När Blue Cross startade i Kisumu fanns det ingen annan plats för stadens gatubarn. Nu får utsatta barn en ny chans till ett bättre liv – utan alkohol och andra droger.
– Jag hade problem hemma så jag rymde och bodde på gatan. Min styvmamma var inte snäll och min pappa drack för mycket, säger Richard Ouma.
Han är 14 år och vi träffar honom på skolan nära Blue Cross pojkhem utanför Kisumu i västra Kenya.
Richard berättar att problemen hemma började när hans mamma dog. Pappan gifte om sig med en kvinna som inte alls brydde sig om sina styvbarn. I sju år drev Richard omkring utan att gå i skolan.
– På gatan levde jag med andra barn. Vi samlade skrot och sålde så att vi kunde köpa mat och lim. Att sniffa lim var vår drog men när jag träffade folket på Blue Cross fick jag sluta. Nu bor jag på deras hem. Där har jag någonstans att sova, äta och göra läxorna, säger Richard.
Hans dröm är att bli läkare och sedan vill han bygga ett hem för gatubarn, så att han kan hjälpa andra barn när han blir stor.
– På Blue Cross lär jag mig en massa saker. Bland annat pratar vi om hur man löser problem i familjen, vi har dramaklasser och sjunger, säger Richard.
Från familjer med alkoholproblem
Blue Cross i Kisumu arbetar i huvudsak med att hjälpa gatubarn till ett bättre liv, men organisationens verksamhet omfattar också barn i dysfunktionella familjer som lever i utsatt miljö.
– Majoriteten av barnen vi arbetar med är pojkar, och nästan alla kommer från familjer där det finns alkoholproblem. Somliga barn har utvecklat ett eget beroende och föräldrarna bryr sig inte. Barnen får gå med till den lokala baren där det serveras hembränt, säger Ishmael Shem.
Det är han som driver verksamheten på Blue Cross och han har arbetat med organisationen sedan slutet av 90-talet. Nu är han ”husfar” på pojkhemmet och det finns även en ”husmor” som sköter köket.
Pojkhemmet och organisationens kontor ligger 15 kilometer utanför Kisumu. På hemmet finns det plats för 20 pojkar och på helgerna arrangerar Blue Cross även aktiviteter för barnen som lever under utsatta förhållanden i de kringliggande byarna.
Läs mer: IOGT-NTO och Världens Barn – så funkar det
En av Ishmael Shems drivkrafter är att få så många barn som möjligt bort från livet på gatorna. Målet är att de efter ett år ska kunna flytta hem till någon släkting för att få leva ett vanligt familjeliv. För 14-årige Richards framtid har Ishmael Shem kontakt både med en bror och med en äldre syster dit han kan tänkas flytta när rehabiliteringstiden är över.
– Blue Cross har två socialarbetare, två fältassistenter och två volontärer. Tre dagar i veckan arbetar vi på gatorna och tre dagar i veckan besöker vi arresten i Kisumu där barn hamnar av olika anledningar. Men det tar lång tid att bygga upp förtroendet hos ett gatubarn, säger Ishmael Shem.
Utbildning och stödboende
Ofta kan det dröja sex månader mellan det att Blue Cross tar den första kontakten och pojkarna flyttar till ungdomshemmet. Då har avvänjningen från deras beroende redan börjat och Blue Cross har inlett sökandet efter barnets familj och släktingar.
Alla pojkarna på hemmet är 14 år eller yngre. För de äldre ungdomarna erbjuder Blue Cross en yrkesutbildning och ett stödboende som ska hjälpa dem till ett bättre liv och en egen inkomst.
Även om flickor inte bor på Blue Cross barnhem, har organisationen särskilda projekt för att stödja unga tonårsflickor.
– Vissa problem är specifika för unga flickor, tonårsäktenskap och tonårsgraviditeter gör att de hoppar av skolan tidigare än pojkarna. Flickor börjar också dricka lägre ner i åldrarna. Vi har startat ett fotbollsprojekt i ett av slumområdena så att flickorna har någon aktivitet efter skolan. Och vi stödjer alla flickor i den skolan med mensskydd så att de inte ska behöva stanna hemma från lektionerna bara för att de har mens.
På helgerna blandas pojkarna på hemmet med barnen från Blue Cross stora byprojekt. Vissa föräldrar är också med.
– Vi gör olika aktiviteter varje gång, men mycket handlar om drama och musik. Barnen spelar egna teaterpjäser för föräldrarna om hur det är att leva med alkoholberoende i familjen. Många vuxna kopplar inte samman problem i hemmet med alkohol, de ser det som vilken dryck som helst, säger Ishmael Shem.
Vill bli pilot
En av de pojkar som kommer till Blue Cross på helgerna är Bonface Owino. Han bor hos sin farmor som lever på att sälja hembränt i byn. Hemma hos Bonface är vardagsrummet inbäddat i en kväljande lukt av fukt, hembränt och intorkad urin. I en nedsutten fåtölj sitter en av kunderna och talar osammanhängande medan farmor själv inte säger särskilt mycket. Tolvårige Bonface berättar att han smakat på farmors hembrända ett par gånger och ibland måste hjälpa till och servera kunderna.
– De som kommer hit är inga bra människor, ibland bråkar de och då går farmor emellan. Blir det mycket stökigt skickar hon bort mig så att jag slipper vara med.
– Jag har snart varit med i Blue Cross program i ett år och jag missar aldrig träffarna. Jag tycker om att vara där på helgerna, mest gillar jag att spela fotboll. Jag får skor och skolböcker, de ger oss mat och jag lär mig en massa saker. Som att undvika alkohol för om jag dricker kanske jag inte kommer ta examen. Och det vill jag för när jag blir stor vill jag bli pilot.