Driss är svart, kriminell och äldste sonen i en familj från ett fattigt område utanför Paris. När han slängs ut av sin mamma accepterar han motvilligt jobbet som personlig assistent åt den förmögne, men ensamme och förlamade Philippe. En skakig vänskap tar sin början.
Driss rättframma men lite klumpiga sätt uppskattas inte av omgivningen, men däremot av Philippe, som i Driss finner både medmänsklighet och en uppfriskande avsaknad av tycka-syndom mentalitet. Männen blir mot alla odds vänner och varandras mentorer. Genom Driss får Philippe insyn i en helt annan värld och genom Philippe får Driss stifta bekantskap med finkultur; musik, litteratur och konst.
Det här är en feel-goodfilm som verkligen berör på djupet. Här finns många obetalbara och pricksäkra scener som lockar till skratt – men det blir aldrig flamsigt. Historien i sig är inte särskilt originell; naturbarnet som möter sin läromästare. Även om det i det här fallet inte är glasklart vem som är vem. Men skådespeleriet, timingen och värmen gör den här filmen – som bygger på en sann berättelse – till något alldeles extra.