Lena Forsman blev medberoende
Foto: Lava förlag

Lena Forsman blev medberoende

I mogen ålder blev Lena Forsman kär i en man som missbrukade alkohol och droger – och drogs in i en destruktiv spiral av medberoende. Om sina erfarenheter skriver hon i debutromanen ”Låtsas som ingenting”.
Av: Maria Zaitzewsky Rundgren

I romanen ”Låtsas som ingenting” (Lava) heter huvudpersonen Eva. Hon är i 50-årsåldern, frånskild med tre vuxna döttrar och arbetar som lärare. Hon har ett bra liv. En dag läser hon av en slump ett blogginlägg på nätet och fascineras av mannen, Paul, som skriver så känslosamt och vackert. Eva skickar ett meddelande och snart visar det sig att de har gått i samma klass. Det blir början på en himlastormande passion. Paul kommer ner till Stockholm för att träffa Eva och sedan den dagen är de oskiljaktiga. Han berättar att han har haft ett missbruk, men att han nu är nykter. Eva tycker att han är stark som har tagit sig ur missbruket och blir om möjligt ännu mer förälskad.

Så småningom bestämmer sig Paul för att flytta från Västerbotten där han bor, till huvudstaden och sin kärlek. Han flyttar in hos Eva, trots att han har tillgång till en egen lägenhet. Livet leker. Paret reser på semester till Indien. Men små, små tecken på att allt inte står rätt till börjar snart visa sig. Som Pauls ständiga pillerknaprande. Han drar sig undan, ljuger, är grälsjuk och självömkande. Eva fattar ingenting. Vad har hon gjort för fel? Var är den känslige, varme Paul som hon älskar? Hon viftar bort farhågorna.

Det visar sig att han har fått ett återfall. Det blir början på en destruktiv spiral av flera missbruksperioder. Eva kämpar i motvind. Hon vill så gärna hjälpa sin älskade och han slutar snart att dricka. Ber om förlåtelse och lovar bot och bättring. För att sedan börja igen. Eva vet att hon borde släppa taget för att rädda sig själv, men vet inte hur.

 

Med ett flyhänt och engagerande språk för Lena Forsman läsaren rakt in i medberoendets helvete. Det är oavbrutet spännande och intressant – och det är svårt att begripa att ”Låtsas som ingenting” är författarens debut.

– Boken är skriven från hjärtat, från min innersta kärna. Det var nödvändigt för mig att skriva den, för att förstå och komma vidare. Min förhoppning är att människor ska känna igen sig när de läser om Eva. Det är en allmängiltig kärlekshistoria som jag tror berör många, särskilt kvinnor, säger Lena Forsman.

Hon berättar att hon har haft ett medberoende-beteende under hela sitt liv, trots att hon inte har vuxit upp med missbruk. Ett beteende som innebär att hon i relationer faller in i rollen som den som ska stötta, ta hand om, vara till lags och aldrig sviker. Ett beteende som kan vara självutplånande.

– Att stötta och vara lyhörd kan vara bra egenskaper i vissa lägen. Som i mitt jobb som lärare till exempel. Men det är inte så bra i relationer. Tyvärr är det ju så att kvinnor med det här självutplånande tassa-på-tå-beteendet ofta drar till sig män som har problem med exempelvis alkohol och droger.

 

Lena Forsman tror att hennes egen medberoendeproblematik kommer från barndomen. Hon blev övergiven av sin pappa och kommer från en arbetarklassmiljö där man inte skulle tro att man var någon och där känslan av att inte duga var ständigt närvarande. Självkänslan var låg och hon lärde sig tidigt att inte kräva för egen del.

– Man nedvärderar sig själv och tror inte att man är värd en bra relation med en frisk och vettig man, utan går igång på att hjälpa och ställa upp. Den sjuka dynamiken blir själva drivkraften i förhållandet, säger hon.

 

I mogen ålder blev hon förälskad i en man med missbruksproblem – och hamnade i ett medberoende. Till slut kretsade hela tillvaron kring relationen och hur hon skulle få honom på fötter. Om hon bara gjorde si eller så skulle allt ordna sig. Men ingenting blev bättre. Tvärtom drogs hon bara ner djupare i medberoendet. Alla i hennes omgivning såg och sa ifrån. Men hon fortsatte ändå, mot allt förnuft. Hon kunde se att de hade rätt och skämdes, både för sig själv och för den man hon levde med. Mon hon klarade inte av att bryta utan blev i stället arg på sina vänner som la sig i.

– Det jag vill belysa i min bok är att även en äldre, erfaren, självsäker och välutbildad person kan hamna i ett medberoende. Jag tror inte att någon som såg mig kunde tro att just jag skulle kunna falla för en missbrukare. Men trots ett gott självförtroende var självbilden i botten, säger Lena Forsman.

 

Hon tillägger att oerhört många kvinnor – för det handlar oftast om kvinnor – har haft liknande upplevelser.

– Man måste inte leva med en missbrukare för att ha ett medberoende-beteende. Det handlar om ett förhållningssätt till en annan person, där man förminskar sig själv och lägger all energi på att känna av den andres sinnesstämning, stötta, lyssna in och ställa upp i vått och torrt. När man egentligen borde ta hand om sig själv och ställa krav.

Lena menar att för att kunna förändra sitt beteende, måste man först komma till insikt.

– Jag är hela tiden på min vakt, precis som en missbrukare måste vara på sin vakt inför olika triggers, säger Lena Forsman som efter sin destruktiva relation fick mycket hjälp och stöd av en anhöriggrupp.

– Jag hoppas och tror att min roman ger en ny infallsvinkel på det viktiga ämnet medberoende. Skammen är så stor kring det här. Jag vill lyfta på locket och få människor att förstå och känna igen sig i Evas historia.

Dela artikeln:
0