Det är kö till tvångsvården av missbrukare. Personer som bedöms vara farliga för sig själva och andra får inte den vård de behöver. Det rapporterade Sveriges Radio P4 igår.
Det ökade trycket var oväntat och på Statens institutionsstyrelse, SiS, jobbar man för fullt för att få fram fler platser.
– Trycket har inte varit så här högt på 10 år och det är inget vi kunde förutsäga. Nu jobbar vi på för att få fram fler platser. Det har vi också fått, men inte tillräckligt. Vi jobbar på att hitta både kortsiktiga och långsiktiga lösningar, säger Maria Skoglund, ställföreträdande verksamhetsdirektör på SiS, till Accent.
Varför trycket ökat vet hon inte.
– Det finns nog inte bara en förklaring, utan flera. Socialtjänsten använder oftare § 13 nu. Vi vet inte varför. Det kan ha att göra med den ökade tillgängligheten på droger via internet. Det kan också handla om vilka som kommer till psykiatrin.
Även Yvonne Thilander, socialdirektör i Norrköping, tror att det finns flera förklaringar.
– Dels finns det ett ökat behov. Det har blivit annorlunda i och med de nya syntetiska drogerna. Många går ner sig fortare och behöver snabbare vård. Dessutom tror jag att många kommuner försöker med öppen vård lite för länge så att klienterna blir i så dåligt skicka att de blir föremål för tvångsvård. Behandlingshem är så mycket dyrare och utvärderingar av effekterna inte tillräckligt övertygande. Mer krut borde läggas på att utvärdera. Om man bara visste att vården var effektiv skulle det vara lättare att få fram pengar, säger hon
Främst tror hon dock att det är bostadsbristen som orsakar köerna.
– Det är i alla fall den förklaring vi fått från behandlingshemmen när vi nekats plats för våra klienter. Det gäller både LVM-hem och andra behandlingshem. Det är ju ingen idé att släppa ut dem till ingenting. Då är ju tiden ogjord, säger hon till Accent.
Judit Hadnagy, pressekreterare på SiS, håller med om att bostadsbristen kan vara en faktor.
– Det är trögt i systemet. Du kan bara vårdas enligt LVM i sex månader. I början handlar det bara om att rädda liv. De som blir föremål för tvångsvård är alltid i väldigt dåligt skick. När de mår lite bättre börjar man arbeta med motivationen. Sedan är det dags att gå vidare till öppnare behandlingsformer. Men nu är det svårt att hitta platser på behandlingshem och det beror på att det är svårt att hitta någonstans för de färdigbehandlade att ta vägen, säger hon till Accent.
SiS målsättning är att kunna bygga ut och bygga om befintliga behandlingshem så att de snabbt kan ställas om till färre eller fler platser efter behov.
– Vi måste få en ökad flexibilitet. Det var inte så länge sedan som beläggningen inte var större än 85 procent och vi talade om att stänga platser. Tidigare har behovet gått i vågor, men sedan förra hösten har efterfrågan bara ökat. Därför måste vi göra det enklare att öka och minska antalet platser efter behov. Men det är en komplex situation. Det handlar ju inte bara om byggnader och lokaler utom om personal också, säger hon.
Var befinner sig de som väntar under väntetiden?
– Det rör sig om ett tiotal personer. En del är nog hemma, men oftast är de på sjukhus. De behöver akut hjälp med avgiftning och abstinensvård. När de är färdigbehandlade ska de direkt få komma till oss. Det har dessvärre inte riktigt fungerat nu och då har vi förhandlat med en del sjukhus om att patienten ska få stanna ett tag till, säger Maria Skoglund.
Hon betonar dock att inte alla vårdbehövande måste vänta på plats.
– För kvinnor är det ingen kötid alls. Det är för männen som det uppstått väntetider. Som längst har någon väntat i 14 dagar. Det är alldeles för länge. I vårt uppdrag står det att vi ska erbjuda plats omgående, vilket i praktiken innebär inom ca ett dygn.
Det går inte att säga generellt hur lång tid en person får vänta på behandling.
– Det beror på vem det är som behöver platsen. En äldre man med dålig fysisk hälsa och stort vårdbehov behöver plats på ett hem som är inriktat på den målgruppen. Dit kan vi inte skicka en stökig kille född på 90-talet. Han behöver en annan form av vård, säger hon.
Förvaltningsrätten beslutar om tvångsvård efter ansökan från Socialtjänsten. I undantagsfall kan dock socialnämnden besluta om omedelbart omhändertagande utan att invänta Förvaltningsrättens beslut.
– I allmänhet döms man till sex månaders vård. Det betyder inte att man måste stanna i tvångsvård så länge. Det avgörs från fall till fall när det är dags att byta hem eller övergå till öppen vård, men under de sex månaderna är det ändå LVM-hemmet som har det yttersta ansvaret för patienten, säger Maria Skoglund.