Chico och Ynken skäller när matte Anki Sörensen sätter nyckeln i dörren. De känner att allt inte är som vanligt, matte brukar inte ha gäster med sig. Hon har varit bostadslös i sex år och är rädd att personer hon tar hem ska störa grannarna, något som kan äventyra lägenhetskontraktet.
När pitbullterrierna hälsat och lagt sig i soffan berättar hon om känslan av att få en egen bostad efter åren som inneboende, och med ständiga flyttar mellan andras lägenheter, förråd och garage.
– Helt underbart, att kunna öppna sitt kylskåp och ta ett glas mjölk. Att kunna gå på toa och duscha när jag vill, säger Anki Sörensen och ser nöjd ut.
Lägenheten finns i ett av Helsingborgs större bostadsområden och ingår i satsningen Bostad först. Den som betalar hyran i tid och inte stör grannarna kan räkna med att förvärva kontraktet och besittningsrätten efter ungefär två år. Hittills har 19 tidigare bostadslösa, varav de flesta med missbruksproblem, fått egna lägenhetskontrakt på detta sätt. De har trappat ner sitt missbruk markant eller blivit helt nyktra. Anki Sörensen är en av dessa 19.
– Det kändes overkligt att få lägenheten, nästan som om det fanns något lurt med det. Det var för bra för att vara sant.
Socialsekreteraren frågade om hon var intresserad, och efter att ha blivit intervjuad dröjde det inte länge förrän hon hade nycklarna i handen. Det är nu fyra år sedan.
– Jag gick inte ens ut första tiden, var överlycklig och vaktade bostaden med mitt liv. Pysslade i mina köksskåp. Det var som när man var liten och hade dockskåp.
Men allt var inte lätt. Hon behövde hjälp med att göra scheman för sin dag. Det skulle diskas och städas regelbundet, tvättas, handlas och brevlådan skulle tömmas. Personalen på Bostad först hjälpte henne med ett schema för att få rutinerna på plats.
– Jag är fortfarande osäker på mig själv, men inte på min nykterhet. Har inte riktigt provat på att vara vuxen känns det som.
Anki Sörensen tycker om att vara ensam efter alla oroliga år med missbrukare omkring sig. Hon slutade med drogerna i samma veva som hon flyttade in. Nu har hon inte rört något på över ett år, men hon vågar fortfarande inte säga att hon slutat.
Det händer att hon möter bekanta från missbrukartiden ute på stan.
– Men de får inte komma hit och sabotera mitt boende. Aldrig. Jag ser mer och mer hur fördummande det är med droger. De står på samma plätt år efter år. Samtalen handlar bara om knark och pengar till knark. Som om livet går ut på det.
Anki Sörensen är ”född in i systemet” som hon uttrycker saken. Hennes mamma var missbrukare och gick på försörjningsstöd. Anki Sörensen började tidigt med alkohol och hasch. Hon beskriver sig som ”en strulig tonåring gånger fem”. Rymde hemifrån då och då. Ett tag var hon placerad på familjehem.
I nian blev hon gravid och fick sluta skolan trots att en termin återstod. Men skolan var inget hon sörjde eftersom hon alltid känt sig utanför och även blivit mobbad.
När dottern fötts bodde Anki Sörensen med henne ett år hos mormor och morfar. Hon fortsatte med droger samtidigt som hon hade vårdnaden om dottern. Som 21-åring började hon missbruka amfetamin. Drogen höll borta hennes besvärande trötthet. Nu fylldes hon av energi och blev utåtriktad vilket höll i sig i drygt ett år. Läkarna menade att hon självmedicinerade mot sin trötthet.
– Min dotter är min stora stolthet. Hon har varit med mig hela tiden och bodde med mig här i lägenheten de första ett och ett halvt åren.
Dottern, som är 25 år, har fast arbete på ett bemanningsföretag och har flyttat till egen bostad. Hon har tät kontakt med sin mamma.
– Jag är mäkta förvånad. Oddsen har helt klart varit mot henne. Hon är så ordentlig, varken dricker eller knarkar.
Anki Sörensen har börjat ser framåt, men vill skynda långsamt. Hon går på läkarutredning för att få klarhet i varför hon ständigt är trött. Trots tolv timmars nattsömn behöver hon sova en stund även på dagen.
Hon vill tills vidare fortsätta ha kontakt med Bostad först. För säkerhets skull.
– Jag ska leva mitt andra liv nu och har tänkt bli skattebetalare. Vill göra något, men vet fortfarande inte vad. Jag jobbade ett år vid ett transportband med montage och så där. Det tyckte jag var jätteroligt, säger Anki Sörensen eftertänksamt.
Förälskelsen till den egna bostaden efter år av missbruk och hemlöshet finns även hos Janne Spruijt, som bjuder hem mig till sitt.
– Här bor jag, säger han, och nickar mot dörren till trappuppgången.
Vi står utanför flerfamiljshuset i centrala Helsingborg där han bor i en tvåa sedan 1,5 år.
Soffgrupp, TV, köksbord med stolar, säng och byrå är på plats. En väggklocka står på golvet i hallen i väntan på att han bestämt sig för var den ska hänga. Soffbordet är belamrat med pennor och papper. Det syns att han gillar att teckna.
Jag är en av de första som Janne Spruijt släpper in. Han är på väg att få besittningsrätten till sin första egna bostad på närmare tolv år och den möjligheten vill han inte gå miste om. Högljudda besökare kan resultera i klagomål från grannarna.
Möbelbidraget räckte till TV, köksutrustning och dammsugare. Resten har han fått av bekanta.
– Det var folk som hjälpte mig på traven. Jag hade inte någonting när jag kom hit. Bara lite kläder.
Han har inget kvar från sin barndom och inte något foto av sig själv, sina föräldrar eller tre syskon. Mycket försvann när han blev vräkt från sin förra lägenhet för mer än tio år sedan.
Sedan dess har han varit hemlös. Tagit sig in i trappor och källare med skruvmejsel, delat tält med en kompis, sovit på härbärgen och på tågstationen.
Tillvaron har mest handlat om att få tag i heroin för dagen. Att sova ute är förenat med risken att bli rånad eller misshandlad så sömnen har varit orolig. I trappuppgångarna blev han ofta väckt och utkörd. Vintrarna var jobbigast.
Enda gångerna han uppsökt vården har varit när han hamnat på akuten med infektioner i armarna.
I tonåren drack han öl och rökte hasch, ofta på Christiania i Köpenhamn. Drogerna blev allt starkare och många gånger visste han inte vad han sköt in i armarna. Med något undantag är alla i gänget från den tiden döda.
En gång hade Janne Spruijt en kompis i famnen som så när dog av en överdos. Det fick honom att vilja bli fri från drogerna och leva ett, som han säger, normalt liv. Nu går han på substitutionsprogram och får metadon.
Hyra och el betalar han via autogiro. Till sin stora förvåning brukar han ha någon hundralapp kvar när månaden är slut. Christel Hult på Bostad först uppmanar honom att leta upp matrecept på sådant han vill äta. Sedan lagar de maten tillsammans en gång i veckan. Åren på gatan har gjort det vanliga ovanligt för Janne Spruijt.
Svårast är att sitta ensam i lägenheten. Föräldrarna och syskonen bor i trakten, men med dem har han ingen kontakt och han vill inte gärna tala om dem.
– Nu sitter jag mycket ensam inomhus. Det är utelivet jag varit van vid.
På gatan fanns ständigt andra människor i närheten. Nu längtar han efter något att gå till, något att göra. Just medan vi träffas kommer ett glädjebesked. Han har fått en praktikplats på en trädgårdsanläggning och ska börja där om ett par dagar.
– En ljusning är på väg, säger Janne Spruijt glatt.
Anki Sörensen och Janne Spruijt har fått en bas att utgå från. Nu kan de starta om och göra andra val i livet. Som bostadslös är det svårt, för att inte säga hart när omöjligt, att bli nykter för den som sitter fast i ett beroende.
Och jobbsökande är utsiktslöst för den som saknar adress. ”På parkbänken ställer man inte väckarklockan på ringning”, kommenterar Anki Sörensen.