I Amanda Svenssons senaste roman Välkommen till den här världen finns en kärlekshistoria som löper parallellt med den flicka-möter-pojke-romans som först verkar utgöra själva huvudtemat. Det är den uppslukande lidelse som pojkvännens bäste vän Claus hyser för honom, och som driver hela historien mot sin dramatiska kulmen.
Jag kommer att tänka på detta triangeldrama när jag läser Jonas Bruns Skuggland. För mig står dessa båda skildringar för något nytt i den samtida svenska romanen, nämligen passionerad manlig vänskap. Så blir det för Erik. Han och bästisen har alltid hängt ihop. Samtidigt har det funnits något därunder som gnagt.
Sorgen ligger tung över denna roman. En sorg som är nästan outhärdlig, men som samtidigt ger Eriks liv både mening och skönhet. Den kompliceras av det thrillerartade mysterium som berättelsen snart utmynnar i. Erik blir vittne till hur de båda andra pojkarna hoppar in i en okänd bil, för att sedan försvinna spårlöst.
Denna mystiska tråd är i mitt tycke romanens största svaghet. Det är synd, för Jonas Bruns roman är en ovanlig och skarpögd skildring av stark vänskapskärlek à la 1980-tal.