Musik

Jesper Strömblad: ”Fansen skriver och tackar mig”

Han skapade Sveriges största hårdrockband. Världsturnéer och fester avlöste varandra – tills kroppen inte klarade mer. I dag är Jesper Strömblad nykter alkoholist i en musikgenre där alkohol har blivit en del av livsstilen.

Vi sitter på skivbutiken Bengans café i Göteborg och Jesper Strömblad berättar om de mörkaste dagarna i sitt liv. Han dricker en kaffe och mineralvatten. Nuförtiden brukar han kalla den kombinationen för en Jeppe-special. Just i dag har han varit nykter i sex månader. Det är den hittills längsta perioden av nykterhet i hans vuxna liv, och livet ser ljusare ut.

Karriären har gett honom många roliga minnen. Men en del fruktansvärt jobbiga också. Och de jobbiga minnena blev med tiden fler. Som den där gången i Japan 2006: Jesper Strömblad sitter i en tyst pianobar på ett fint hotell. Han har beställt in en öl i ett tunt glas. Mittemot honom sitter några främmande män, och han känner sig uttittad. När han ska dricka kan han inte få glaset till munnen. Han skakar för mycket.

– Jag kände mig som Ingemar i filmen Mitt liv som hund, i den där scenen när han ska dricka mjölk. Det var då jag fattade att jag hade problem. Att kroppen kände en form av abstinens, säger han i dag, tio år senare.

Han lade pengarna på bordet, åkte upp till sitt rum, beställde tre öl genom roomservice, och hällde i sig dem.

Jesper Strömblad är en av Sveriges mer kända hårdrock-gitarrister. Han började tidigt med musik, i tioårsåldern bytte han från fiol till gitarr, började spela hårdrock och gick sedan vidare till en genren death metal, dödsmetall på svenska. Han skrev låtar som var hårda men ändå melodiska till karaktären, och under det tidiga nittiotalet bildade han gruppen In Flames, som albumdebuterade 1994 med albumet Lunar Strain.

2006 fick In Flames regeringens Exportpris. Bandet var vid det laget, och är fortfarande, ett av Sveriges absolut största hårdrocksband. Mycket tack vare de låtar som bland annat Jesper Strömblad skrev till de fem första albumen.

Musiken gav Jesper Strömblad och In Flames en internationell karriär. I dag kan man läsa om bandet på 40 olika språk på Wikipedia. Bandets pricksäkra låtar och framför allt hårda jobb ledde dem till toppen – Jesper Strömblad beskriver det som att han turnerade nästan konstant från år 2000 fram till den där dagen i en japansk pianobar. Tiden i bandet och turnéerna beskriver han som en lång räcka år av fester.

Foto: Maria Steen
Foto: Maria Steen

– Det var jättekul i början. Men det tog slut. Alkohol är ett sånt gift, och jag insåg att festen var slut för min del. Jag kan inte dricka. Jag klarar inte av nästa dag utan att ta en återställare.

Under perioder i sitt liv har Jesper Ström­blad haft svårt med aptiten. Han åt dåligt eftersom han alltid var bakfull. Dessutom led han av generaliserat ångestsyndrom, kronisk ångest, men utan att ha fått någon diagnos.

– Nu får jag medicin mot ångesten, men på den tiden fick jag inte det. Så jag tog till alkohol, och det fungerade ju då.

Alkohol fanns i Jesper Strömblads liv redan innan In Flames slog igenom. Han berättar att han i stort sett levde på folköl och pistagenötter när han var tonåring. På den tidens sågs det inte som något underligt. Folköl var vanligt bland unga musiker inom hårdrockgenren.

– Då och under flera år framåt var det heller aldrig några problem för mig. När vi sa att ”i kväll måste vi göra det här och då måste du vara nykter.” Visst. Det var inga problem. Det blev problem först när jag fick fysiska besvär och min kropp inte pallade.

Efter Japan-turnén tog Jesper Strömblad en paus och skrev in sig på ett behandlingshem. Bandet tog in en ersättare för nästa turné, men 2008 hoppade Jesper på igen, i samband med att bandet gav ut nytt album. Det som följde var spelningar på uppåt festivaler, en lång USA-turné och en lika lång Europaturné.

– Då trodde jag att jag kunde få kontroll, jag visste hela tiden att jag var alkis, men jag trodde inte det var ett så gravt problem att jag inte kunde resa på turné igen.

Samtidigt var privatlivet trassligt. Under turnén i USA separerade han, sålde och köpte lägenhet i Göteborg på distans, och kom sedan hem för två veckors paus till en tom etta.

– Jag kunde ju inte sitta där. Jag gick ut och krökade med polarna. Men en vecka innan vi skulle åka till Sydamerika så försökte jag skärpa till mig lite.

Anledningen var att kroppen återigen protesterade. När han skulle betala folköl i affären skakade han så mycket att han låtsades frysa för att inte expediten skulle märka det. Där och då bestämde han sig för att sluta, och att göra det cold turkey, det vill säga sluta tvärt, utan någon nedtrappning.

– Jag hade inte läst på någonting om alkohol och dess konsekvenser. Jag låg i tre dagar och mådde ganska piss. Sedan fick jag ett delirium, vilket jag i dag vet är den värsta formen av abstinensbesvär.

Han kunde inte kontrollera sina muskler, var disorienterad, och visste inte var han befann sig. När han försökte skriva ”hjälp” på sin dator till sina vänner, skakade han så mycket att det tog flera minuter. Till slut lyckades han ringa bandassistenten, som kom och hämtade honom och körde till akuten. Där blev han hänvisad till psykakuten, som i sin tur skickade honom på avgiftning.

– Det gick några dagar och jag fick tillbaka aptiten. Då började kampen. ”Nu ska jag bli nykter. Nu jävlar! Det här vill jag inte göra om.”

Nästan direkt efter att han kom ut från avgiftningen tatuerade han in sinnesrobönen på bröstet. Han gjorde det för att stärka sig själv, för att påminna sig själv om att vara nykter när han gick upp på morgonen och tittade sig själv i spegeln.

– Men tyvärr är det ju så att man glömmer väldigt snabbt. Det har varit en kamp ända sedan dess.

Foto: Maria Steen
Jesper Strömblad har tatuerat in sinnesrobönen på bröstet. Foto: Maria Steen

Ungefär vid det här laget gick In Flames ut med att Jesper hade alkoholproblem. Sedan dess har hans sjukdom varit i offentlighetens ljus. På Facebook och Instagram taggar han till exempel många av sina inlägg med #sober.

– En del fans skriver och tackar mig för att jag inte hymlar eller tystar ned det. De skriver att de också är alkoholister, och att de också bestämt sig för att lägga av.

Ibland kommer det ytterligare ett mejl: ”Nu har jag varit nykter i tre månader.”

– Hur glad blir man inte då? Om inte jag trätt fram så kanske han skulle ha fortsatt dricka. Vem vet vad som kan hända? Det är rätt många som hör av sig, och det är en väldig belöning för mig.

Inom hårdrocken är alkohol en del av kulturen. Ozzy Osbournes alkohol- och drogindränkta år är näst intill idealiserade bland fansen. Alice Coopers tid som party­lejon likaså. Ytterligare ett exempel är Metallica, som kallade sig Alcoholica på åttiotalet. Exemplen är många. Alkohol är en del av hårdrockens image, och det har inte funnits samma inriktning mot att stå upp för nykterhet som inom punk och hardcore, med den sunda straight edge-livsstilen.

Jesper Strömblad, har hängt backstage hela sitt vuxna liv och menar att många i branschen är beroende av alkohol eller droger.

– Alkohol och droger ses som legalt. Det är inget konstigt. Och jag är orolig för somliga som är i riskzonen. Jag vet ju att festen alltid tar slut. Ingen är superman.

Han gör liknelse med en expedit i en livsmedelsaffär. Om hen skulle dricka öl i kassan skulle kunderna reagera. Men om en musiker tar en öl medan fansen köar för autografer vid en signering reagerar ingen. Så var det till exempel under den viktiga marknadsförings-festivalen Ozzfest i USA.

– Vi blev väckta exakt samma tid varje dag, det var som i filmen Groundhog day. Vår assistent körde oss till autografsignering i en golfbil fullastad med öl. Det var bara att öppna och dricka. Men det där är så fel. Att vara musiker är ett jobb som alla andra.

Foto: Maria Steen
Jesper Strömblad i studion på Gullrisgatan i Göteborg. Foto: Maria Steen

År 2010 hoppade Jesper Strömblad av In Flames. Han var trött på bandet, även om han senare drabbades av en identitetskris: Vem är jag, om jag inte är gitarristen i In Flames?

– Musiken är allt för mig. När jag är i studion, då tänker jag inte på att jag har ångest. Men jag vet att jag inte kan åka på turné just nu. Jag mår för dåligt och har för mycket ångest.

När In Flames mer och mer gick från kompisgäng till business tappade han gnistan. Nu har musik blivit roligt igen. Han jobbar 9 till 17 i en studio ihop med annan musiker, och har hunnit skriva flera nya låtar. Och han hyllar nykterheten.

– Du upptäcker att du har något eget i dig. För det första så spelar man så otroligt mycket bättre utan alkohol. Allting blir så mycket bättre. Bara en sådan trivial sak som hotellfrukostar. Förr svepte jag lite äppeljuice och gick sedan och satte mig i baren. Nu har det förvandlats till en fantastisk upplevelse. Man vaknar och är nykter. Grejerna är på plats.

Jesper Strömblad säger att han är oberörd av att andra dricker runt om honom. Han har accepterat att han inte kan dricka igen eftersom han vet att han blir sjuk av det. Men han vill inte bli bortstött från branschen och från sina kompisar.

– Det är det jag hatar. Och det är det jag försöker berätta för folk. I början när jag var nykter så kände jag att ingen hörde av sig. Jag blev inte bjuden på något, inte ens när min kompis hade gårdsfest. Jag vet att det är av ren välvilja, men jag måste få en chans att säga nej själv, säger han.

– Det finns sprit överallt, och det rör mig inte i ryggen. Det är det jag vill att folk ska förstå.

Mer från Accent