Hur kom du i kontakt med IOGT-NTO-rörelsen?
– Jag hörde talas om att det skulle vara ett coolt UNF-läger i Piteå i samband med kongressen där. Jag frågade mamma och fick åka trots att jag bara var 13 och inte kände någon. Det var typ det bästa jag gjort, så jag blev fast.
Hur engagerade du dig efter att du fastnat?
– Jag var aktiv i Sandviken ett tag eftersom det inte fanns något i Gävle där jag bodde. Men sen blev jag övertalad att gå kursen Projektledaren på IOGT-NTO:s folkhögskola Wendelsberg, och då började jag förstå hela kamratstödsgrejen och blev intresserad av det. Genom kamratstödet fick jag komma iväg på min första julkurs på Martinique och efter det har jag varit ledare på kurser
i Kroatien och Frankrike. Jag har också gått Höjdaren globalt i Thailand och ett tag satt jag i UNF:s globala utskott. Det globala arbetet och kamratstödet har alltid varit mina hjärtefrågor.
Du verkar ha använt IOGT-NTO-rörelsen som en språngbräda ut i världen?
– Ja, det är ju kul att resa, men kamratstödsresorna har varit väldigt personliga och man får en stor förståelse för andra människor och att de också har svåra saker i sina liv. Man blir ödmjuk inför andra. Men jag har också lärt mig mycket om mig själv, hur jag fungerar och att jag är bra på ledarskap – även om jag inte alltid känner mig som en ledare.