Det är viktigt att vi inte tror att alla problem är lösta i och med att en förälder slutar missbruka. Det är först när det akuta är över som barnen får utrymme att tänka tillbaka och känna efter hur de själva mår. Väldigt många svårigheter finns kvar som barnen kan behöva hjälp att bearbeta. Både egna problem och problem i relationen till föräldern. Det här visar en ny studie vid Uppsala universitet. Forskarna Elisabet Näsman och Karin Alexanderson har lyssnat på barnens egna berättelser.
– Barn behöver strategier för hur de ska förhålla sig till den nu nyktra föräldern. Kanske törs de inte lita på att föräldern kommer att fortsätta vara nykter, kanske har de behov av att ha kontroll och behöver hjälp att frigöra sig, säger Elisabet Näsman.
Det kan vara barn som tagit ansvar för föräldern, för syskon och för familjelivet. Och inte haft möjlighet att få vara bekymmerslösa barn.
– De mognar mycket tidigare än andra barn, och har en del att hämta igen när det gäller att se till sina egna behov och inte behöva bekymra sig så mycket.
Barnen beskriver hur deras handlingsutrymme begränsas även efter att förälderns missbruk upphört. De behandlar fortfarande föräldern som någon som har problem.
Det här behöver professionella som möter barnen ta hänsyn till oavsett om förälder och barn lever ihop eller inte. Ibland är relationen till föräldern helt bruten, men ibland finns en önskan att bygga upp något igen. Då får man jobba med den förälder som kan tro att det är bara att kliva in och bestämma. Alla måste respektera mognaden och ansvarstagandet som barnen har varit tvungna att försätta sig i. Och som också medför en maktposition.
– Alla barn har påverkats negativt och en del far väldigt illa med svåra psykiska hälsomässiga följder. Men ett barn kan både ta stort ansvar i hemmet och ha allvarliga egna problem. Många har ändå känt stolthet över att de klarat av situationen. De ser det positiva i att kunna sköta ett hushåll trots att man är barn. Det kan de inte bara lägga åt sidan, säger Elisabet Näsman.
Mona Örjes, förbundsordförande för IOGT-NTO:s juniorförbund, Junis, håller med om att man också måste se den kraften.
– Även om de som inte får hjälp kan riskera att få skador för livet, finns det de barn som säger att när de klarat det här då fixar de allt. Då är de inte rädda för något, säger hon.
Barnen har på samma gång varit både offer och aktörer. Flera barn berättar att de påverkats på djupet i sin personlighet, eller fått psykiska problem och andra svårigheter som finns kvar. Det som varit överlevnadsstrategier under missbrukstiden kan bli destruktiva mönster, som eget missbruk eller problem med självförtroende, tillit och empatisk förmåga. Här krävs en lyhörd familjebehandling som jobbar med alla individerna var för sig och relationerna i sig.
Mona Örjes har erfarenheten att kunskapen är väldigt blandad hos dem som möter de här barnen.
– Många gör ett fantastiskt jobb, men alltför ofta saknas familjeperspektivet. Socialtjänsten är ofta uppdelad med en avdelning med ansvar för den vuxne som har ett missbruk och en annan avdelning med ansvar för barnet. Ibland frågar socialtjänsten inte ens den vuxne om hen har barn. Man måste kunna ha flera perspektiv i huvudet samtidigt, säger hon.
Man vill gärna ha snabba terapier i dag, pratar om att inte låsa in folk i vårdrelationer för då blir de passiviserade och beroende.
Det kan innebära att ge föräldern stöd i sin föräldraroll, stöd för att ta sig ur missbruket, stöd till barnet, och till familjen som helhet.
– Ibland står perspektiven emot varandra. Det som är det bästa för barnet är inte nödvändigtvis det som föräldern önskar. Men med helhetssyn och kunskap kan alla i familjen få rätt hjälp, säger Mona Örjes.
En behandling kan behöva fortgå under lång tid.
– Man vill gärna ha snabba terapier i dag, pratar om att inte låsa in folk i vårdrelationer för då blir de passiviserade och beroende. Men de här familjerna behöver ha en samtalskontakt som löper över tiden, säger Elisabet Näsman.
Hon efterlyser ett mer flexibelt system, där kontinuiteten i stödet inte hänger på att idealistiska professionella håller kontakten vid sidan av system där allt ska kategoriseras tydligt efter att någon är innanför eller utanför.
Hon beskriver hur den behandlare som har kontakt med en missbrukande förälder kan vara obenägen att ta upp föräldraskapet för att det kan förstöra relationen i behandlingen.
– Det är en känslig fråga. Men det kan också motivera dem att komma ur missbruket. Man ska inte vara så rädd att ta upp det med dem. Det får inte bli slagsida mot vuxnas behov och perspektiv.
När föräldrar har kommit ur sitt missbruk har de ofta en större förmåga att se vad barnen varit med om och vilka behov barnet kan ha. Då kan de ta initiativ till att barnen får stöd, även om det är smärtsamt.
Finns det risk att de allra minsta barnens upplevelser kommer bort för att de inte har språket?
– Den yngsta vi har intervjuat är en 6-åring. Barnen kan själva berätta om sådant de fått höra, som att de kom till förskolan utan att ha bytt nattblöja. Så det finns ändå möjligheter att se även mindre barns upplevelser, säger Elisabet Näsman.
Ibland kan förskolebarn ha lättare att berätta vad de är med om, de har ännu inte kommit in i att de ska hjälpa föräldrarna att dölja problemen, att missbruket är skamligt.
– Sedan hänger det på om systemet kan godta vad en 3-åring säger och tro på det. Föräldrarna är bra på att förneka sina problem. Vems version lyssnar man då på?
Enligt Elisabet Näsman finns inga tecken på att barnen inte är trovärdiga.
– De är mycket nyanserade och visar på olika sidor. Ibland får vi höra att tonåringar kan vara sura på sina föräldrar och häver ur sig saker. Det är inte det intryck vi får.