Politik

Mattias Eriksson

Hur länge har du varit medlem?

– Sedan 2008, då jag gick i behandling på Dagöholm, efter många års drogmissbruk. Jag har använt droger sedan tonåren och har vuxit upp i en missbrukarmiljö. Så fort jag blev klar med behandlingen gav jag mig i kast med att starta upp ett kamratstöd i Linköping. Det fanns ett stort behov och jag behövde ha något meningsfullt och utvecklande att göra när jag kom ut. Det är väldigt viktigt med öppen eftervård. När man kommer ut drogfri måste man ha någonstans att ta vägen där det inte finns alkohol eller andra droger. Arbetet påbörjades delvis redan på Dagöholm, där vd:n Leif Persson var ett viktigt stöd för mig. NBV valde att ta emot mig med öppna armar, så det är i deras lokaler som vi håller till. I dag är vi 4–5 personer som brukar komma hit regelbundet. Ibland är vi fler, ibland färre. Två av oss har en anställning. Jag går på lönebidrag sedan 2,5 år och tillbringar nästan all vaken tid på kamratstödet.

Vilken verksamhet har ni?

– I början hade vi bara öppet några kvällar i veckan, men jag var på plats hela dagarna. Detta var min livlina. Numera har vi massor av verksamhet. Inför julen är det mycket julpyssel kring Vit Jul. Vi gör det i form av en studiecirkel. Vi fixar frukost och fika till IOGT-NTO vid olika arrangemang, vi ordnar gemensamma utflykter och grillkvällar och har också uppsökande verksamhet. Vi hjälper missbrukare att komma till socialkontoret vid behov och försöker även få dem att komma till oss. Det kan vara ett första steg att komma ur missbruket. Vi serverar frukost varje dag till självkostnadspris. Att vi tar betalt är en markering att det personliga ansvaret är viktigt. Allt går inte att få gratis. Utöver detta sköter vi också om NBV:s lokaler. Med bättre ekonomi skulle vi förstås kunna göra ännu mer.

Vad har kamratstödet betytt för dig?

– Allt! Jag har någonstans att gå på dagarna och jag har hittat något jag verkligen brinner för. Jag bjuder gärna in till föreläsningar och tar också emot grupper från gymnasiet på studiebesök. Ibland får jag förfrågningar från anhöriga, men det är viktigt att komma ihåg att vi inte är behandlare. Däremot kan vi ge stöd och rådgivning utifrån egna erfarenheter. Jag stortrivs här och tänker fortsätta så länge jag har lusten kvar. Kamratstödet har räddat mitt liv.

Intervjun publicerades i Accent nr 8/2014.

Mer från Accent