Tre år sedan. Hon bor i London med sin familj och lever frilansliv, som författare och journalist. Drickandet eskalerar när de flyttar dit – livet blir som en enda lång semester. Det är ju så härligt att dricka vin, tycker hon – så hon gör det varje dag.
När hon fyller fyrtio ser hon vännerna komma ner för gatan. Rebecka Åhlunds första tanke är ”Fan, de har kommit för att lägga in mig på rehab”. Men det är en stor överraskningsfest och hon blir full. Igen.
Två veckor efter festen sitter hon i den där källarlokalen, på plaststolar bland främlingar och erkänner det som hon själv länge förnekat. När hon senare berättar för bekanta om missbruket, blir många häpna.
– De flesta, typ alla, blev förvånade. Ingen mer än min man och mina barn visste exakt hur illa det var, och inte ens de visste allt. Jag var bra på att smussla, dölja, gömma undan och ljuga. På ytan såg det nog ofta ut som om jag mest gillade ”ett gott vin”.
Idag är hon helt nykter och släpper boken: Jag som var så rolig att dricka vin med – Rapport från ett år som nykter alkoholist (Natur & kultur). Det är en berättelse om hennes kamp för att bli frisk, men också om hur hela vår kultur är marinerad i alkohol.
– Jag trodde aldrig att jag skulle kunna sluta dricka. Och så kunde jag det, med hjälp av en tolvstegsgemenskap. Då blev jag så glad så jag ville berätta om det, för andra som kanske är i samma situation som jag var, säger Rebecka Åhlund.
Hon brukade skämta med sina vänner om att hon var en ”högfungerande alkoholist”. För hon lämnade jobbtexterna i tid och hämtade döttrarna i skolan. Men varje morgon lovade hon barnen och sig själv att inte dricka den dagen. Ändå kom hon hem med ett par flaskor på kvällen och då började hon inse att hon hade problem.
– Jag förstod att jag helt förlorat kontrollen. Sedan fortsatte jag en lång tid, för att jag var så bra på att ljuga för mig själv, och sedan bad jag om hjälp. Då förändrades allt.
Boken är skriven i dagboksform och hon berättar hur hon försöker ersätta oron och rastlösheten, som hon tidigare kvävt med vinet. Det blir meditation, hundpromenader och te. Hon beskriver också de starka skuldkänslorna hon känner inför barnen. Idag hoppas hon att hon får vara nykter resten av sitt liv.
– Men jag måste jobba för det, jag blir aldrig ”frisk” eller ”botad”. Alkohol är inte för mig; jag kan inte ta ett glas vin, för hundra vore inte nog. Människor runt mig dricker, det har jag inga synpunkter på, även om det är sjukt tråkigt att umgås med fulla.
I alkoholstinna miljöer tycker hon att det luktar illa. Det luktar ångest. Så hon blir inte sugen. När andra blir för fulla går hon hem. Förr skydde hon däremot nykterister.
– Jag tyckte att de var tråkiga och inte kunde släppa loss. Idag kan jag se att det nog berodde på att den som inte drack påminde mig om att jag drack för mycket. Nu är många av mina bästa vänner också nyktra alkoholister och de är ju allt annat än tråkiga.
Hon tänker en del på det där med ärftlighet. Rebecka Åhlunds pappa var alkoholist, och han tog sitt liv när hon var elva år. Men för henne själv var den stora räddningen AA:s tolvstegsprogram, som används för att komma till rätta med beroenden.
– Det är att arbeta med mig själv som varit smärtsamt i perioder – men alltid värt det. Hade jag slutat utan ett program hade jag nog mått lika kass som innan, möjligen värre, utan min ”medicin”. Jag har förändrats… i grunden. Det går nästan inte att beskriva.
Alla får läsa boken och tänka vad de vill, säger Rebecka Åhlund. Hon ville bara berätta hur det var för just henne. Samtidigt kallar hon alkoholismen ”en av våra värsta folksjukdomar”.
– Jag tror att det är svårt att inte fundera åtminstone lite över sitt eget sätt att dricka och hur präglat vårt samhälle är av alkohol, när man läser. För att det är en lömsk jävla sjukdom som dessutom sipprar ut över alla runtomkring alkoholisten. Den är så lätt att förklä till att vara en härlig människa som unnar sig lite.