Tre frågor till Hans Swärd professor i socialt arbete vid Lunds Universitet och ledande forskare bakom Bostad först i Sverige.
Fanns det hemlösa i Sverige på 1960- och 1970-talen?
– På sextiotalet fanns det många hemlösa. Det fanns fler då än i dag. Men på sjuttiotalet hävdes siffrorna. En orsak var att miljonprogrammet stod färdigt. Då fick vi för första gången ett överskott på bostäder. Vi hade tomma lägenheter till slutet av åttiotalet. Följden blev att många stora härbärgen lades ner. En lägenhet skulle lösa alla problem. Men en del som varit hemlösa placerades illa och kommunerna följde inte upp de som hade behövt följas upp. Det gjorde fastighetsägarna misstänksamma.
Varför körs inte Bostad först igång överallt?
– Det undrar vi också. Men det var nog ingen som i början av nittiotalet trodde att hemlösheten skulle bli ett stort problem. Och staten var inte ledande på bostadsmarknaden och i hemlöshetsarbetet längre. Det hade öppnats upp för privata företag. Många tror inte att det går med Bostad först. Vi möter tre typer av argument mot Bostad först. ”Det finns inga lägenheter” är det första argumentet. Det är bekvämt att säga så, men de hemlösa är bara två promille av befolkningen. I Helsingborg är det ont om bostäder, men där har man börjat ändå. ”Det ger fel signaler” är det andra argumentet. De som missköter sig ska inte få gå före de unga. Men när bostadsförmedlingarna fanns så fick de mest utsatta ett handtag. Det tredje argumentet är att ”de kan inte bo”.
Här hänvisar Hans Swärd till undersökningar som visar motsatsen. ”De som inte kan bo” kan lära sig att bo med visst stöd i början.
Hur går det för Bostad först på andra håll? Modellen har tillämpats med framgång i New York, men hur ser det ut i övrigt?
– I Hannover har modellen använts länge. I Norge och Danmark har man kommit längre än vi. Vi ska också komma ihåg att vi hade en Hemlöshetskommitté 2000-2001 här i Sverige. Den förespråkade en form av Bostad först och höll konferenser med svenska kommuner, men det hände inget. Härbärgen är bekvämt för fastighetsägarna.
Sven Rosell