Sebastian Lönnlöv har själv arbetat som timvikarie och har sett hur det egentligen går till bortom de privata företagens glättiga slogans om åldringar som bjuds på varm choklad på balkongen, härliga promenader, odlingslotter, bridgekvällar, vällagad mat och spännande aktiviteter.
Verkligheten är en helt annan – om nu någon trodde något annat. Men man undrar förstås hur de privata – och för den delen en del av de kommunala – vårdgivarna får hållas med sina lögner. Bilden som Lönnlöv målar upp är en veritabel misär med outbildad och alldeles för lite personal som tvingas tulla på både moral, etik och lagar. Gamlingar som får ligga i dygnsgamla blöjor fulla av skit, oätlig mat och chans till dusch på en bestämd tid någon dag i veckan. Toabesök schemaläggs och av promenader i solen och choklad på balkongen blir det intet.
Man blir mörkrädd och hoppas slippa bli så gammal och sjuk att man tvingas in på en dylik vårdinrättning. Kanske borde det kallas vårdavrättning? Lönnlöv skriver rakt och osentimentalt i korta kapitel. Det är upprörande, skrämmande och väldigt läsvärt.