Claes Uhlin

Claes Uhlin Foto: Nathalie C. Andersson
Av: Nathalie C. Andersson

Vad är det häftigaste du har gjort inom IOGT-NTO?

– Det var att jag träffade min fru. Det var nyårsafton 1965 med SGU i Örebro. Vägen ner till firandet gick genom ett långsmalt rum. När jag kom igenom rummet såg jag henne – och det bara knäppte till för mig.

Du och din hustru Monica engagerar er mycket tillsammans?

– Ja, det har blivit ett sätt att leva. Vi har vår mesta umgängeskrets i föreningslivet. Det tror jag är en av anledningarna till att många blir medlemmar, att de hittar en trivsam samvaro.

Du har haft massor av olika uppdrag inom rörelsen. Hur kommer det sig?

– Jag kan inte låta bli. Är det något som ska göras så är jag med. Sedan är det också en sorts plikt, vi sitter fast med hus och sånt som måste föras vidare. Vem vet vad som finns runt hörnet? Även om husen inte används så mycket just nu så kanske UNF vaknar till liv och vill ha det sen. Man har ett sorts ansvar att föra det här vidare. Man får inte deppa ihop. Dessutom: om det inte gav något positivt tillbaka skulle man inte hålla på. För att vi behövs, det är ju ingen tvekan om. Speciellt inte när man ser alkoholens baksidor, och märker hur hårt alkoholnormen sitter. Det fyller ju en roll att vara nykterist, att vara ett dåligt samvete. Om folk får en tankeställare kring sitt eget drickande tycker jag det är bra. Men man får välja sina tillfällen när man agiterar.

Du anordnar gubbluncher i Borås. Vad är det?

– Det började som en matlagningskurs. Nu har vi hållit på i 15–16 år. Vi är tolv stycken gubbar mellan 40 och 80 år som träffas sista onsdagen varje månad. Vi lagar mat, äter och pratar strunt. Skvallrar, helt enkelt. Vi har ett uppehåll i juli månad, annars kör vi elva gånger om året. Det blir en naturlig träffpunkt eftersom vi alla är aktiva i rörelsen, och då kan vi avhandla aktuella grejer.

Du är scoutledare också?

– Ja, det jag lägger mest tid på just nu är faktiskt NSF. Det kan ibland kännas lite tungt, men det räcker med att möta ungdomarna så känns det bra igen. Det är många barn som inte platsar i fotbollslaget eller annat, men hos oss kan de vara sig själva och det fungerar bra.

Dela artikeln:
0