Det var i betongghettot som går under öknamnet Blåkulla i Solna som Kristina Eriksson fick nog. Hennes uppväxt med en gravt alkoholiserad pappa och en, i Kristinas ögon, underlägsen mamma, hade satt djupa spår. Hennes försök under barndomen att vara duktig och snäll lades ner. Kontrollbehovet och oron byttes ut mot ilska och förakt.
– Jag var så arg. Det enda jag tänkte var att jag ska visa dem, jag ska visa dem, jag ska visa dem. Jag skulle hämnas, säger Kristina Eriksson.
Det blev skolk. Rökning. Alkohol. Hasch. Killar och sex. I sjuan fick Kristina börja i D-klassen med de andra problembarnen. De vuxna utgick från att det rörde sig om en tonårskris. Det var hon som var problemet.
Punken kom och med det klädstilen. Kristina identifierade sig med Magnus Ugglas låt ”Jag skiter i allt men det skiter jag i”.
– Det var ett skydd, en överlevnad. Jag visade mig aldrig svag. Jag skulle aldrig gråta. Men egentligen var jag den lilla ledsna flickan.
Kristina hamnade hos skolkuratorn. Vid ett tillfälle berättade hon om missbruket som pågick hemma.
– Men det var ingen som gjorde något och jag fick bekräftat att vuxna inte går att lita på. Att de sviker. Jag hade ett otroligt starkt förakt för vuxna.
16 år gammal slutade Kristina skolan med katastrofbetyg. Det var aldrig snack om att plugga vidare. Hon tog sitt pick och pack, skaffade ett jobb och flyttade hemifrån.
– Jag klippte med mina föräldrar, det kändes jättetungt men jag skulle visa att jag inte behövde dem.
Kristina drömde om en normal familj och försökte att bilda sig en egen. Sitt första barn fick med en man när hon var 21 år. Senare fick hon två till.
– Den relationen var dysfunktionell. Det dracks för mycket, han hade dåligt ölsinne och var inte snäll. Men eftersom jag inte hade något eget värde stannade jag kvar.
I dag lever varken Kristinas mamma, pappa eller syster längre. Pappa söp ihjäl sig när Kristina var 21. Hennes syster dog i en överdos för 16 år sedan, när Kristina var 31.
– När pappa dog kände jag ingenting. Men när min syster dog kom hela min barndom i kapp mig. Jag fick en otrolig sorg i mig och gick ner i en depression. Jag kom till läkare på psykiatriska kliniken och började äta antidepressiva.
Kristina blev lotsad till Ersta Vändpunkten, ett ställe för personer som är anhöriga till missbrukare. Där fick hon höra andra berätta liknande historier som hennes egen. Och hon insåg att hon inte var ensam.
– Inom mig fanns det bara ett kaos. Jag kunde inte sätta ord på någonting . Men när jag lyssnade på de andra så började det att klarna.
De första två åren mådde Kristina bara sämre och sämre.
– Jag hade varit förbannad hela livet. Nu kom andra känslor som sorg. Det gjorde ont. Jag tappade meningen med livet. Men jag hade det där drivet i mig. Jag hade bestämt mig för att aldrig bara lägga mig ner som en blöt fläck och ge upp. Jag skulle aldrig bli som min mamma och min syster.
Tio år har gått sedan Kristina började glänta på dörren till sitt inre, hon är inte färdig än, säger hon.
– Jag har varit tre personer i mitt liv. När jag var liten kallades jag Stina, i tonåren blev jag Kicki och de senaste åren har jag kallats Kristina. Olika situationer kan trigga igång de olika rollerna. Helt plötsligt har Stina kommit fram som ett litet osäkert barn utan att jag fattat vad som hände. Om någon försöker sätta sig över mig då blir jag Kicki. Men det går längre tid mellan gångerna i alla fall.