Djur

Här får hemlösas hundar vård

På Anicura veterinärmottagning på Gärdet i Stockholm får hemlösas djur möjlighet till gratis vård under två dagar om året. På Alla hjärtans dag är det dags igen.

När dörrarna slås upp till Anicura veterinärmottagning på Gärdet i Stockholm den här soliga söndagen står redan många hundar och deras ägare på kö. Det blir snabbt fullt inne vid receptionen och hundarna skrivs in på löpande band. Några har en förbokad tid, medan andra kommer på drop-in.

Det skälls, gläfsas och sniffas. Många hundar är stora och starka och ägarna har fullt sjå med att hålla dem. Hundarnas bjäbbande till trots är stämningen gemytlig, och så snart hussar och mattar hittat en sittplats blir det lite lugnare. En serveringsvagn som dignar av smörgåsar, godis, kakor och dryck lockar både två- och fyrbenta besökare.

De hundägare som är här i dag lever på olika sätt i utanförskap. Några är hemlösa, andra bor i slussboenden eller i egna lägenheter. Så gott som samtliga har eller har haft någon form av missbruk – och alla har dålig ekonomi. Vilket är problematiskt när man har hund.

Veterinärvård är dyrt, även sådant som att ta bort tandsten eller vaccinera. Få har sin hund försäkrad. Därför är projektet Fri veterinärvård för djurägare som saknar hem ovärderligt för de här hundägarna. Projektet drivs ideellt och är ett samarbete mellan Hundstallet, Anicura, Stadsmissionen och Svenska Djurskyddsföreningen.

Två dagar per år – en helgdag i anslutning till Alla hjärtans dag och en i anslutning till Djurens dag – kan människor komma hit med sina fyrbenta älsklingar och kostnadsfritt få djuren undersökta, vaccinerade och ompysslade. Om vidare vård krävs får hunden komma tillbaka på ett kostnadsfritt återbesök.

Anna-Karin Helmers är här med sin hund Hallon. Att Hallon har munkorg beror på att hon är lite ilsken mot andra hundar. Munkorgen är för hennes eget bästa, så att inget händer. Foto: Jonas Eriksson
Anna-Karin Helmers är här med sin hund Hallon. Att Hallon har munkorg beror på att hon är lite ilsken mot andra hundar. Munkorgen är för hennes eget bästa, så att inget händer. Foto: Jonas Eriksson

– Det är fantastiskt att de ställer upp gratis och gör det här. Det är fint att alla kan ha hund, även de som inte har några pengar. För oss betyder det jättemycket, säger 18-åriga Josefine Erelholt, som är här med sina föräldrar och hundarna Vilda och Lexi.

Lexi är Josefine Erelholts hund – en amstaff-boxer – och hon älskar honom över allt annat. Han ska genomgå en koll, vaccineras och få klorna klippta.

– Fast det är mest mamma och pappa som tar hand om honom. Jag går ju i skolan på dagarna, säger hon och stryker Lexi över ryggen.

Pappa Tommy Erelholt nickar instämmande. Han berättar att han och hustrun Margareta bor i ett försöksboende tillsammans med hundarna. Dottern är skriven hos en fosterfamilj, men tillbringar mycket tid hemma hos dem.

– Det är fantastiskt att hundarna kan komma hit och få gratis vård. Vi skulle inte ha råd att betala en veterinär. Dessutom finns det ett ställe i stan där man kan hämta hundmat gratis. Det är ju inte alltid man har pengar till det, säger Tommy Erelholt, och fingrar på det inplastade kortet från Situation Stockholm som hänger runt halsen.

Han är stolt säljare av tidningen och försöker hålla sig borta från åtminstone starksprit. Livet har faktiskt blivit bättre med åren, tycker han.

– Jag har druckit mycket och varit hemlös i trettio år. Men jag har alltid haft hundar. De har betytt otroligt mycket för mig. Hunden är en kompis, ett sällskap som förstår en utan och innan. Trots att jag har varit hemlös har jag alltid tagit väl hand om dem, de har alltid varit välskötta. Ibland har vi delat kvällsmat, hunden och jag. En tallrik åt oss var med lika mycket mat.

Carol Ringström, enhetschef på Anicura Gärdet, bekräftar Tommy Erelholts berättelse. Hon menar att det finns mycket fördomar om missbrukare och deras hundar. Att de vanvårdas och behandlas illa. Men ofta är det precis tvärtom. Banden mellan ägare och hund är väldigt starka.

Carol Ringström, enhetschef. Foto: Jonas Eriksson
Carol Ringström, enhetschef. Foto: Jonas Eriksson

– Vi har aldrig sett några vanvårdade hundar här. Ägarna är i allmänhet väldigt måna om sina djur och i många fall är de till och med mer hälsosamma än hundar som lever i ”vanliga” familjer, eftersom de är ute och rör på sig mycket. De betyder allt för sina ägare, på många olika plan. Hunden är en trofast vän som inte sviker och utgör dessutom en länk mot samhället. Den underlättar sociala kontakter och är ibland det enda ”normala” man har i livet, säger Carol Ringström, och tillägger att det faktum att många missbrukare har stora hundar ofta handlar om att man vill att hunden ska kunna försvara en vid behov.

Projektet Fri veterinärvård för djurägare som saknar hem har drivits på Anicura Gärdet i två år och tanken är att det ska permanentas och fortsätta i många år framöver. För behovet är stort och för varje tillfälle kommer fler och fler.

– Eftersom vi samarbetar med bland andra Stadsmissionen, Convictus och Socialtjänsten, så får hundägarna information om oss den vägen. Men många hör också talas om det här via vänner, säger Carol Ringström.

Den här söndagen arbetar 13 personer på mottagningen utan ersättning. Fyra av dem är veterinärer. De hundar som kommer hit behöver oftast bara en vanlig hälsokontroll, klippning av klor, borttagning av tandsten, och kanske lite tips om foder i de fall hunden lider av allergi eller har klåda.

– Om någon hund behöver mera vård bokar vi en tid, så får de komma tillbaka. Då går Djurskyddsföreningen in ekonomiskt. Men vården ska vara meningsfull. Här sätter vi alltid djurets bästa i första rummet och om inte ägaren klarar av att ge hunden rätt omsorg och vård hemma, så är det i vissa fall bättre för hunden att få somna in, säger Carol Ringström och blickar ut över väntrummet.

Många av de hundägare som är här i dag, har, eller har haft, missbruksproblem. Men det är inget som Anicura kollar upp – man litar helt enkelt på att de som kommer hit har behov av gratis veterinärvård.

– Vi som jobbar upplever att de här dagarna är otroligt uppskattade av hundägarna och det känns fantastiskt att kunna hjälpa dem och deras djur. Det är helt rätt att göra detta!

Sussie Forsström visar en tatuering på en dalmatiner. Men nu har hon hunden Tussla som är en Jack russell. Foto: Jonas Eriksson
Sussie Forsström visar en tatuering på en dalmatiner. Men nu har hon hunden Tussla som är en Jack russell. Foto: Jonas Eriksson

Sussie Forsström, som är här med sin hund Tussla, får knappt orden att räcka till när hon beskriver hur mycket den här dagen betyder för henne.

– Jag vill min hund det allra bästa, för hon är min trognaste vän. Jag har ingen familj och inga barn, så hundar – jag har mest haft dalmatiner – har varit min familj genom åren. Tussla tog jag över när hennes husse dog. Jag har varit heroinmissbrukare, men går numera på metadon, så livet har blivit lite lättare för mig, säger hon.

Hon tillägger att det finns väldigt mycket fördomar kring missbrukare och deras hundar:

– Visst finns de hundar som far illa, men de flesta tar väl hand om sina djur. Jag har ju massor av tid för lilla Tussla och vi är ute mycket och går. Jag fick tips av en kompis att komma hit. Tussla behöver få klorna klippta och lite allmän koll, säger Sussie Forsström, och hälsar på veterinär Eva Molin som tar en snabb första titt i hundens öron.

– Ser rent och fint ut, konstaterar Eva Molin, och fiskar upp lite hundgodis ur rockfickan samtidigt som hon berömmer och klappar om en glad Tussla.

Rosanna Mousavi väntar tålmodigt med treåriga Simba som är en Pincher-Jack rusell-blandning. Foto: Jonas Eriksson
Rosanna Mousavi väntar tålmodigt med treåriga Simba som är en Pincher-Jack rusell-blandning. Foto: Jonas Eriksson

Ute i väntrummet sitter Simba med sin 22-åriga matte, Rosanna Mousavi, och väntar på sin tur. Rosanna Mousavi har inga missbruksproblem. Däremot är hon bostadslös och pank efter en familjekonflikt. Hunden fick hon i studentpresent av sin dåvarande pojkvän, som också ägde en amstaff. När de gjorde slut blev bägge hundarna kvar hos henne. Amstaffen visade sig vara sjuk och måste avlivas. Där stod Rosanna Mousavi med en veterinärräkning på 13 000 kronor som hon inte hade råd att betala. Hon rycker uppgivet på axlarna.

– För bara några år sedan hade jag allt. Nu lever jag för dagen, men hoppas att få jobb snart. Jag utbildar mig till undersköterska, säger hon, och stryker Simba sakta över ryggen.

– Simba betyder allt för mig. Han är min trygghet, mitt sällskap och min personliga vakt. Han är liten, men han har massor av karaktär!

Rosanna Mousavis fina beskrivning av sin hund är i samklang med övriga hundägare som är här i dag. Att hunden är deras bästa vän råder det inget tvivel om, även om alla har olika behov.

Marlene Krabbe vill att veterinären kollar att Tigra och Lumi mår bra. Lumi kommer från Ryssland och måste svenskregistreras. Foto: Jonas Eriksson
Marlene Krabbe vill att veterinären kollar att Tigra och Lumi mår bra. Lumi kommer från Ryssland och måste svenskregistreras. Foto: Jonas Eriksson

Marlene Krabbe, som är här med amstaff-pitbullen Tigra och unga schäfer-huskyn Lumi med brinnande ljusblå ögon, behöver få Lumi svenskregistrerad då hon kommer från Ryssland.

– Vilket härligt stomatolleende! Vilken fin hund, säger veterinär Åsa Wolf när hon tittar på Lumis häpnadsväckande vita garnityr.

Det är magi hur hundarna, från att ha trampat och skällt ute i väntrummet, nu är lugna och samarbetsvilliga. Inte en enda gör utfall, morrar eller krånglar när veterinärer och djurskötare hanterar dem. Det är som att de förstår att detta är för deras eget bästa.

Efter ett par timmar har de flesta hundar fått hjälp och det glesnar i väntrummet. Rosanna Mousavi väntar fortfarande på att få komma in med Simba. I ett angränsade rum väntar Josefine Erelholt med Lexi, som har varit sövd för att få sina klor klippta. Han har också fått hjälp med ett kliande sår mitt på hjässan.

– Nu ska han bara piggna till lite. Och så inväntar jag specialfoder som strax ska levereras hit från Hundstallet. Mamma och pappa har redan åkt hem med Vilda, säger hon och kramar om sin omtöcknade, älskade Lexi.

Mer från Accent