Kamratstödet där allt är möjligt
Personliga möten och fler aktiviteter är nyckeln till ett stärkt medlemskap. Bilden är från det då nystartade Kamratstödet i Nyköping (2014). Foto: Maria Zaitzewsky Rundgren.

Kamratstödet där allt är möjligt

IOGT-NTO:s kamratstödsverksamhet i Nyköping är alldeles ny och allting är möjligt. Accent har pratat med två av deltagarna.
Av: Maria Zaitzewsky Rundgren

Kamratstödet i Nyköping startade i januari. Men i det gula huset sjuder det redan av nybyggaranda och kreativitet. Varje torsdag träffas ett gäng män och kvinnor för att spela spel, måla, sjunga eller laga mat tillsammans. När Accent är på besök är det tacoskväll och mysig samvaro.

– Kamratstödet är i sin linda, vilket gör att allt är möjligt och ingenting är omöjligt. Det är vi själva som skapar verksamheten och bestämmer vad och hur vi ska göra. Vi hoppas på att kunna hålla öppet flera kvällar i veckan och har många idéer om vad vi kan göra i framtiden, säger Vivi Lovelock, en av de drivande bakom kamratstödet.

 

Accent har pratat med en av medlemmarna i den nybildade styrelsen som berättar om sin väg ut ur missbruket och in i kamratstödets gemenskap.

 

Caroline Palmér Foto: Maria Zaitzewsky Rundgren

Caroline Palmér Foto: Maria Zaitzewsky Rundgren

”Ställningstagandet håller mig nykter”

”Jag har alltid varit en prestationsinriktad person som tenderar att jobba för mycket. Jag har ett bra arbete som audionom och ett ordnat liv med god ekonomi och boende. Men för några år sedan började jag dricka lite för mycket, av fel anledningar. Jag har alltid kunnat ta ett glas vin och har tyckt att jag har haft en normal alkoholkonsumtion. Men nu började jag dricka mer och mer i min ensamhet, som ett sätt att varva ner och ta bort jobbstressen.

 

Till sist drack jag inte bara på helgerna, utan också i veckorna, dock aldrig på arbetstid. Jag tyckte att jag kunde hantera drickandet, att det inte var ett problem. Jag skötte ju mitt jobb och mina vänner ansåg att eftersom jag var medveten om att jag ibland drack för mycket, så var det inget problem. Jag var ingen parkbänksalkis, men jag hade ju min parkbänk hemma! Jag var bra på att hålla fasaden, ingen förstod.

Men när jag kände att jag började göra bort mig ute bland folk på grund av alkoholen insåg jag att det hade gått för långt. Jag ringde beroendeenheten på kommunen och blev lotsad vidare. Jag valde en KBT-behandling i grupp med fokus på återfallsprevention.

 

Den 11 november gick jag in i behandling och sjukskrevs. Min chef har stöttat mig hela vägen. Jag trodde, som den överpresterande person jag är, att jag skulle kunna fortsätta att jobba parallellt med behandlingen. Men det fick jag inte och i efterhand är jag tacksam för det. I dag har jag hittat ett nytt förhållningssätt till stressen och har lärt mig att ta det lugnare och lyssna på mig själv.

 

I februari var jag färdigbehandlad. Det har gått jättebra och snabbt att ta mig från botten till toppen. Nu har jag en bättre balans mellan jobb och fritid och där har kamratstödet varit till stor hjälp. Här hittar jag gemenskap och aktiviteter, vilket gör att jag inte upplever att det finns något inre ”hål” att fylla. Jag behöver inte alkohol för att koppla av.

I början av min resa mot nykterheten kunde jag känna skam över att jag hamnat i den här situationen. Jag ville inte att folk skulle veta eller att min sjukdom skulle synas i journaler. Men nu kan jag känna att äsch, det är ju jag! Huvudsaken är att jag mår bra i dag. Jag har valt att engagera mig ordentligt i kamratstödet. Jag sitter med i styrelsen och har gått med i IOGT-NTO. Ställningstagandet hjälper mig att hålla mig nykter.

 

Vi är ett skönt gäng som är här. Vi peppar varandra och alla är välkomna. Det bara att komma som man är. Torsdagskvällens aktivitet sitter ofta kvar inom mig även på fredagen. Det här ger mig oerhört mycket mentalt och gör mig oftast på gott humör.”

Dela artikeln:
0