Jessika Edetun Falk

Jessika Edetun Falk Jessika Edetun Falk. Foto: Maria Zaitzewsky Rundgren
Av: Maria Zaitzewsky Rundgren

Hur länge har du varit medlem?

– Sedan 2012. Det kändes rätt och självklart, eftersom jag är emot alkohol och andra droger. En granne, som är med i IOGT-NTO, fick mig att bli medlem. Men jag har på olika sätt varit i kontakt med nykterhetsrörelsen under hela mitt liv. Som barn var jag med Blå Bandsrörelsen och när jag var 10 år blev jag uttagen att medverka i ett IOGT-NTO-projekt som hette SANT och som syftade till åka runt i skolor och informera om droger. Vi fick fortlöpande utbildning, bland annat på Saxenborg. Jag har aldrig gillat att dricka, även om jag har smakat alkohol. Jag tål det dåligt och får ingen kick av det. Dessutom är jag utbildad hälsoinstruktör och anser att alkohol och idrott inte hör ihop. Jag har själv diagnosen Asperger och vet att många med diagnoser självmedicinerar med alkohol och andra droger. Därför ligger de här frågorna mig varmt om hjärtat. Jag planerar att starta ett projekt inom idrott och hälsa som är riktat till personer med funktionshinder.

 

Du är adopterad – och engagerad i adoptionsfrågor. Berätta!

– När jag var fyra år adopterades jag från Indien till ett välbärgat Stockholmspar, som senare flyttade till Örebro. Jag kan så här med facit i hand säga att jag är helt emot adoptioner av barn över ett år. Man har med sig för mycket bagage och minnen. Det blir väldigt svårt och förvirrande för barnet och jag har mått mycket dåligt av och till under min uppväxt. Dock har jag aldrig tagit till alkohol för att döva min smärta. Jag hade fullt upp med skolan och så var jag aktiv som elitgymnast. Det var min smala lycka! Men jag vet att många adopterade har alkohol- och drogproblem. På behandlingshemmen finns det många med min bakgrund, vilket är tragiskt. Det handlar ofta om barn som adopterades på 1970-talet, då man kanske inte hade samma kunskap som i dag.

 

Hur använder du sig av dina erfarenheter?

– Jag är väldigt engagerad i adoptionsfrågor och är ute och pratar med blivande adoptivföräldrar för att ge dem verktyg att hantera mottagandet av ett äldre barn. Det är ju ganska vanligt i dag att man får adoptera äldre barn och barn med funktionshinder. Det ställer stora krav på föräldrarna. Jag har också lyft kopplingen mellan missbruk och adoption till politiker och socialtjänst. Jag tycker att det är viktigt att vi pratar om det här. Min förhoppning är att någon ska titta närmare på den här problematiken. Själv drar jag mitt strå till stacken genom att göra egen research och genom att skriva en bok om mina erfarenheter.

 

Har du rest tillbaka till Indien?

– Mina föräldrar reste tillbaka med mig när jag var sex år, vilket var alldeles för tidigt. Det blev en väldigt märklig upplevelse. Sedan dess har jag inte varit tillbaka, men skulle kanske vilja åka när min son är lite äldre, så att han får lära känna sin mors rötter.

Intervjun publicerades i Accent nr 7/2014.

Dela artikeln:
0