Accents undersökning sätter siffror på något som många haft på känn: Pengarna styr. Socialtjänstlagens fina ord om att alla ska få vård efter behov viftas bort med tre ord: ”Resurserna räcker inte”.
Det här är allvarligt ur flera aspekter. Det orsakar lidande, både hos den som missbrukar och hos de som finns runt om. Bristen på vård orsakar också samhället stora kostnader på andra områden, exempelvis i form av ökad kriminalitet.
Än allvarligare är kanske att den undermåliga missbruksvården håller på att undergräva hela narkotikapolitiken. Lite förenklat har den svenska modellen framgångsrikt byggt på konceptet att det ska vara ”svårt att knarka men enkelt att sluta”. De repressiva insatserna, det vill säga att det är förbjudet att knarka, att polisen griper missbrukare osv, balanseras med rejäla och humana insatser inom missbruksvården. Den som vill ha hjälp ska få det.
När vården inte fungerar som den ska tippar vågskålen mot det repressiva och kritiken låter inte vänta på sig. De senaste åren har allt fler börjat argumentera för skadereducerande åtgärder och till och med legalisering. Och man gör det inte främst utifrån en frihetlig eller ultraliberal agenda, utan för att man ser att människor far illa och vill hjälpa dem.
Den svenska modellen på det narkotikapolitiska området har varit oerhört framgångsrik, inte minst när vi jämför oss internationellt. Neddragningarna inom missbruksvården de senaste 20 åren har naggat den bilden rejält i kanten – vill vi ha en balanserad narkotikapolitik måste vi lägga rejäla resurser på behandling.
Pierre Andersson