Anna Åhman har dödat sin trollkarl
Anna Åhman. Foto: Gösta Rising

Anna Åhman har dödat sin trollkarl

På ytan levde överläkaren Anna Åhman ett bra liv, men inuti var hon rädd och traumatiserad efter att ha vuxit upp med en alkoholiserad pappa. Nu har hon skrivit en bok om en flicka som delar hennes erfarenheter: ”När en trollkarl dör” (Trolltrumma förlag).
Av: Maria Zaitzewsky Rundgren

Sara växer upp med en pappa som är som en trollkarl. Ena sekunden är han magisk och underbar för att nästa bli som förbytt. Varggrinet kommer fram, han blir opålitlig, obehaglig, pockande. Ögonen blir blöta av alkoholen och han tittar på Sara på ett sätt som inte en pappa ska. Ingen hemma eller i skolan vill se eller förstå vad han utsätter henne för. Hon stänger av alla känslor och flyr bort från vargen i tanken. I verkligheten tvingas hon stå ut med både psykiska och fysiska övergrepp.

Som vuxen blir hon en framgångsrik läkare. Men inuti har barndomstraumat lämnat djupa sår. Hon har svårt med tilliten, kärleken och vågar inte släppa någon inpå livet. Hon tror att hon har kontroll, men lever i själva verket ett halvt liv.

Det är genom bokens Sara som barn- och ungdomspsykiatern Anna Åhman berättar om sina upplevelser av att växa upp i en dysfunktionell familj.

– Jag började skriva självbiografiskt, men jag fick skrivkramp. Känslan av att det jag ville berätta var förbjudet var så starkt. Så dök det upp en liten flicka, Sara, ur mitt inre. Hennes historia är mer fasansfull än min egen, men känslorna är desamma. När jag släppte på kravet att skriva självbiografiskt, med krav på någon slags sanning, så skapades en berättelse som upplevs som väldigt trovärdig av de läsare och fackmän som har läst boken, säger Anna Åhman, som även har inspirerats av patienter hon har mött genom sitt arbete.

 

Liksom Saras pappa var Annas Åhmans pappa alkoholist. Han hade – som alla människor – både bra och dåliga sidor. Han kunde vara rolig och påhittig. Men hans humör skiftade snabbt när han drack och det skrämde vettet ur Anna, som tidigt lärde sig att anpassa sig, att tassa på tå, att inte prata om det. För ingen verkade vilja se eller förstå. Så småningom fick hon hjälp av skolkuratorn och BUP och fick delta i en grupp med ungdomar som hade liknande erfarenheter.

Men trots att hon fick samtalsstöd, var duktig i skolan och, senare, högpresterande universitetsstudent och yrkeskvinna, led hon av konstant posttraumatisk stress. Det förstod hon inte själv, men i efterhand kan hon se hur små, små saker kunde utlösa en enorm rädsla som saknade verklighetsförankring.

– Vi som har vuxit upp så här blir stark-svaga. Vi är hela tiden katastrofberedda och det behövs ytterst lite för att vår fasad ska krackelera och när den gör det så faller vi mot botten. Samtidigt kämpar vi hårt för att upprätthålla fasaden, för vi bär på så mycket skam och skuld som vi inte törs blotta, varken för oss själva eller andra. Att släppa på kontrollen känns outhärdligt skrämmande, säger Anna Åhman.

Hon säger att det här förhållningssättet naturligtvis tar enormt mycket energi. Energi som man borde lägga på bättre saker.

– Man lever långt under sin kapacitet, samtidigt som man bränner ut sig av ansträngningen att verka välfungerande. Man har lärt sig att släcka ner alla varningslampor och till slut brakar kroppen ihop.

 

Anna Åhman. Foto: Gösta Rising

Anna Åhman. Foto: Gösta Rising

Just så blev det för Anna Åhman. Hon gick in i väggen. Insidan och utsidan var så osynkroniserade att fasaden till sist rämnade. Efter en lång tids rehabilitering och nya insikter föddes tanken på att skriva en bok om medberoende och dess konsekvenser. Inte en faktabok, utan en känslobok.

– Medberoende är ett underskattat problem i samhället och jag planerar att så småningom skriva en faktabok i ämnet. Det har ju skrivits böcker om detta förut, men jag saknar en del, bland annat om den posttraumatiska stressen som uppstår, säger Anna Åhman och fortsätter:

– Medberoende drabbar inte bara den enskilde som får leva med sviterna av sin uppväxt och sina erfarenheter, utan är ett folkhälsoproblem. Att växa upp i en dysfunktionell familj gör att våra förväntningar på livet blir snedvridna. Vi tvingas anpassa oss till något som vi inte kan påverka. Den maktlösheten gör något med oss.

Hon hoppas och önskar att hennes bok ”När en trollkarl dör” ska bidra till att bryta tabun och att vi ska våga prata om hur det är att växa upp i en dysfunktionell familj. Att vi ska våga lyfta på skamtäcket.

– I dag har jag rivit ner min fasad och det känns oerhört befriande. Förr spelade jag rollen att vara Anna Åhman. Nu är jag Anna Åhman.

Dela artikeln:
0