Från resurs till problem
Björn Johnson. Foto: Håkan Röjder/Fernando Medina

Från resurs till problem

Från att ha varit en resurs upplever föräldrar till personer med missbruk att de ses som ett problem när barnet fyllt 18.
Av: Eva Ekeroth

Föräldrar känner nästan alltid ansvar för sina barn, även efter 18-årsdagen. Men så snart barnen blivit myndiga förlorar föräldrar rätten att få information och inflytande.

Det drabbar särskilt dem vars barn har problem med narkotika, där föräldrarna, från att vara en resurs och naturlig samarbetspart, plötsligt inte har någon given roll.

– I sin kamp för att barnen ska få hjälp kan föräldrarna upplevas besvärliga och jobbiga och ses som ett problem för social­tjänsten, säger Björn Johnson, professor i socialt arbete vid Malmö universitet.

 

Tillsammans med forskarkollegorna Torkel Richert och Bengt Svensson har han genomfört en studie av situationen för föräldrar till vuxna med narkotikaproblem. Närmare 700 föräldrar har svarat på en enkät och omkring 30 föräldrar har djupintervjuats.

– Vi har dels tittat på föräldrars utsatthet som brottsoffer och dels hur deras livssituation påverkas av barnens problem, säger han.

Studien visade, inte helt oväntat, att föräldrarna ofta utsätts för stölder.

– Särskilt vanligt var det om barnen var unga, hade ett aktivt missbruk och bodde hemma. Däremot var det ganska ovanligt att föräldrarna utsattes för våld. Ungefär var femte hade någon gång råkat ut för det, men endast sex procent under det senaste året, säger han.

Risken att föräldrarna utsätts för stöld ökar med omfattningen av barnets problem.

– Vi kunde däremot inte se någon skillnad beroende på drog. Vi hade förväntat oss att de som använder heroin i större utsträckning skulle stjäla av föräldrarna, eftersom heroin är dyrt och måste tas varje dag när personen blivit beroende, men kanske är förklaringen att många har ett omfattande blandmissbruk, säger han.

 

Föräldrarna är missnöjda med den hjälp barnen fått, trots att de ofta varit föremål för många insatser.

– Det gäller nästan alla former av hjälp. Föräldrarna har övervägande negativa erfarenheter av såväl socialtjänst som beroendevård och andra myndigheter. Undantaget är polisen. Möjligen för att polisen ingriper i akuta situationer och ofta kan göra konkreta saker, medan kontakter med andra myndigheter är mer långsiktiga.

Föräldrarna är också kritiska till att de stängs ute, till följd av sekretessen, och inte får någon information.

 

Främst är det mammor som kämpar för sina söner.

– Vi hade svårt att hitta pappor, även om vi med hjälp av Föräldraföreningen mot narkotika lyckades få ihop en tredjedel män till intervjuerna. De som besvarade vår enkät var främst kvinnor, cirka 85 procent, medan omkring 80 procent av barnen var söner, säger han.

”When the going gets tough, the dad gets going.”

– Till en viss del kan det kanske förklaras av att papporna oftare än mammorna har egna problem, men främst beror det nog på traditionella könsroller och att mammorna känner större ansvar, säger han.

Många av föräldrarna har ett starkt engagemang och har kämpat i decennier.

– Deras barn bor ofta hemma, åtminstone i perioder. När vårdinsatserna misslyckas faller ansvaret tillbaka på föräldrarna. Barnen har svårt att få bostad och hamnar på gatan om inte föräldrarna ställer upp. Mycket få föräldrar har klarat att stänga ute sina barn, trots att en del förespråkat det, säger han.

Han påpekar dock att för barnens del finns ingen forskning som visar att det skulle vara en metod som fungerar.

– Men det kan ju vara ett sätt att skydda sig själv och den övriga familjen, säger Björn Johnsson.

Kommunerna ska ha insatser att erbjuda anhöriga, men i realiteten varierar det nog.

Barnens narkotikaproblem påverkar föräldrarnas livssituation.

– Det påverkar såväl deras vardagsliv som hälsa och känsloliv. Många har varit sjukskrivna i perioder. Relationerna till övriga familjemedlemmar påverkas också negativt och 60 procent anser att deras mentala hälsa påverkats negativt i stor eller mycket stor utsträckning, säger han.

Mest uppseendeväckande anser han ändå är de känslor av skuld, skam, maktlöshet och sorg som de flesta drabbas av. Minst verkar arbetsförmåga och ekonomi påverkas.

– Många ansåg att den påverkades i liten eller viss utsträckning, men det var ”bara” 30–35 procent som ansåg att arbetsförmåga och ekonomi påverkats negativt i stor eller mycket stor utsträckning, säger han.

 

Få föräldrar har fått hjälp för egen del.

– Numera ska kommunerna ha insatser att erbjuda anhöriga, men i realiteten varierar det nog och många föräldrar känner inte till att de har rätt att få hjälp och vet inte vart de ska vända sig.

Vart ska de vända sig då?
– Det är socialtjänstens ansvar och större kommuner har anhöriggrupper. Det finns också behandlingshem som har anhörigveckor. Sedan kan man ju även behöva andra typer av stöd. Rättsligt stöd kan man få från polisen eller rätts­väsendet. Man kan också behöva psykiatrin eller socialförsäkringssystemet, säger han.

Många föräldrar har också fått god hjälp av anhörigföreningar som Föräldra­föreningen mot narkotika, FMN, eller Anhöriga mot droger, AMD.

– De har varit en viktig ventil för många som upplever att de inte fått stöd från samhället, säger han.

Så påverkas livet

Delar av föräldrarnas livsstil som påverkats negativt i stor eller mycket stor utsträckning:

• Känslor av maktlöshet 92 %
• Sorg 91 %
• Upptar tid och tankar 91 %
• Livskvalitet 86 %
• Relationer till andra familje­medlemmar 68 %
• Egna behov 66 %
• Känslor av skuld 64 %
• Relationen till barnet 62 %
• Mental hälsa 60 %
• Skamkänslor 49 %
• Övrigt socialt liv 47 %
• Arbetskapacitet 30 %
• Ekonomisk situation 35 %

Denna artikel är en del i ett tema om föräldrar till vuxna missbrukare. Läs också: Anna Fugelstad: ”Mammornas berättelser är nödvändiga”

Dela artikeln:
0