Elisabeth Ritchey: Narkotikan tog min son
Foto: Marc Femenia

Elisabeth Ritchey: Narkotikan tog min son

Sommaren 2009 dog Alexander Ritchey av en överdos. Kvar blev hans mamma Elisabeth. Sorgen och saknaden går aldrig över, men hon har lärt sig att leva med dem.
Av: Maria Zaitzewsky Rundgren

För Elisabeth Ritchey är den 18 juli 2009 dagen då hennes liv förändrades för alltid. Den började bra. Elisabeth hade några dagar tidigare rest till familjens lantställe tillsammans med dottern och sitt första barnbarn. In i det sista hade hon hoppats på att äldste sonen Alexander, 30 år, skulle följa med, eftersom han hade uttryckt en önskan om det. Men han hörde inte av sig och dök inte upp, så de åkte ändå.

– Jag sa till min dotter att nu åker vi ändå, vi kan inte vänta längre. I efterhand inser jag hur naiv jag var. Jag förstod inte att det var så pass illa. Jag trodde att Alexander faktiskt kunde välja bort drogerna, säger Elisabeth och tystnar en kort stund innan hon förmår fortsätta.

Elisabeth visste att Alexander hade återfallit i missbruk, men hade vid den här tidpunkten kommit fram till att hon inte längre kunde ta ansvar för hur sonen skull­e leva sitt liv. Hon hade nått insikt om att han var sjuk och behövde hjälp. Hennes ständiga kontrollerande och tjatande skulle inte hjälpa honom, det förstod hon nu. Hon hade gjort allt som stod i hennes makt för att förmå honom att bli drogfri, under så många år.

Dagarna innan de åkte till lantstället hade hon haft lite kontakt med Alexander. Han hade dykt upp hemma hos henne i Stockholm, drogpåverkad. Då bad hon honom att gå. Hon var tydlig med att hon inte ville träffa honom i det tillståndet.

 

Foto: Marc Femenia

Foto: Marc Femenia

Det var den sista gången hon såg honom i livet. Men det anade hon förstås inte när han försvann ut genom ytterdörren. Innan han gick kom de överens om att ses och prata före avresan. Elisabeth ville få honom att förstå att hon menade allvar med att han skulle vara drogfri om han ville umgås med familjen. Men han dök inte upp vid det avtalade tillfället och hörde inte av sig. Elisabeth väntade och hoppades men var inte särskilt förvånad. Det var så här det hade sett ut den senaste tiden.

– Min allra största fasa var att han skulle dö på grund av missbruket. Men man vill ju inte tro att det kommer att hända. Inte mitt barn.

Telefonsamtalet skar högsommardagen itu. Det var yngste sonen som ringde och skärrad berättade att Alexander hade tagit en överdos och att han var död. Han hade hittats i badrummet hemma hos en kompis. Ambulanspersonalen som kallats till lägenheten gjorde upplivningsförsök, men kunde bara konstatera att det var för sent.

Det Elisabeth hade fasat för hade inträffat. Men hon kunde inte ta in informationen. Hon hörde orden, men begrep ingenting.

– Jag var helt blockerad. Det gick inte att förstå att Alexander var död. Jag fokuserade i stället på att ta hand om hans lillebror som var ensam i Stockholm och som måste hantera allt detta utan stöd av sin familj. Jag hade kvar honom i luren tills en kompis till honom kom och tog över. Sedan ringde jag min egen bror som genast tog sig till lantstället.

Resten av dagen försökte de ta hand om varandra och förstå det ofattbara. Dagen därpå reste de tillbaka till Stockholm i god tid för att finnas hos Alexanders lillebror när han vaknade morgonen därpå.

 

Foto: Marc Femenia

Foto: Marc Femenia

Den 19 juli var den första dagen av resten av livet utan Alexander. Den första dagen av bottenlös sorg och saknad. En av många som Elisabeth inte trodde att hon skulle överleva.

– Människor frågar mig: hur överlevde du? Men jag har inte överlevt. Jag är för alltid förändrad. Alexanders död har gett mig ett stort ärr och sorgen går aldrig över.

Det där med ett sorgeår stämmer inte, menar Elisabeth.

– Sorgen kommer att vara min följeslagare under återstoden av mitt liv. Däremot har jag lärt mig att leva med den, och minnena väcker inte längre samma akuta smärta. Men det går inte en dag utan att jag tänker på mitt barn, säger hon, och stryker med handen över boken som Alexander skrev om sitt liv medan han var på behandlingshem; en av de sista gångerna som han lyckades hålla sig drogfri en längre period.

 

Foto: Marc Femenia

Foto: Marc Femenia

Boken heter Välkommen till helvetet. 2011 gjorde en vän till Alexander en dokumentärfilm som bygger på boken. Och visst blev hans liv på många vis till ett helvete på grund av drogerna, som med åren kom att ta kommando över hans tillvaro. Alexander ville sluta, men klarade det inte.
Hans resa in i missbruket började som för många andra med alkohol. Elisabeth berättar att han var ett mycket aktivt och känsligt barn som alltid gick ”all-in”. När han spelade pingis, spelade han nästan dygnet runt för att bli bäst. När han drack blev han fullare än sina kompisar. Han var en klipsk och hängiven pojke utan stopp.

Alexander visade sig tidigt vara en stor pingistalang och fick börja på ett pingisgymnasium i Falkenberg. Det innebar att han flyttade hemifrån redan som 16-åring. Med viss tvekan släppte Elisabeth iväg sin omogne och lite barnslige son, men utgick ifrån att han skulle vara i trygga händer. Hon ville ge honom chansen att utveckla sin talang, eftersom han var en extremt duktig pingisspelare. Han kom tidigt med i juniorlandslaget och de tävlade runt om i Europa.

Alexander vann ofta och blev allt skickligare.

Men det var också under den här perioden som han började dricka alldeles för mycket alkohol. Det gick så långt att han blev avstängd från skolan. Han flyttade hem igen och under vårterminen samma år lugnade han ner sig. Elisabeth förstod att om Alexander skulle bo på annan ort måste det vara i en trygg miljö där vuxna höll koll på honom.

– Han klarade inte att sätta gränser för sig själv. Han behövde ramar och struktur för att inte falla tillbaka i destruktiva beteenden, säger Elisabeth.

 

Alexander värvades till en pingisklubb i Linköping och flyttade dit. Han fick en skräddarsydd vardag och bodde under ordnade förhållanden hemma hos sin tränare. Det gick bra under flera år, i alla fall under terminerna. Men på sommarloven drack han.

Under tonåren handlade det mest om alkohol. Men så småningom började Alexander testa andra droger. Det hindrade honom dock inte från att avancera inom pingisen. Han blev värvad till elitserien och spelade en och en halv säsong på elitnivå.

– Han körde nästan slut på sig själv eftersom han inte kände var hans gräns gick, säger Elisabeth, och berättar att de alltid kunde prata med varandra om det som hände i hans liv.
Men när det gällde missbruket mörkade Alexander. Han ville inte oroa sin mamma. Tjugotre år gammal utreddes han och fick diagnosen alkoholberoende. Elisabeth var på sin son för att han skulle bli nykter. Men trots att han tillät henne insyn i hans vård, ville han inte riktigt erkänna hur stora problem han hade.

Under några år bodde han av och till hemma hos Elisabeth i Täby. Men han fortsatte att dricka. Så småningom flyttade han tillbaka till Linköping. 2004 åkte han in på behandlingshem. Vid det laget hade pingiskarriären krackelerat. Han missade träningar, men fortsatte häpnadsväckande nog att ligga på topp när han väl spelade – trots drogerna.

– I efterhand har folk undrat hur han klarade att spela så bra pingis samtidigt som han var påverkad. Men det kunde han, på något vis. Han hittade en teknik som fungerade, säger Elisabeth med ett svagt leende.

Men till sist gick det inte längre. Alexander slutade med pingisen, samtidigt som droganvändandet tog fart. Han tog amfetamin och började, efter en period på behandlingshem, med heroin. Han dömdes till kontraktsvård i tolv månader, blev därefter drogfri och började plugga på Folkuniversitetet. Han läste i dubbel hastighet och fick högsta betyg i allt. Elisabeth undslipper sig en liten suck.

– Det var så typiskt Alexander. Han körde slut på sig själv igen. Visst, han hade kunnat bli vad som helst med sina fina betyg. Men allt handlade om hans stora bekräftelsebehov och hans oförmåga att sätta gränser. Jag sa till honom att det räckte att plugga i normalfart. Men han lyssnade inte.

Efter mer än två års drogfrihet återföll han i missbruk. Som hon kämpat för Alexander. Pratat med honom, ringt och tjatat på beroendevården, polisen och socialtjänsten. Kontrollerat och oroat sig, dag och natt. Och ändå slutade han inte. Elisabeth kände vanmakt – och ilska.

– Jag trodde att han inte ville bli drogfri tillräckligt mycket – och det gjorde mig arg. Jag förstod inte att han led av en beroendesjukdom som han inte kunde styra över med viljan, säger Elisabeth.

Hon berättar om ögonblicket då hon verkligen förstod vidden av hans beroende.

– På sommaren två år innan han dog bodde han hemma hos mig. Jag hittade en sked och folie i hans rum och ringde Maria Ungdom och frågade vad det betydde. De svarade att det helt säkert tydde på att Alexander missbrukade heroin. Jag kände en enorm maktlöshet och rädsla. Ångesten sköljde över mig, säger Elisabeth.

Hon tog genast kontakt med socialtjänsten i Linköping.

– Jag insåg att han måste få hjälp snabbt och att jag inte klarade det längre. Där och då släppte jag all tro på honom. Jag förstod att han var sjuk och att det inte gick att lita på honom. Jag slutade att klaga och tjata. Det var en sorts lättnad. Jag hade själv gått in i väggen, men trodde att det berodde på jobbet. Men det handlade om stressen kring Alexanders missbruk.

Alexander tvångsomhändertogs, avgift­ades och fick genomgå en ny utredning. I juni 2008 skrevs han ut.

– Han var glad och drogfri igen och hade under inlåsningen skrivit boken om sina erfarenheter. Skrivprocessen blev ett sätt att bearbeta det han gått igenom. Jag hoppades att han mådde bättre, men vi hade inte så tät kontakt. Jag hade tagit ett steg tillbaka och hade slutat kontrollera och styra honom. Jag fanns där, men var tydlig med att han måste ta tag i sina problem själv.

 

Foto: Marc Femenia

Foto: Marc Femenia

Elisabeth tystnar när det antika vägg­uret i vardagsrummet börjar slå sina klangfulla slag. Det sker varje halv- och heltimme och påminner om tidens gång.

– När vi talades vid sa han att allt var okej. Men snart var han tillbaka i missbruket. Julen 2008 tillbringade han med oss och det blev några fina dagar i gemenskap. Jag undvek att fråga ut honom om droger, men han verkade i alla fall inte vara påverkad just då, säger Elisabeth.

Efter Alexanders död har hon många gånger rannsakat sig själv: Vad gjorde hon för fel? Varför gjorde hon inte mer? Varför släppte hon taget?

– Så många om och men. Jag har känt mycket skuld som mamma, att jag borde ha gjort mer. Men jag vet nu att det handlar om mina känslor, inte om verkligheten. Jag vet att jag inte orsakade min sons död. I dag har jag förlikat mig med det som hände och plågas inte längre av dåligt samvete.

 

Efter Alexanders död trodde inte Elisabeth att hon skulle överleva. Men dag lades till dag och hon fortsatte att finnas till. Hon sökte hjälp och stöd. Fick en fin samtalskontakt i prästen som arrangerade begravningen. Deltog i stödgrupper för anhöriga till missbrukare och en grupp för föräldrar som förlorat barn. Med några vänner fick hon en fördjupad kontakt, medan andra försvann. Döden skrämmer vissa så pass att de vänder den sörjande ryggen. Elisabeth var å sin sida skör och känslig för människors, ofta ofrivilliga, okänslighet.

– Det är så viktigt att våga vara närvarande som medmänniska. Att våga fråga, lyssna och bara finnas där. Och att benämna och bekräfta sorgen och låta den ta plats, säger hon.

Med facit i hand är Elisabeth tacksam över att hon vågade vara i sorgen, med all den smärta som det har inneburit. Det är annars lätt hänt att fastna i ältande och självanklagelser, som gör att sorgen kapslas in i stället för att transformeras till kärleksfulla minnen och försoning.

Trots att ingen har reagerat anklagande har hon själv känt skam över att Alexander dog av en överdos. Hon har anklagat sig själv många, många gånger. Hur kunde hennes son, som vuxit upp i en helt vanlig familj utan missbruksproblem, bli missbrukare?

– Det har varit jobbigt när folk har frågat vad Alexander dog av. Svaret känns skambelagt och länge undvek jag att prata om det. Det har varit en utmaning att förhålla mig till att han dog av missbruk, säger Elisabeth.

Av och till under intervjun har hon behövt stanna upp och samla sig för att orka fortsätta. Trots att åren har gått, väcker minnena starka känslor. Men inte bara av smärta, utan också av kärlek, glädje och tacksamhet över att få ha varit mamma till Alexander. En ung man som var så oändligt mycket mer än sitt missbruk.

Dela artikeln:
0