Hur länge har du varit medlem?
– I ungefär femton år. Men jag var medlem även som ung. Då var det teater och drama som lockade. Sedan stod jag utanför nykterhetsrörelsen under många år, men min man var helnykterist och så småningom gick vi bägge med. Det var via IOGT-NTO jag kom i kontakt med Ingegerd Bengtsson och hennes syjunta. Nu träffas vi varje måndag och umgås och stickar, ett gäng pantertanter! Jag har börjat ansvara för föreningens ekonomi, men annars delar vi på det mesta.
Vad stickar ni?
– Allt möjligt, men mest barnplagg som sockor, vantar, mössor, koftor och halsdukar. Plaggen skickar vi med lastbil till Estland och Lettland ett par gånger per år, där det finns många behövande och fattiga barn. Förra året skickade vi 400 banankartonger över Östersjön. Kläderna hamnar bland annat hos unga mammor som har blivit gravida genom våldtäkt. Barnkläder har förstås rykande åtgång där. Men vi stickar inte bara, utan syr och väver också.
Vad är det bästa med den här verksamheten?
– Att få hjälpa de som har det svårt. Dessa länder ligger så nära Sverige, men det är ändå som en helt annan värld. Människor bor i enkla kyffen med cementgolv, de har knappt några varma kläder eller skor. Vi är glada att göra en insats, samtidigt som vi får utöva handarbete, som vi tycker är kul och kreativt. Och så får vi tanter en chans att umgås också.
Hur får ni det att gå runt ekonomiskt?
– Vi säljer våra saker på Jämtens marknad i Östersund på lördagar och på olika loppisar. Pengarna vi tjänar går till transporter. Men vi får också mycket till skänks av snälla människor. Och behovet är enormt. Människor i Baltikum behöver skor, hushållsapparater, kaffe, mat, mattor, leksaker. Funktionshindrade har sällan de hjälpmedel som behövs, därför tar vi också emot rullstolar och andra hjälpmedel.
Intervjun publicerades i Accent nr 6/2014.