåringar älskar boken betyder ännu mer.
– Jag vill att de som läser boken ska känna att det finns hjälp att få och att de inte är ensamma. Kan jag hjälpa ett enda barn, så har boken fyllt sitt syfte. Huvudpersonen Sandra har visserligen en pappa som dricker och är i en väldigt utsatt situation, men hon är samtidigt stark och kompetent. Det är också viktigt att förmedla, att man som offer inte alltid behöver vara svag, säger Marie Björk.
Hon hoppas att även vuxna läser boken och att fler orkar lyfta blicken och verkligen ser barnen.
Förhoppningen är också att boken ska nå in i skolorna och att den ska användas med hjälp av den lärarhandledning hon själv har skrivit, så att fler som jobbar i skolan får kunskap och kännedom att det i varje klass finns barn som lever i en familj med alkoholism.
Fotnot: Marie Björk har fått ett kulturstipendium från Västerås kommun för sin bok, vilket Accent skrev om förra veckan.